”Vi ska ständigt tänka på hur livet hade kunnat te sig om vi inte haft den enorma turen att bli adopterade. Vi ska låta tacksamheten tysta mun”, skriver Maria Fredriksson, och benar ut den viktiga skillnaden mellan kritik och hat, som ofta grumlas när det gäller adoption.
I hela mitt liv har anklagelser eller antydningar om att jag skulle hata mina föräldrar använts för att tysta eller sufflera mig. Redan som barn fick jag min kärlek till mina föräldrar ifrågasatt så fort jag yppade minsta lilla tveksamhet inför adoption som företeelse. När jag berättade om rasism, när jag sa att jag inte skulle vilja adoptera själv, när jag sörjde över att inte kunna få veta något om min bakgrund, när jag har lyft problematik med adoptionsförfarandet så kommer den:
Men har du inte fått det bra!? Älskar du inte dina föräldrar!? Hur tror du att du skulle ha fått det annars då!?
Allvarligt, hur kan man med? Hör man inte vad man säger?
Det är rimligt att anta att de flesta någon gång kritiserat sina föräldrar och jag tror att de flesta tillstår att ens uppfostran format ens liv på olika sätt. Ens föräldrar är inte mer än människor med de fel och brister som det innebär.
Skillnaden är att det är allmänt accepterat för icke-adopterade att prata om detta. Det är få som får slängt i ansiktet att de ska vara glada att de ens blev födda och vi vet hur populärt det är att säga till barn att de ska tänka på barnen i Afrika/Asien/Latinamerika och äta upp sin spenat. Adopterade ska dock ständigt tänka på att äta upp sin spenat – kanske för att vi är de där barnen från Afrika/Asien/Latinamerika?
Inte heller är det vanligt att icke-adopterade får frågan ”Älskar du inte dina föräldrar” när de berättar om missförhållanden i barndomen – tvärtom lyfts det fram att barn är obrottsligt lojala med sina föräldrar, oavsett vad de utsätts för. Varför omfattas inte adopterade av denna devis?
Adoption betyder ”upptagen som sin egen”, men i dessa sammanhang blir det tydligt att adoption på debattnivå i sin essens är en pappersprodukt. Vi ska ständigt tänka på hur livet hade kunnat te sig om vi inte haft den enorma turen att bli adopterade. Vi ska låta tacksamheten tysta mun och begrava sorg över ett förlorat ursprung, undran över förstaföräldrar och ilska över rasism av hänsyn till ett adoptionskollektiv som endast tillåter en komplexitet som de själva formulerat.
Jag måste kunna kritisera ett korruptionsutsatt adoptionsförfarande och lyfta behovet av en postadoptionsverksamhet utan att bli anklagad för att hata mina föräldrar.
Jag måste kunna prata om rasism och komplexiteten i att vara transrasialt adopterad utan att ställas mot en tillvaro på ett barnhem i 70-talets Korea.
Annars är det svårt att ta definitionen ”som sin egen” på allvar.
För att tydliggöra vill jag dra några paralleller:
Det går att vara feminist utan att hata män.
Det går att vara antirasist utan att hata vita.
Det går att vara adoptionskritisk utan att hata adoptivföräldrar.
Däremot kan du hata maskulinitet i bemärkelsen upprätthållande av patriarkala strukturer.
Du kan hata vithet i bemärkelsen upprätthållande av de normer som genererar rasism.
Och du kan hata adoption i den kommersialiserade form den har tagit.
Du kan hata transrasial adoption i bemärkelsen att den gör att barn växer upp i en ensamhet deras föräldrar aldrig kan förstå.
Det innebär inte att du måste komma med en lösning på världens fattigdom eller komma till rätta med patriarkat, nationalism och politiskt förtryck och andra faktorer som leder till att barn skiljs från sina föräldrar.
Det borde gå att peka på problematik och komplexitet utan att det ständigt ställs mot en påver verklighet, för lösningen på fattigdom, nationalism och politiskt förtryck är faktiskt inte att barn skiljs från sina föräldrar.
Inte heller är det någon tröst för ett barn som känner vilsenhet och ensamhet att höra att det är priset hen får betala för att slippa bo på ett barnhem eller bo på gatan.
