Staten säger att svartsjuka inte är romantiskt. För tredje året i rad pågår kampanjen mot våld i ungas nära relationer och jag tycker att det är spännande när myndigheter talar om romantik – ett ord som ofta uttalas i mer privata sammanhang – att vi planerar en romantisk weekend, klagar på en oromantisk partner eller ser en romantisk komedi. Och så kommer helt plötsligt staten och talar om för oss hur vi ska se på ämnet och att svartsjuka inte ingår.

Det är slagkraftigt och rätt tänkt då vi vet att utagerande svartsjuka ofta hänger ihop med kontroll och våld. Vill vi förebygga och stoppa våld behöver vi bland annat ifrågasätta vår syn på kärlek och få information om vad som är farligt i relationer. Så det är bara att hoppas på att det inte blir samma löjeväckande skimmer över denna slogan som över det där med Socialstyrelsens rekommendationer av brödskivor på 70-talet. För staten har inte råd med allt våld, vare sig demokratimässigt eller ekonomiskt.

Det är långt ifrån den gamla sloganen från kvinnojourer ”Den man älskar aktar man”. Jag antar att det var en parafras på ”den man älskar agar man”. Och jag tänker på min första stora teaterupplevelse, en sådan som verkligen fick mig berörd. Det var i skolan och vi var kanske 9 år. Vi samlades i gympasalen och det fanns något annat i luften än den sura mattdoften för bakom det uppspända skynket befann sig skådespelare. Och så fick vi uppleva en berättelse om en rik och en fattig flicka.

Den rika flickan slängde ifrån sig sin lite trasiga docka och den fattiga hittade den och älskade den och fixade den. Sedan ville den rika ha tillbaka dockan för den var nu så fin och den var ju faktiskt hennes och så stod de och drog i den. Men vem hade rätt till den? Svaret kom när den fattiga flickan släppte dockan. Hon ville inte att den skulle gå sönder, hon älskade den så mycket (Alltså den Kaukasiska kritcirkeln av Bertolt Brecht). Det viktigaste var att dockan inte for illa, inte vem som hade den. Där och då förstod verkligen vi barn innebörden av kärlek och att det hänger ihop med omtanke som motpol till ägande och våld.

Läser en vidare på kampanjsidan valjattsluta.se så kan en se att samtal och behandlingar inte bara riktas till den som riskerar att vara våldsam utan även till den som är det. Och våldet sker ju i så kallade kärleksrelationer och allt blir så ihopkletat. Och vad gills egentligen – vad en säger, känner eller vad en gör? Inte många i Sverige går på att barn blir slagna utifrån att det omnämns som föräldrars kärlek. Så varför skulle då vuxna gå med på kontroll, att bli kallad hora eller bli knuffad på för att det omnämns som svartsjuk kärlek?

Extra bekymmersamt blir det att läsa berättelser om hur våldsamma män får insikter om känslor och beteenden och, enligt dem själva, slutar vara våldsamma och får en finare relation med familjemedlemmarna. En konsekvens av kampanj och behandling är alltså att förövare och offer fortsätter att leva tillsammans. Partner och barn vet aldrig om det kommer smälla igen vilket kan påverka hälsa och självkänsla djupt. Samtidigt behöver såklart våld upphöra och fokus på förövare är helt rätt – den som slår ska sluta slå.

Jag vet att jag petar på väldigt ömma tår nu. Kärlek. Det är inte lätt. Och vem har inte varit taskig mot en partner eller fått hemska vredesutbrott och skrämt sitt barn? Betyder det att vi inte älskar? Då älskar ju ingen. Och för tydlighetens skull: Jag förstår verkligen att en kan ha svartsjuka känslor.