Kristina Edblom och Kerstin Weigl har intervjuat anhöriga till de mördade, barn som bevittnat när pappan dödat mamman, mördare och tjänstemän. Utifrån dessa samtal berättar de om de dödade kvinnorna. Vilka de var, vad de arbetade med och inte minst hur de försökt bryta sig loss från den våldsamma partnern. Och om hur de brutalt mördats i Sverige, trots anmälningar, misstankar och varningar om faran kvinnan levde i innan mordet ägde rum.
Kvinnorna vi läste om hade ofta slaktats, skändats, styckats. Var detta viktigt? Bara det räckte för att dra slutsatsen att brotten inte är vanliga mord. …Brotten är ofta besinningslösa, gränslösa.
– De två saker som slog oss starkast när vi började var just övervåldet – hur brutala morden var – och hur utsatta barnen varit, säger Kristina Edblom.
Barnperspektivet är bokens främsta styrka. Genom att barnen får komma till tals, ibland för första gången, trots att de bevittnat morden, framträder en tydlig bild av skräcken de och mamman levt i.
– Vi hade nästan inte tänkt på att kvinnorna hade barn från början. Det kanske låter löjligt, men det var en insikt som långsamt gick upp för oss medan vi arbetade, säger Kerstin Weigl.
Hon fortsätter:
– När vi började ringa och höra oss för sa folk att det inte var något utbrett problem.
Men de upptäcker under arbetets gång att många barn i själva verket har varit hemma och bevittnat när pappan eller styvpappan dödat mamman. De flesta har försökt störa så att det inte ska hända.
Livslånga trauman
I juni 2019 var det 246 barn under arton år som förlorat sin mamma i ett mord eller dråp. I de flesta fall var det pappan som dödade mamman. 92 av dem var hemma när det skedde. Och 51 barn såg dådet, minst 7 hittade sin mamma efteråt.
Det har helt enkelt varit ett outforskat fält som författarna har kartlagt. Det var med barnen som med kvinnorna, det vill säga de var medvetna om hur farligt det var för dem.
– När vi förstod att även barnen levt med och delat sin mammas skräck framkom vilka brottsoffer de varit i de här fallen, säger Kristina Edblom.
– Det här är barn som har livslånga trauman och därmed livslånga behov. Vi tycker inte att det är acceptabelt att de får så olika stöd. Men stödet varierar från jättebra, välplanerat och omhändertagande till ingenting. Allt beroende på var man bor eller vem man möter, säger Kerstin Weigl.
Vart tredje barn har sin morddömda pappa som vårdnadshavare. Han kan styra sina barns liv från fängelset. Anledningen är föräldrarättens starka ställning i svensk lag, vilken möjliggör för pappan att bestämma var barnen ska bo, hindra dem från att resa utomlands och från att få psykologhjälp och så vidare.
– Sedan är det många barn som senare i livet har ett stort behov av att förstå och i efterhand få information om hela rättsprocessen, vad som sades, vad som hade föregått mordet och så vidare, säger Edblom.
Hon konstaterar:
– Och då finns det ingen alls att vända sig till.
De båda författarna är ense om att det är den enskilt viktigaste biten de har gjort under de här tio åren – att uppmärksamma barnens perspektiv.
Att möta kvinnorna i sitt yrke
Weigl och Edblom skriver också om kvinnor och män som i sin profession lärt känna kvinnorna, men inte förmått rädda dem.
Där finns socionomen som är ensam handläggare för våldsutsatta människor i en kommun med nära etthundratusen invånare. Ensam och utlämnad till mörkret hon såg och upplevde i sitt arbete kände hon sig missförstådd och ifrågasatt.
Det verkade finnas en föreställning om att kvinnor hittar på historier om våld för att få bostad och pengar. Hon undrade om det speglade ett förakt för kvinnorna. Och för sådana som henne, som arbetar med dem. Hon kanske verkade för arg. Hon kanske borde förändra sin personlighet.
Det visar sig att en handläggare tar hand om den våldsutsatta kvinnans ärende medan ansvaret på barnen ligger på en barnhandläggare på en annan enhet. Ibland kommunicerar inte de olika handläggarna mellan sig.
Mer fokus på männen
Granskningen av männen som dödat omfattar 236 män. Minst sju av tio har psykiska problem. Skilsmässa eller hot om att hon ska lämna är utlösande faktorer. Författarna intervjuar arton mördare. Förutsättningen för att intervjun ska äga rum är att mannen erkänt mordet och helst tar ansvar för det.
– Jag tror man måste börja intressera sig mycket mer för gärningsmännen. För alla våldsamma män är inte potentiella mördare.
I statistiken dominerar män som har ihjäl andra män och de brotten skiljer sig mycket från mäns dödliga våld mot en kvinnlig partner. Partnervåld med dödlig utgång har betraktats som ”vanligt våld” som nästan slumpmässigt blivit dödligt. Ungefär som att de är olycksfall.
– Våldsamma relationer finns i alla samhällsklasser och alla miljöer. Men mannen som går så långt att han dödar är ofta avvikande. Han har ofta allvarliga psykiska problem och personlighetsstörningar. I kombination med missbruk, ett förlorat arbete och en separation, då händer något. Man kan inte säga att det är en vanlig våldsam man.
Krossa myter
Ni skriver att ni vill krossa myten om att det är en vanlig våldsam man.
– Ja, vi tror att det har stått i vägen i arbetet mot mäns dödliga våld mot kvinnor.
Författarna beskriver det som att det tycks vara svårt att känna igen en potentiell mördare bland självömkande självupptagna krisande män, som många gånger själv har sökt vård utan att sätta ord på sina verkliga handlingar och tankar.
– Han kanske har sagt: jag har så konstiga tankar, jag kan inte sova, hon vill lämna mig och då går jag under. Jag vill inte leva längre om hon lämnar mig. Då blir motfrågan i vården: har du tänkt på att ta ditt liv? Men man kanske också skulle fråga: har du tänkt på att skada någon annan? Vi tror nog att man ibland skulle kunna identifiera männen så.
En annan myt, författarna gärna skulle vilja bli av med, är: Om hon går tillbaka till honom så kan det ju inte vara så himla farligt.
Det som framkommer är nämligen att många av kvinnorna gick tillbaka till den våldsamma mannen, som en medveten strategi för att försöka säkra sitt skydd själva – det som samhället misslyckas eller inte förmår ge.
– Att kvinnorna går tillbaka tycks ofta vara en strategi för att hålla honom lugn och ha lite kontroll över situationen. De bedömer att det är säkrare än att bryta helt. Det är de som har det yttersta ansvaret, säger Kerstin Weigl.
Samhällets misslyckande
Boken är en uppgörelse med ett samhälle som inte förmår höra kvinnornas och barnens rop på hjälp. Eller inte förmår agera när de ser signaler eller hör förtvivlade och dödsförskräckta kvinnor be om hjälp.
Om myndigheternas misslyckande. Socialtjänsten som har en viktig roll i många av fallen beskrivs som den mest slutna av myndigheterna, men bara delvis på grund av sekretessen. Passiviteten är utbredd, liksom rädslan att göra fel.
– Det finns ingen tydlig plan hos socialtjänsten för vad de ska göra när en kvinna mördas, vilket ofta är en ovanlig händelse i en persons yrkesliv. Men de borde ha rutiner eller ett nummer de ska ringa för att få vägledning när det sker, säger Edblom.
Även inom vården finns det motsättningar kring vilket ansvar sjukhuspersonalen har att ställa frågor och ge sig in på ett område, som om man ser det strikt, ligger utanför deras kompetens.
Enormt gensvar
Edblom och Weigl har fått ett enormt gensvar på kartläggningen och sina publiceringar både från drabbade och anhöriga, men även från många yrkesgrupper som inte har en så fullständig bild av brotten som journalisterna i dag har.
– Allt är tack vare att vi har fått ta del av de här kvinnornas och deras anhörigas berättelser, säger Edblom.
Men skammen som omgärdar de drabbade kvinnorna är fortfarande stor.
En överlevare får frågan: försökte någon hjälpa dig?
Ingen, jag gick till min psykolog och sa ingenting till honom heller. När man har gått ner sig så långt är enda värdigheten man har kvar att inte erkänna hur jävligt det är. Det blev det viktigaste för mig.
