År 2018 präglades av feministiska upprop, metoo-rörelsen och brytande av tystnadskultur i ett flertal samhällssektorer, inte minst inom kulturen. Nu börjar vittnesmål i bokform titta fram. Fredrik Virtanens Utan nåd och Katharina Frostenssons K var först ut och Horace Engdahl står på tur. Det är som att August Strindberg står i de skuggiga kulisserna för dramat och spänt väntar på den slutgiltiga upplösningen. Kvinnans roll och plats var ändå en av hans hjärtefrågor. Strindbergs texter i ämnet har också bidragit till att föra fram honom som vår nationella kanons både största och mest misogyna författare.

Dessa epitet kan uppfattas som paradoxala och besvärande i vårt ”nordiska nirvana”, som är benämningen den amerikanska jämställdhetsforskaren, Ruth Lister (2009), valt för att beskriva genusklimatet i Sverige med grannländer – naturligtvis med viss ironi. Strindberg skaver i det genusvänliga samhälle som profileras som en del av nationens ”soft powers”. Det går tyvärr inte att begrava en levande klassiker, vars pjäs, Fröken Julie (1888), är bland de mest spelade i världen. Man får helt enkelt förhålla sig till Strindberg. Ändå förblev det tyst om författaren under det uppeldade metoo-året 2018.

Nu i efterdyningarna har Strindberg återigen tagit plats på en scen, i konserthuset Spira, mitt i Smålands Dubai, som SR P1 benämnt Jönköping. Regissören Rebecka Cardoso tar vid efter nutida uppsättningar med tyngd, av skådespelarna Tommy Berggren (2005) och Helena Bergström (2011), samt av teaterchefen på Strindbergs intima teater, Anna Pettersson (2012). Dessa uttolkare har tillfört nya dimensioner kring temat klass, kön och sexualitet och förflyttat pjäsen in i 2000-talet. Vad var Cardosos motiv till att på nytt uppföra pjäsen? Hon säger själv: ”Det är min hat-pjäs”. Hat är en stark känsla och drivkraft, så även för Strindberg. Det är förståeligt om Cardoso är arg och trött på att fröken Julie måste dö offentligt, gång på gång.

Forskningsobjekt

Kan Strindberg fortfarande erbjuda konstnärlig näring till genus- och jämställdhetsfrågan i dagens kontext, eller är hans olika närmanden av problematiken reliker att betrakta som historia? Oavsett svaret slutar inte forskningen i ämnet att förmeras. Ann-Sofie Lönngren (2011) har sammanställt en ständigt växande gren av Strindbergforskningen som intresserar sig för författaren och hans förhållande till kvinnan, genus, emancipation och jämställdhet. Några nedslag i detta utbud visar skilda sätt att tolka Strindbergs uppfattning i frågan, och belyser samtidigt samband mellan jämställdhetsdebatten i Sverige och ett nationellt litterärt kulturarv.

Enligt ett franskt litteraturkritiskt verk, Les Révoltés Scandinaves, från 1894, där Strindberg kommenteras bredvid Bjørnson, Brandes och Ibsen, var författaren en av de få i Norden som öppet satte sig emot emancipationsrörelsen. Porträttet understryker ”kampen” i författarskapet och hur ”kampen” är nära förbunden med bevarandet av mannens privilegier. Författarskapet kan helt enkelt inte tänkas bort från en genusproblematik. Vidare kan man läsa att en nordisk ”esprit” innebär att ta mycket allvarligt på kvinnofrågan. I Frankrike hade man bara ”skrattat och raljerat”.

Strindberg skrattade inte. Han utforskade relationen mellan könen seriöst genom pennan, och menade själv att han särskilde sig från andra män som inte vågade uttala sig av rädsla att bli stämplade som kvinnohatare. Det kan man läsa i En blå bok (1907). Därmed får man medge att Strindberg inte skrev under på tystnadskulturen. Inte heller tvekade han att ge sig hän åt en brottningsmatch mellan två kulturellt motsatta synsätt på man-kvinna-relationen som han var präglad av: fransk lättsinnig cynism och skandinavisk sanning och renhet. Denna spänning har svept över Svenska akademien under det senaste året. I dagens litteraturflora skulle Michel Houellebecq kunna motsvara den förra och eventuellt Maria Sveland den senare, särskilt med sin nya roman Gråleken (2019).

Mansideal

Kultur och genus förenas med klass och genus hos Strindberg. Det bidrar till att bilden av författaren och verket har kunnat brukas för olika syften. Lisbeth Stenberg (2009) pekar exempelvis på en maskulinitetskris i sekelskiftets Sverige. För den framväxande arbetarrörelsen fanns det behov av en ny modell för mannen och Strindberg kunde axla en sådan roll. Strax efter Strindbergs död 1912 tonades således Strindbergs engagemang i kvinnofrågan ned, till förmån för representationer av den nye mannen: upprorisk, stark, stridbar, intellektuell och begåvad – en hjälte sprungen ur arbetarklass. När författaren fick inkarnera detta ideal blev hans verk automatiskt radikaliserat och politiserat. Det litterära utforskandet av relationen mellan könen hamnade i bakgrunden.

I 1970-talets begynnelse svänger pendeln och Strindberg förvandlas snarast till en reaktionär. I Strindberg och kvinnofrågan (1969) belyser Ulf Boëthius Strindbergs kvinnosyn genom olika typer av Strindbergstexter. Ur denna guldgruva av bildning träder en kategorisk bild av Strindberg fram. I Boëthius läsning var författaren emot jämställdhet – både materiellt, intellektuellt och spirituellt, och förordade en patriarkal och heteronormativ familjestruktur, där kvinnan hade sin plats i hemmet, som mor och stöd för mannen. Det är nästan som att Boëthius driver en bevisföring gällande Strindbergs antifeminism som han spårar ända tillbaka till Röda rummet (1879). Han pekar också på ett manligt perspektiv som inte tar hänsyn till den kvinnliga erfarenheten.

Okonventionell

Hos senare Strindbergforskare, exempelvis Eivor Martinus (2001), får däremot den kvinnliga erfarenheten ta plats. Genom att ta fasta på Strindbergs privatliv och den intima sfären kring författaren lyckas hon fånga in kvinnans perspektiv. Martinus pekar på att alla Strindbergs kvinnor var yrkesarbetande och att han deltog i en gemensam och likvärdig barnuppfostran som strävade efter jämställdhet. Paret Siri von Essen-Strindberg delade dessutom en gemensam vision om det jämlika och okonventionella äktenskapet, där könsrollerna skulle ha en underordnad roll. Yttre och inre omständigheter hindrade däremot förverkligandet av den gemensamma drömmen. Enligt Martinus bidrog misslyckandet med kärleksrelationen till Strindbergs omsvängning i kvinnofrågan mot en anti-emancipatorisk ståndpunkt. De båda novellsamlingarna Giftas I (1884) och Giftas II (1886) får ofta belysa ett före och ett efter förändringen i inställning till jämställdhet.

Strindberg var inte oemottaglig för kvinnliga erfarenheter. Han uppmärksammade kvinnliga författare, exempelvis George Sand och hennes kritik av äktenskapet i romanen Indiana (1832), men också flera av de svenska kvinnliga författarna, såsom Fredrika Bremer (1801-1865). Han tvekade heller inte att kommentera kvinnors ageranden, såsom kvinnors tendens att kritisera andra kvinnor som strävar efter frihet och jämställdhet. Detta tema är centralt i Anne-Charlotte Lefflers pjäs Skådespelerskan (1873), som Strindberg också recenserade.

Sanningssägare

Strindberg avfärdade alltså inte tidens krav på kvinnlig frigörelse, men han strök heller inte kvinnorörelsen medhårs. I Svarta fanor (1909) återfinns ett satiriskt porträtt av dåtidens feministiska frontfigur, Ellen Key. I texten förmedlar Strindberg ett motstånd mot kvinnokampens ideologiska ramar. En författare behöver absolut frihet att få leka med idéer och utforska flera ståndpunkter, utan att behöva vara trogen en särskild uppfattning, skriver han. Denna strindbergska karaktäristik kan tolkas både som ombytbarhet och nyansrikedom.

Victoria Benedictsson valde det senare. När Strindberg intog en anti-emancipatorisk hållning, tog hon fasta på att det rörde sig om en kritik mot den borgerliga krävande kvinnan som ville bli serverad men inte själv ge tillbaka. Bakom Strindbergs skarpa ord finns en ”sund sanning”, som hon uttryckte det. Benedictsson, vars texter inte bara Strindberg hyste beundran för, bekräftade även Strindbergs förmåga att skildra den kvinnliga erfarenheten. I Giftas II, hade Benedictsson en älsklingsnovell: ”Det räcker inte!”. Hon skriver ömsint om texten i Stora boken: ”jag skulle vilja sofva med den under hufvudkudden för att stryka med min gamla magra hand öfver den det första jag vaknar”.

På senare år tenderar forskningen att överge kvinnofrågan hos Strindberg, för att lägga fokus på författarens utforskande av parrelationer, men också hans lek med kön. Strindberg lyckas förvisso inte finna en balans mellan själslig och köttslig kärlek, menar litteraturforskaren Mickaëlle Cedergren (2007. 2010), som undersökt hans dramatik. Dessa står emot varandra och hindrar harmonin, i en tid då det hetero-normativa kontraktet ställdes på ända och könsrollerna ifrågasattes.

Inspiratör

Genusgränserna som sattes i rörelse i sekelskiftet har hädanefter berikats med andra identitetsdimensioner, som klass, etnicitet och inte minst funktionalitet. Det speglas i antologin Det gäckande könet (2006), där litteraturforskare belyser Strindberg som ”genuskonstruktör”, både för män och kvinnor. Verket visar bland annat på hur mångfacetterade och reversibla de fiktiva karaktärerna hos Strindberg är. Kanske är det så att könsidentiteten och ”kampen” som Strindberg ständigt kommer tillbaka till inte var menad att bara vara en fråga om rättigheter och samhälleligt utrymme, utan även tänkt att förläggas inom varje människa, där både halvkvinnor och halvmän kan få bo.

Så länge visionen om jämställdhet hålls levande kommer Strindberg inte att dö. Hur man än uppfattar hans texter, verkar Strindberg fungera som en måttstock för var vi står i genus- och jämställdhetsfrågan i dag. Han kan också vara en inspiratör. En nyutgåva av Gifta II – med bara tomma sidor (Rosenlarv förlag 2006), uppmuntrar den enskilde att utforska parrelationer och kön. Skriv din egen idé om kön och kärlek, verkar vara uppmaningen. Eller se en ny uppsättning av Fröken Julie och upplev samtiden genom den dåtida texten.