Ingen i min familj har pass eller gällande identitetshandlingar. Släktingar samlas och försöker hjälpa varandra. Några har pengar, andra har smycken att sälja, några har kontakter. Genom mutor skaffar mamma pass och turistvisum till mig, mormor och till sig själv.
Villkoret för att få handlingarna utfärdade är att vi aldrig visar oss i Polen igen. Turistvisumet gäller bara till Jugoslavien och vi har tjugofyra timmar på oss att lämna Polen.
Vi flyr omedelbart. Resan börjar i Warszawa, därifrån tar vi flyget till Zagreb i Jugoslavien. Men vi kan inte stanna i Jugoslavien, vi lever helt utanför samhället och har mycket svårt att klara oss.
Vårt nya mål är Italien. Under några månader förbereder vi nästa flykt. Vi vågar inte åka flyg, tåg eller buss av rädsla för att bli upptäckta och tillbakaskickade till Polen. I fortsättningen måste vi ta oss fram till fots.
Ibland får vi lift med bönder och det händer att de ger oss husrum och mat. På dagarna gömmer vi oss på kyrkogårdar och vi sover ofta under bar himmel. En natt letar vi oss fram över gränsen mellan Jugoslavien och Italien. Vi måste akta oss för taggtråd, minor och soldater.
Ju närmare den italienska gränsen vi kommer desto fler soldater ser vi. Vi vandrar tysta genom skogen: mamma, mormor, jag och några andra släktingar. Flera småbarn bärs av sina mammor. Deras stränga blickar får oss barn att knipa ihop munnarna. Inte gråta, inte gnälla, inte snubbla, inte ge ifrån oss ett enda ljud.
Jag har ett foto på mamma och mig från en parkeringsplats i Trieste. Kanske morbror Fardi tog fotot? Det är morgon, vi har kommit fram till Italien, jag är hungrig. Mamma tigger för att kunna köpa ett glas mjölk till mig.
Mamma och jag tigger på en parkeringsplats i Trieste. Tidig morgon sommaren 1971.
