Socialsekreteraren ser uppgiven ut. Vad ska de göra med mig? En trettonårig zigenerska? De placerar mig för utredning inom barn-och ungdomspsykiatrin. Väl utredd därifrån skickas jag runt till olika flickhem, fosterhem, korttidsboende, långtidsboende, skyddat boende, kollektivboende, familjeboende. Mellan 1982 och 1984 bor jag på tjugotvå olika ställen. Jag delar mitt liv med unga flickor som dricker, knarkar, skadar sig, skär sig i armarna. Jag har inte varit med om något liknande, jag passar inte in. Mitt enda fel är att jag är ensam. Jag är så ensam att jag vill sluta andas.
Jag rymmer från mina olika boenden, men aldrig tillbaka hem.
En kväll när jag är på rymmen träffar jag Staffan. Det är på torget i Vivalla i Örebro. Staffan kommer cyklande på en vinröd cykel i den sena kvällen. Vi börjar prata. Staffan har det också trasigt hemma. Jag är femton år och han är sjutton år. Vi blir kära.
Vi är som ett Romeo och Julia-par. Jag älskar hans blå ögon och snygga frisyr. Han tycker att jag är charmig och exotisk. Ingen av oss har hört talas om hedersrelaterat våld. Vi vill bara vara med varandra och vi behöver varandra.
När Staffan fyller arton år tar han körkort. Då kan han komma och hälsa på mig på de olika hemmen där jag bor. När jag fyller sexton år går jag till socialen igen och säger: ”Ni har försökt göra mig till svensk i två år nu. Men hjälp mig då! Det som jag behöver är någonstans att bo och jag vill gå på gymnasiet.”
Staffan och jag, ett Romeo och Julia-par.
