Jag träffade Lydia Cacho i Stockholm för några år sedan. Den mexikanska journalisten hade fått Tucholsky-priset från den Svenska penklubben och var i Stockholm för att motta priset och träffa förläggare och kolleger.

Hon var mordhotad och levde under ständig bevakning sedan hon avslöjat en pedofilring där det ingick en guvernör, en borgmästare och flera ledande företagare. Hon kidnappades och torterades, räddades från döden tack ett internationellt nätverk där bland många Danielle Mitterand och Spaniens utrikesminister ingick.

Hon släpptes efter 24 timmar men har sedan dess levt med livvakter dygnet runt. Hon sade till mig: ”Du vet inte vilken fantastisk känsla att vara här och inte behöva titta bakom min axel för att se om någon skuggar mig.”

Nu, tretton år efter detta har hon fått en officiell ursäkt från Mexikos senat och de som beställde hennes kidnappning riskerar långa fängelsetraff.

Stor skillnad mellan kontinenterna

De trettio mexikanska journalister som deltog i ett internationellt möte i Montevideo riskerar sitt liv varje dag som journalister och kvinnor i Mexiko, ett av de länderna där det journalistiska arbetet är förknippat med tortyr och död. De är medlemmar av ett nätverk som samlar latinamerikanska och spanska journalister och som försöker få FN och andra institutioner att avsätta resurser för att skydda dem från övergrepp.

Vi samlades under tre dagar och delade historier och tankar om hur säkerheten kan garanteras för kvinnliga journalister som arbetar i avlägsna delar av Latinamerika, i Colombia, Brasilien, Argentina, Mexiko, Uruguay.

Den katalanska journalisten Alicia Oliver visade en karta med tydliga skillnader mellan Latinamerika och Europa. I Europa i dag är det mycket sällsynt att journalister hotas eller mördas, men undantag finns. Den maltesiska journalisten Daphne Caruana dödades av de som såg hennes avslöjande av korruptionen bland landets politiker som ett hot. Många maltesiska företagare var med i Panama papers.

Och i Ryssland dödades Anna Politkovskaya, som undersökte tortyr i Tjetjenien. Kartan visade att journalister i övriga Europa i dag lever i relativt skydd. Men läget i Latinamerika är ett annat och journalister jagas som villebråd. Paramilitära styrkor och knarkbaroner allierar sig med korrupta politiker och poliser och granskande journalister avrättas eller halshuggs för att skapa rädsla och tystnad.

Ett samarbete som behöver stärkas

Högervindarna som blåser över kontinenten försvagar skyddet för journalister och försämrar arbetsvillkoren för de flesta. De unga journalisterna lever under mycket prekära situationer och de äldre avskedas på löpande band. Sexism och misogyni styr de kommersiella tv-kanalerna och en svag public service klarar inte uppdraget att stå i demokratins tjänst.

I stora länder som Argentina, Brasilien och Mexiko är mediemonopolen starka och nästan alla stora koncerner ägs och styrs av få mäktiga familjer. Den brasilianska journalisten och forskaren Cynthia Mara berättade om det nya fenomenet med religiösa mediekonglomerat som ägs och drivs av evangeliska kyrkor. Det är de som gav Bolsonaro segern, anser många statsvetare.

Vi träffade gamla uruguayska journalister som var pionjärer med genusfrågor och som banade väg för de progressiva lagar som den uruguayska riksdagen har stiftat, lagen som gör möjligt för homosexuella att gifta sig, lagen som ger kvinnor rätt till abort, lagen som ger transpersoner skydd och medicinsk hjälp.

Nätverket, som hade sitt sjunde möte i Montevideo, behöver utvidgas och förstärkas, annars kommer journalisterna på kontinenten att tystas.