Det var 2009, berättar Helena Bunker, som allt drog igång. De tre vännerna hade länge tyckt att utbudet av scenkonst i Stockholm var dåligt, och att alternativ till scenskolan saknades. Dessutom hade de själva spelat på fringe-festivaler och liknande plattformar utomlands, och i flodvågen av fringe-festivaler räknade de nästan med att det skulle startas en i Stockholm. 2009 befann de sig alla på samma plats och ännu hade inget hänt.

– Vi tänkte så här: vi förstår konceptet, vi tycker det här är oerhört viktigt, vi ser om vi får någon respons om vi drar igång ett pilotår, och blev överväldigade av alla ansökningar. Vi startade egentligen för att vi kände ett enormt behov av det själva och så skulle vi bara göra ett test och då fick vi så bra respons att vi drog igång 2010.

Helena Bunker beskriver 2010 som ett testår med många utmaningar, som trots tekniska problem och sista minuten-ändringar av hela programmet gick väldigt bra med medverkande från 24 länder. Sedan dess har festivalerna sett väldigt olika ut.

Vad står fringe för?

– Vi har försökt etablera ordet, det är fortfarande en utmaning att etablera det i Sverige, men det är utkantsfestival, det vill säga i utkanten av det mer etablerade. Det var så det startade också 1947 av artister som inte fick vara med i en teaterfestival efter kriget som skulle förbrödra mellan länderna i Europa. Då började de spela själva på gator och torg och hustak och pubar, där de kunde ta plats själva.

– På något sätt är det fortfarande en utkantsfestival, men fringen ser ofta väldigt olika ut, det är 270 plus i världen. Värderingarna är väldigt mycket demokrati, fria ordet, det ska vara vilt, brett, mycket mångfald och väldigt välkomnande både för publiken och artisterna. Som Edinburgh, det är världens största kulturfestival och där kan vem som helst medverka. Vi har inte riktigt haft den möjligheten tyvärr.

Just i år när ni fyller tio år har ni gjort ett särskilt urval, där skaparna av innehållet ska vara kvinnor, transartister eller ickebinära. Hur uppstod det?

– Vi får hundratals ansökningar varje år, och vi brukar tänka ”ska vi ha tema, ska vi inte ha tema” och vi har alltid varit emot det, för vi vill att det ska vara artisterna som sätter prägeln på året som är. Tittar du på våra ansökningar så finns det teman, det är många som pratar om vad som händer här och nu i världen, och det är väldigt fritt för artisterna att visa vad de tycker är viktigt. Att sätta ett tema blir då väldigt mycket mer styrt, men i och med #metoo-rörelsen för ett par år sedan och en trend där det finns en överrepresentation av män, så tänkte vi fira vårt tioårsjubileum med att lyfta de här starka och underrepresenterade berättelserna.

– Det var både en reaktion på #metoo men också i relation till hur det har sett ut i kulturvärlden, hur det ser ut i dag, vad som är representerat. Då var det ett naturligt val för oss. Vi såg det i våra ansökningar också, på hur man lägger fram sin ansökan, vilka berättelser som lyfts fram, så det var en självklarhet. Det här blir nu bara ett år med tema, som det ser ut just nu i alla fall.

Hur präglar konceptet årets festival?

– Det är otroligt starka berättelser, och det finns en enorm kraft i år som handlar väldigt mycket om personliga berättelser, från eget perspektiv. Det tror jag är det stora, att det är väldigt mycket eget berättande, skillnaden är en svår fråga, vi får ju så oerhört många olika historier, den stora bredden är ju det vi tycker om. Och här finns en bredd också, även om vi har ett tema i år, själva mångfalden av storytelling finns både i form och genre.

Nytt för i år är också att festivalen presenterar tio olika upplevelsespår, eller pathways, i programmet med namn som: ”Ge mig den där festivalkänslan”, ”Sex, kön och identitet”, ”Jag vill imponera på min dejt”, ”Utekväll med mamma” och ”Jag vill kunna ta med mitt barn”.

– Det kan vara lite överväldigande nästan för en publik att välja programpunkt, men i år har vi gjort pathways, som vi kallar det, för att hjälpa publiken att välja i den här fringedjungeln, säger Helena Bunker.

Något mer som kan vara bra att känna till för den som inte varit på fringe förut?

– Man ska våga ge sig in i fringe, och ta del av själva festivalen, våga komma dit, undersöka, ha ett öppet sinne. Man kan se en hel värld på en dag om man verkligen skulle ge sig in i det. Sedan kan man se en väldigt smal bild av någonting bara om man går och ser en föreställning. Det är som plockgodis, du kan få väldigt mycket om du bara öppnar ögonen. Man ska ha et öppet sinne och inte sluta undersöka.

– Fringe är inte bara en sak, det är väldigt mycket saker och väldigt mycket berättelser och jag tror inte man ska var rädd som ny. Fringen är också en mötesplats där man kan tillfälle i akt att träffa folk, vara i festivalbaren, träffa artister, det är en väldigt fint forum att befinna sig i som publik. Det kanske låter lite brett och flummigt, men jag tror att pathwaysen kommer vara bra för att navigera.

Blir det tio år till?

– Ja, absolut, lägg till en nolla tänker vi. Det var någon som frågade ”tänkte ni fortsätta efter år ett” och det är klart man aldrig vet, men efter år ett, när vi såg den här responsen vi fick från artisterna och publiken, den var så hungrig, alla var hungriga, då tänkte vi att det här bara måste vi fortsätta med, det finns ingen återvändo för oss.

Ur programmet:

Isländska Hed syndrome medverkar med sin internationella succéshow My voices have tourettes. Gruppen består av komiker som är autistiska, bipolära, schizofrena och/eller har Tourettes syndrom.

Systeria från Malmö bjuder på performance om makt och trauman kring kvinnokroppar.

Festivalaffisch och program pryds av den mycket visuella performanceartisten Grebnellaw som med Brownhoney (aka Butcher Queen) och Progressive genitalia bjuder in till The Progressive Nano Futuristic Psychedelic Anti-Show – en vansinnig framtidsvision som slåss mot Jantelagen med pricksäkerhet i ekologiskt glitter och förbluffande kostymer.

Pjäsen Ways of seeing skakade om Norge i våras, fick en minister att avgå, och har sin svenska premiär på STOFF X.

Aku-Matu (Bagarmossens Folkets Hus)

Det här är en helt fantastisk artist från Alaska som tog festivalen med storm 2011. Aku Matu har ett unikt scenspråk med vass tunga som gör det omöjligt att inte bli berörd. Budskapstung talang-eufori med ett rejält bra gung.

Salty milk (Bångska Våningen)

Julianne O’Malley är en spännande och prisbelönad performance-artist från England vars arbete ofta utmanar sin egen kropps begränsningar samt bjuder in sin publik att ta sig en rad komplexa frågor och iscensättningar. Salty Milk är ett sånt där performanceverk som man sent glömmer, i en form som passar perfekt i ett forum som Stoff. Om ni är ute efter en genialt häpnadsväckande akt ska ni ta er till detta motbjudande tidlösa rum.

For Colored Girls Who Have Considered Suicide / When the Rainbow is Enuf (STDH)

New nordic voices är ett initiativ som bygger nätverk och samarbeten mellan nordiska konstnärer med minoritetsbakgrund med syfte att främja en interkulturell och inkluderande teaterscen. De gästar STOFF med en klassiker av den ikoniska afro-amerikanska författaren Ntozake Shange. Det här är pulserande, rått och brännande aktuellt. Must see!

Josette Bushell-Mingo medverkar i en Q&A-panel tillsammans med föreställningens kreativa team samt National black theatre of Sweden.

Peaches och Tiina Rosenberg (Zita Folkets bio)

Efter en visning av musikalfilmen Peaches does herself möter Tiina Rosenberg ikonen Peaches i ett intimt samtal om konstnärens 20-åriga karriär som elektropop-provokatör och inspirationskälla för en hel generation av artister.

Dessutom, workshops, samtal och en minikonferens om feministiska konster samt en ”Radical love parade” med USA-baserade konstnären Michele Pred som uppmärksammats internationellt med sitt konstverk My body, my business.