– Vi vill vara en förebild. Visa på hur fastighetsägare kan agera ekonomiskt försvarbart över tid, och samtidigt upplåta bostäder till dem som har det så tufft ekonomiskt att de hamnar utanför den ordinarie marknaden, säger Marika Markovits, direktor för Stockholms stadsmission, som fattat beslut om att investera intäkter från en fastighetsförsäljning i bostadsfastigheter.
Trots att det rekordbyggts i Stockholm de senaste åren kvarstår bristen på bostäder. Över 600 000 personer köar hos Bostadsförmedlingen, som förra året förmedlade 7 871 vanliga hyresrätter i hela Stockholmsregionen. Nyproduktionen har främst vänt sig till den kapitalstarka grupp som klarar hyfsat höga avgifter utöver lån på mångmiljonbelopp. Exklusiviteten gäller även de hyresrätter som projekterats. Hyrorna är alltför höga för alltför många.
Under förra mandatperioden lanserades konceptet Stockholmshus, en effektivare byggprocess ska resultera i enklare fastigheter med lägre hyror. Målet är att snabbt få fram 5 000 nya bostäder. De första 70 lägenheterna i Rågsved är nu inflyttningsklara.
– En genomsnittstrea där har en hyra på 11 300 kronor. Det är en omöjlig utgift för de som lever i ekonomisk utsatthet. Vi behöver bostadslösningar som inte är marknadsstyrda exempelvis sociala bostäder. Staten och kommunerna måste ta ett mycket större ansvar, säger Marika Markovits.
Strukturell hemlöshet
Enligt Socialstyrelsen var 33 250 personer hemlösa i Sverige 2017, lite drygt hela Landskronas befolkning. Det är den akuta hemlösheten som har ökat det vill säga människor som tvingas sova utomhus, i offentliga lokaler, i tält eller trappuppgångar. 2017 var 5 935 personer akut hemlösa. Det är en ökning med 32 procent jämfört med 2011. Även i Stockholms stad är det den gruppen som ökar och Stadsmissionen möter i sitt arbete helt nya grupper som inte har någonstans att bo.
– Det är unga människor, pensionärer, ensamstående föräldrar och barn. Orsakerna varierar. Det kan handla om sjukdom, låga pensioner, arbetslöshet, skilsmässa, någon som flyttat hem efter många års arbete utomlands, låga löner och ofrivillig deltid. De är hemlösa av strukturella skäl, säger Marika Markovits.
– Och det vet vi är att ställs man plötsligt utanför kommer man heller inte in igen.
Nyligen tog Stockholms stadsmissions styrelse beslutet att låta intäkterna efter en fastighetsförsäljning utgöra grundplåten för investeringar i bostadsfastigheter.
– Vi är öppna för olika modeller, både att samäga eller att driva projektet i egen regi. Det saknas aktörer på marknaden som verkligen är beredda att minska vinstuttagen, vars yttersta syfte är att säkerställa bostäder till alla, menar Marika Markovits. Det gäller både kommuner som sätter markpriset och byggbolagen.
Bostad som mänsklig rättighet
Samtal med olika kommuner sker löpande, och stadsmissionen undersöker och utvärderar även olika markområden. Samarbeten med aktörer inom fastighets- och bostadsmarknaden sker redan. Några bidrar med lägenheter, andra är rådgivande i planerna på att skapa långsiktiga boenden.
Marika Markovits betonar vikten av att motverka stigmatisering och segregation.
– Vi tror på blandade områden. Det betyder att man inte bara bygger för en grupp, att det i delar av fastigheten görs rum för hushåll med låga inkomster. Sedan kan ett fåtal lägenheter vara föremål för sociala kontrakt för dem som lever i stor social utsatthet. Den gruppen kommer alltid att behöva stöd och särskilda åtgärder för att få en lägenhet och kanske också för att få behålla den.
Varför är social housing ett fult ord i Sverige?
– Jag tror att det finns i vår historia. Svensk bostadspolitik har haft som syfte att alla har rätt till en bra bostad. Vi har haft en social bostadspolitik så länge som det fanns en nationell bostadspolitik. Att stora grupper skulle behöva särskilda satsningar var inte aktuellt eftersom man byggde åt alla. Det skulle allmännyttan säkra. Under 90-talet upphörde det, i stället blev det marknaden som skulle sköta bostadsförsörjningen, säger Marika Markovits.
– Social housing bryter mot hela den svenska idén om att en bostad är en medborgerlig rättighet. Det står uttryckligen i vår grundlag. Dessutom har de exempel som visats från bland annat Storbritannien varit väldigt negativa. Men det finns andra goda alternativ. Vi måste utgå ifrån verkligheten, vi har stora grupper som av ekonomiska skäl är utestängda från bostadsmarknaden samtidigt som samma marknad är starkt segregerad. Då kan god social housing fungera, men det ska utföras på ett sätt som passar Sverige.
Goda exempel
Finland har dels en hemlöshetsstrategi, dels en resursstark bostadsstiftelse, Y-stiftelsen, som arbetar för att de utan bostad ska få ett hem. Där har hemlösheten sjunkit radikalt från 20 000 personer till 7 000. Även Tyskland och Nederländerna kan visa på goda exempel, menar Marika Markovits.
– Y-stiftelsen består av stora aktörer, det är fackföreningar, finska motsvarigheten till Svenska spel och Systembolaget plus en rad kommuner. Det är kraftfulla placerare som skapat stiftelsen och kapitaliserat den.
Startar ni en svensk motsvarighet?
– Vi tycker definitivt att Sverige behöver en sådan. Men då måste fler gå in. Stockholms stadsmission har inte möjligheterna att ensamt bli en så stor fastighetsägare. Men, absolut, det vi gör kan vara en startinjektion.
Den nya majoriteten i stadshuset, Alliansen och MP, har beslutat att ombilda hyresfastigheter i ytterområdena till bostadsrätter. Hur ser ni på det?
– Vi på Stockholms stadsmission har inte någon synpunkt på ombildningar. Men för våra målgruppers del och generellt för dem med låga inkomster är hyresrätten det enda alternativet. Det är viktigt att det finns ett bra utbud av hyresrätter med rimliga hyror och de finns oftast just i det äldre beståndet.
Tar kommunerna sitt bostadsförsörjningsansvar?
– Det är väldigt olika. Efter varje ny mandatperiod ska riktlinjerna för bostadsförsörjningen uppdateras. Så sker inte överallt. Det är inte heller alla kommuner som ger de allmännyttiga bostadsbolagen ägardirektiv där det framgår att bolagen ska säkerställa att det finns bostäder för alla.
Behövs en ny bostadsförsörjningslag?
– Ja. En lag som fastställer konsekvenser för de kommuner som inte tar ansvar och tillhandahåller bostäder för alla invånare. En kommun som inte ser till att det finns bostäder till alla, är i slutänden en kommun som stöter ut vissa människor. Det är ett osolidariskt förhållningssätt. Också mot de grannkommuner som tar ansvar som får en allt större belastning. Det är orimligt att det inte finns en solidaritet mellan kommunerna i en region.
