Det sömniga Montevideo vaknade till stort trafikkaos. Området kring
presidentpalatset och hela innerstan var avskuret. Militärer och poliser bevakade
alla ingångar till torget där palatset finns, bilarna fick ta långa omvägar, bussar
omdirigerades. Montevideo skulle vara värd för olika diplomatiska möten på hög
nivå och inga säkerhetsåtgärder sparades.

Trots säkerheten lyckades några hundra demonstranter visa sitt stöd för Venezuelas president Nicolás Maduro, eller sitt missnöje med Maduro. Demonstranterna skanderade glåpord men behöll distansen och ingen av demonstrationerna blev någon stor marsch.

Uruguay och Mexiko var, till skillnad från andra latinamerikanska länder, neutrala till presidenten Maduro och uttryckte inte sitt stöd till den självutnämnde president Juan Guaidó. Dessutom hade varken Uruguay eller Mexiko begärt nya val, de verkade nöjda med det senaste valet som vanns av Maduro och där en del av oppositionen inte deltog.

Men nu hade läget förändrats och EU skickade sin alla högsta ämbetskvinna, italienskan Federica Mogherini, en ung statsvetare som ansvarar för EU:s utrikespolitik. Hon är vice ordförande för EU-kommissionen och talar flytande spanska, en fördel för att diskutera med latinamerikanska ministrar och presidenter. EU och Uruguay blev värdar för ett nytt möte och plötsligt fanns det två grupper som arbetade för att lösa Venezuelas gordiska knut.

Olika bud om nya val

Förutom EU fanns utrikesministrar för Spanien och Portugal samt höga
diplomater från Nederländerna och Italien, Franrike, Tyskland och Storbritannien på plats. Från
Latinamerika Bolivia och Costa Rica. När den slutgiltiga deklarationen skulle
skrivas på tog Bolivia och Mexiko avstånd från den, eftersom de inte vill lägga sig i
ett annat lands inre angelägenheter och uppmana till nya val.

Vi som bevakade mötet var förbluffade. Vi hade kallats för att lyssna på Mexikos
och Uruguays utrikesministrar, men plötsligt var det EU som satte spelreglerna.
Det är särskilt två områden där både EU-länderna och de övriga latinamerikanska länderna har en annan uppfattning: nya val och humanitärt bistånd.

Det senaste valet, som vanns av Maduro och där bara en del av oppositionen deltog, granskades av utländska observatörer som inte kunde anmärka på någonting. Enligt dem var valen fria och transparenta. Men de oppositionella politiker som inte deltog anklagar Maduro för att använda statsapparaten för att köpa röster och muta de fattiga med bröd och cirkus.

Maduro tillbakavisar nya val och säger att val ska hållas om fyra år, som det står i
den venezolanska författningen. Men EU-länderna på mötet, USA och flera latinamerikanska länder, bland dem Brasilien och Argentina, kräver nya val snarast.

Gamla argument, nytt läge

Nästa kontroversiella område är det humanitära biståndet. Maduro och andra
hävdar att det inte finns någon kris i landet, att det är de ekonomiska sanktionerna som
orsakar kris i importen av mat och medicin. ”Bara tar ni bort sanktionerna
kommer marknader och apotek att erbjuda allt”, säger Nicolas Maduro. Samma
argument har vi hört länge från Kuba där USA:s långvariga blockad har inneburit stora ekonomiska påfrestningar för landet.

Venezuela är just nu scenen för en geopolitisk konflikt av oöverskådliga konsekvenser. Många hävdar att USA gärna vill se samma scenario som i Lybien, där avsättningen och avrättningen av översten Khadaffi fick landet att kollapsa i en konfrontation mellan rivaliserande grupper.

Ingen vill ha ett Lybien i Sydamerika. Men USA har länge behandlat kontinenten som sin bakgård och Venezuela har setts som ett ”rogue country” sedan president George W Bushs administration. USA vill ha tillbaka samma roll som på sjuttiotalet då landet stödde diktaturer och tillsatte och avsatte presidenter i regionen. Men läget är annat i dag.

Nyckeln hos militären

Frågan är, igen, hur andra viktiga aktörer ska agera. Kina, Venezuelas största
fordringsägare, och Ryssland, en trogen allierad till Maduro, hade uttryckt sitt
intresse att vara med i Montevideo som observatörer, men fick inte komma på mötet.

Förmodligen berodde detta på USA:s påtryckningar, säger mina kontakter på UD. Den självutnämnde president Guaidó använder i medierna det humanitära biståndet som slagträ, men Maduro vägrar ta emot det, han säger: ”Vi är inga tiggare. Skicka detta bistånd till länder som behöver det mer. Ge oss våra egna pengar, de pengar som ni har tagit från oss, det guldet som ni stal och med detta kommer vi att ta hand om vårt folk, att fortsätta bygga sociala bostäder att ge gratis hälsovård och annat till flera miljoner av våra invånare.”

Det är militärerna som är nyckeln till det som händer i Venezuela, det är deras
stöd till Maduro som håller honom kvar vid makten, det är deras lojalitet som Guaidó
vill få. Det som alla vet är att krisen i Venezuela är djup och att det handlar om
stora geopolitiska frågor.