”Det fascistiska och rasistiska läge som råder sedan två dygn tillbaka inleddes med att den fascistiska högerledaren Camacho på söndagen gick till presidentpalatset och svor över bibeln att förgöra det plurinationella Bolivia”, skriver Carmen Blanco Valer, som fördömer statskuppen och ger det politiska läget historisk kontext.
I söndag överraskades vi av nyheten om att ”Bolivias president Evo Morales avgått, efter att militären och polisen uppmanat honom att lämna posten”. Frågan är om pressen hade använt dessa ordalag om poliser eller militärer i Sverige, eller någonstans i västvärlden, hade ”uppmanat” statsministern eller presidenten att avgå.
För att förstå statskuppen i Bolivia är det nödvändigt att analysera händelsen i en större historisk kontext. ”Evo”, som folkrörelseaktivister i Latinamerika kallar Morales tillträdde presidentposten 2006 som resultat av minst två decenniers folklig motstånd mot nyliberala övergrepp. Men valet av honom bör även ses som ett historiskt demokratiskt genombrott på en kontinent som under 514 år inte haft en statschef med urfolksbakgrund. Detta till följd av kolonial invasion och en underordnad plats i den koloniala globala maktordningen.
Därför kom Evo, att förkroppsliga urfolkens sekellånga kamp för rättigheter i en region vars nationalstater vilar på starka rasistiska strukturer. Valet av Evo banade väg för att urfolk trädde in som politiska aktörer på olika politiska nivåer, statliga tjänster, i kultur- och samhällsliv. Valet väckte hopp även hos andra urfolk i den latinamerikanska regionen.
Morales regering blev inte bara en symbolisk kulturell landvinning. Under hans styre visade landet även påtagliga resultat i termer av sociala reformer som resulterade i minskad analfabetism, barnadödlighet och undernäring, något som uppskattades av FN och Världsbanken. Landet vann till en början i politisk suveränitet genom att strategiska produktiva sektorer nationaliserades.
Men låt oss återgå till den kulturella revolution som den bolivianska förändringsprocessen innebar i termer av dekolonisering och återvunnen värdighet för ursprungsfolk, som i Bolivias fall är en majoritet av befolkningen.
En milstolpe i denna process var utformingen av en ny grundlag som ett första steg i ombildningen av staten. För första gång under de 200 år som republiken funnits fick de folkliga rörelserna, bland dem urfolksnationerna bidra med sina perspektiv i grundlagsformuleringen. Denna process konkretiserade erkännandet av statens mångkulturella karaktär och landet började kallas ”den plurinationella staten Bolivia”.
En del av detta erkännande var symboliska kulturella återupprättelser, till exempel genom att i både grundlag och ceremonier hänvisa till såväl Pachamama (Moder jord) som den kristna guden och att wiphalan, den rutiga regnbågsfärgade flaggan, användes som nationalsymbol vid sidan om den traditionella bolivianska flaggan.
För att verkställa förverkligandet av mångkulturaliteten inom statsförvaltningen bildades ett viceministerium för avkolonisering och inom denna en enhet för avpatriarkalisering. Detta som uttryck för att processerna måste gå hand i hand. Även om dessa processer inte endast kan genomföras genom administrativa reformer, lika lite som jämställdhet kan uppnås enbart via jämställdhetsmyndigheten, går det inte bortse från vikten av att de synliggörs.
Dessvärre kan vi konstatera att varken kampen mot patriarkalt våld eller kvinnors rätt över sin kropp, det vill säga rätten till abort, fick några kännbara genombrott under de fjorton åren som Morales satt vid makten trots att hans parti hade majoritet i parlamentet.
Internationellt utmärkte sig Morales regering med sitt principfasta ställningstagande för miljö och klimat. Detta tog form i lagen om Moder jords rättigheter från 2010, förslaget om en deklaration om Moder jords rättigheter som Bolivia lämnade till FN och, inte minst, radikala förslag på klimatåtgärder. Detta särskilt under COP 16 i Cancun.
Alla samhällssektorer var självklart inte nöjda med den förda politiken. Dels motarbetas Morales av de som befarade att deras privilegier baserade på rasföreställningar och ekonomisk makt var hotade. Men de senaste åren började även andra sektorer svika Morales.
En del av de som inte längre stödde honom hade tröttnat på inkonsekvenserna mellan den officiella diskursen om respekt för Pachamama och den förda politikens tilltro till gränslös tillväxt och ohejdbar exploatering av naturresurser. Denna motsägelse blev särskilt uppenbar vid det planerade vägbygget genom nationalparken och urfolksterritoriet Tipnis då urfolk i Amazonas motsatte sig projektet och deras protester besvarades med våld.
Realpolitiken tycktes alltmer överrösta de första årens inspirerande visioner kring ett samhälle baserat på harmoniska relationer till naturen, samhällsparadigmet Buen vivir (det goda livet). Rent konkret innebar det att regnskogar fortsatte skövlas, olja och gas fortsatte att exploateras, om än under statlig kontroll, djurfoderodlingar fortsatte expandera på bekostnad av Amazonas, gruvexploateringen ökade och kraftverk fortsatte att byggas. Visserligen användes en del av intäkterna från dessa verksamheter till sociala reformer, men likväl var miljökonsekvenserna enorma.
Ytterligare andra sektorer i samhället var kritiska för att de inte såg sina personliga förväntningar på ekonomisk tillväxt uppfyllda. Alltfler såg även tecken på maktfullkomlighet och auktoritära drag hos de regerande. Misstankar om att makten blivit viktigare än att förverkliga idealen växte. Många som hade skäl till missnöje hamnade i samma flodfåra, trots att de inte nödvändigtvis föredrog högeralternativen.
Polariseringen mellan de som stödde omvalet av Morales och de som ville få bort honom växte. Efter valet den 20 oktober, trappades läget upp utifrån misstankar om oegentligheter. Motsättningarna mynnade ut i protester och allt våldsammare konfrontationer och ömsesidig hets. Missnöjet och besvikelsen över Morales, som tycktes klamra sig vid makten, kanaliserades olyckligtvis av privilegierade eliter.
I spetsen för de högerkonservativa krafterna ställde sig den kristna fundamentalistiska miljonären Luis Fernando Camacho, även kallad ”El Macho” på grund av hans kvinnohat och syn på homosexualitet – bland annat. Han är ledare för storgodsägarsektorer med ekonomiska, koloniala och rasistiska privilegier i Bolivias östra del, som i Kristi namn förespråkar fascistiska metoder.
Inför denna situation av en urfolkspatriark å ena sidan och en fascistisk patriark å andra sidan manade feministiska sektorer till fredliga lösningar och dialog. De pekade på att våld som ett sätt att lösa konflikter är i allra högsta grad patriarkalt och fördömde både de regeringstrogna och de oppositionella som hetsade.
De fördömde även våldet mot kvinnokroppar som förekommit under konfrontationerna och uppmanade till lösningar baserade på dialog. Vidare efterlyste de demokratiska processer som inte begränsas till de parlamentariska valprocesserna utan som uppfattar demokrati som ständigt pågående processer ute i samhället och i nära relationer.
President Morales försökte mota kuppförsöken genom att mana till mobiliseringar för att försvara processen utan att få det gehör som han hade hoppats på. I sista minuten försökte han utlysa nyval, men oppositionen avslog erbjudandet, vilket visade att de – snarare än att försvara den demokratiska processen – var ute efter att avsätta Morales. Slutligen tvingades presidenten att avgå och fly från landet.
Det fascistiska och rasistiska läge som råder sedan två dygn tillbaka inleddes med att den fascistiska högerledaren Camacho på söndagen gick till presidentpalatset och svor över bibeln att förgöra det plurinationella Bolivia, fördriva Pachamama därifrån och fastlog att ”nu är det Kristus som regerar här, inte längre några indianer”. Därefter brände han wiphalaflaggan, symbol för urfolk på så gott som hela kontinenten. Genom denna symboliskt våldsamma rasistiska handling ville han återigen befästa den vita kristna överhöghet som dominerat kontinenten under fem sekler.
Just nu befarar feminister, urfolk, folkliga rörelser och människorättsorganisationer att de, utan att polis och militär gör något åt det, ska bli attackerade av fascistiska krafter. Grova rasistiska och patriarkala övergrepp har redan begåtts under de senaste två dygnen i Kristi namn. Däribland mordbränder mot regeringsrepresentanters hus, stormning och belägring av folkliga organisationers lokaler. Det gäller exempelvis urfolks- och småbrukarkvinnorganisationen Bartolina Sisas lokaler. Urfolksledare, myndighetspersoner och folkvalda som anses vara regeringstrogna förföljs och en del har misshandlats offentligt.
Urfolk i den av godsägarklassen dominerade och vitöverhöghetens säte Santa Cruz har utsatts för rasistiskt våld. De fascistiska grupperna har riktat sina attacker särskilt mot urfolk från bergen med traditionella kläder. Urfolkskvinnor ska ha tvingats att ta av sig sina vida kjolar offentligt och fått sina flätor avklippta som förödmjukande straff. Även urfolksmän har misshandlats och förödmjukats på olika sätt.
Feministiska sektorer oroas också över den fascistiska och kristna högerfundamentalistiska offensiven. De fascistiska krafterna är misogyna, homo- och transfobiska och dess aktörer ingår i de grupperingar som tidigare organiserat pro-life kampanjer mot aborträtten och mobiliserat mot vad de kallar ”genusideologin”. Antirasistiska feminismer i Bolivia och övriga Latinamerika fördömer statskuppen då den kommer att försvåra den feministiska kampen för rättigheter och fördjupa rasismen.
Därför fördömer även jag som antirasistisk feminist med urfolksrötter statskuppen i Bolivia och den framväxande fascistiska, rasistiska och nykoloniala offensiven mot människor och Moder jord. Nu behövs både motstånd och utrymmen för dialog.
