”Hur kan uttolkarna av diskrimineringslagen vara så kön- och maktneutrala att de i praktiken underkänner fredade zoner för kvinnor?” Maud Eduards analyserar innebörden av Diskrimineringsombudsmannens beslut om Statement-festivalen.
Diskrimineringsombudsmannen (DO) har sagt sitt, strax före jul. Att anordna en ”mansfri” musikfestival, som föreningen Statement gjorde sensommaren 2018 på Bananpiren i Göteborg, är diskriminering. Eller med DO:s ord, ”en överträdelse av diskrimineringsförbudet på ett sätt som har samband med kön”.
”Vad tror ni om att vi styr ihop en asfet festival dit bara icke män är välkomna som vi kör tills ALLA män har lärt sig hur en beter sig” löd ståuppkomikern Emma Knyckares tweet efter de sexuella övergreppen på Bråvallafestivalen sommaren 2017.
Hon var klar över att det sexuella våldet hade en gemensam nämnare: Män. Inte alkohol, inte invandring. Många blev upprörda, men gensvaret på tweeten blev desto större. Men hjälp av crowd-funding fick arrangörerna in en halv miljon kronor som startkapital. När väl projektet var i hamn sålde biljetterna slut på en timma.
Bara de som identifierar sig som kvinna, transperson eller icke-binär över 18 år var välkomna, enligt marknadsföringen. Det gällde både publiken och artisterna. (I praktiken hindrades inga cis-män från att köpa biljett och komma in, men det påverkade inte DO:s beslut). En uppsjö nyhetsmedier, i Sverige och utomlands, rapporterade om festivalen och DO:s bedömning, med nyfikenhet, förundran och en del upphetsning.
I sociala medier har hyllningar och hat varvats. Men Emma Knyckares testballong höll. Inga män=inga anmälda brott. Varför då så starka känslor, för och emot festivalen? Vad är det för ”statement” som Statement gör?
DO:s beslut att inleda så kallad ”tillsyn” av föreningen Statement ”ska inte ses om ett ifrågasättande av de allvarliga problem som sexuella övergrepp bland annat på festivaler utgör”, menar DO. Nähä. ”DO anser självklart att alla besökare på festivaler måste kunna känna sig trygga”. OK. ”DO:s uppgift är dock att utöva tillsyn över att diskrimineringslagen följs, och det är därför viktigt att de åtgärder som vidtas i syfte att öka säkerheten inte står i strid med förbudet mot diskriminering”. En ser vartåt det lutar. DO kommer också fram till att förbudet mot diskriminering ska gälla. Det betyder att kvinnors säkerhet är av underordnad betydelse.
Från ett flertal festivaler, som We are Sthlm, Bråvalla och Köln, har det rapporterats om sexuella övergrepp. Kring hundratusen kvinnor vittnar i #metoo om samma problem, bara i Sverige. Män betraktar kvinnors kroppar som tillgängliga. Nu gör jag för säkerhets skull som Linnéa Claeson, hissar inte-alla-män-flaggan. Men de är tillräckligt många, männen som inte respekterar kvinnors kroppsliga integritet, för att bilda en hotfull struktur som gör kvinnor i gemen otrygga och begränsar deras handlingsutrymme.
Två veckor efter festivalen skriver Statement-gänget på Facebook att
”Vi hade en idé om en festival där vi kunde ha svinkul och samtidigt vara trygga. Vi hade en vision om en helg med frihet och syskonskap som ledord. Vi ville göra ett statement mot cis-män som tar sig rätten att kränka oss”.
Kvinnor vill inte bli kränkta av män, det vill säga utsatta för övergrepp. Män å sin sida uppger, enligt DO, att de upplever det som ”kränkande att utestängas från festivalen på grund av sin könstillhörighet.” Alltså anmäler ett tiotal män Statement till DO för att de inte fått tillträde till evenemanget.
Innebörden i dessa anmälningar är att det är viktigare att just jag, som man, får delta i musikfestivalen, än att kvinnor får rätt till ett eget rum, där de kan känna sig säkra. Även om de män som upplever sig så kränkta att de anmält kan ha goda avsikter, lär de inte vara omedvetna om att mäns närvaro på festivaler (hittills) betytt att kvinnor ofredats, ibland å det grövsta. Genom att anmäla Statement till DO argumenterar de för att mäns rättigheter, egna och andras, ska äga företräde.
Och diskrimineringslagen är på deras sida. DO konstaterar att det ”inte kan uteslutas att föreningens uppgifter om festivalen inneburit att en eller flera enskilda personer utsatts för diskriminering genom att ha avskräckts (min kursiv) från att delta på festivalen. — i vart fall en person /har/ uppgett att han på grund av uppgifterna på föreningens hemsida avstått från att köpa biljett till och anmäla sig som funktionär på festivalen”.
En kränkt man står mot 5 000 kvinnors upplevda säkerhet. Diskrimineringslagen kan i detta fall knappast betecknas som annat än patriarkal. Den upprätthåller en ordning som säkrar mäns rätt att närvara vid ”offentliga tillställningar”. Oavsett hur de beter sig. Andra sidan av beslutet är att lagen förnekar kvinnor rätten att ta sin säkerhet i egna händer. Hur kan uttolkarna av diskrimineringslagen vara så kön- och maktneutrala att de i praktiken underkänner fredade zoner för kvinnor? Det blir särskilt problematiskt i ljuset av det sjätte målet i jämställdhetspolitiken, som stipulerar att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Det är ett absolut mål. Våldet ska bort, punkt.
Här kolliderar juridik och politik, eller snarare könsneutral politik i juridisk dräkt med feministisk politik. DO:s beslut går inte att överklaga, men är heller inte juridiskt bindande. Emma Knyckare lär också ha sagt att utlåtandet inte ändrar det faktum att festivalen behövs. Hon och föreningen är ”upptagna med att förändra världen”.
Bara genom att vidhålla rätten att agera separatistiskt mot mäns våld har föreningen synliggjort könsordningen, samspelet mellan patriarkal dominans och feministisk motmakt. Det är att göra ett viktigt (köns)politiskt statement.
