Nu händer det som vi är många som visste kunde ske men ändå har hyst hopp om att slippa uppleva. Kristdemokraterna öppnar offentligt upp för förhandlingar med Sverigedemokraterna och Moderaternas hållning är fortsatt svajig. Det konservativa block både M och KD lovade att inte förverkliga börjar sakta men säkert ta form. Förra veckan var en vecka av feministiska bakslag och därmed en maning för fortsatt kamp för det samhälle vi tror på.
För ganska precis ett år sedan visade tidningen QX att Sverigedemokraterna, just nu Sveriges näst största parti, inte har stöttat en enda hbtq-reform sedan de först satte sin fot i riksdagen. När de i en intervju frågade Jimmie Åkesson om detta svarade han ”där ser man”. I SD:s partiprogram kan vi läsa att de bland annat vill inskränka kvinnors rätt till abort och ta bort queer-pedagogiken och avkvotera föräldraförsäkringen.
Tiden då vi kunde avfärda bakåtsträvande och frihetsbegränsade idéer som enstaka irrbloss utan bärkraft är svunnen. De politiska förslagen från konservativa och nationalister är lika förskräckliga i dag som för bara några år sedan, den stora förändringen är att den (alltför) tysta majoriteten, inte längre kan tillåtas vara en majoritet med marginal att hålla käft.
Jag avskyr att tvingas måla fan på väggen, men det är hög tid att syna korten. Vilka och hur många är egentligen vi politiker och andra makthavare som aldrig kommer att vika från vår övertygelse om jämställdhet och frihet för alla? Vi behöver tala om självklarheterna. Inte ta tysta medgivanden för givet, utan på nytt förankra de frihetsreformer som vunnits och ge ny kraft åt de som återstår.
Det tål att påminnas om och upprepa, i dag utgör det nya ”konservativa blocket” en egen majoritet i vissa kommuner, därtill är de 43,5 procent av sveriges riksdag. De är farligt nära att ha en egen majoritet i vår lagstiftande församling, vilket betyder att allt det vi avfärdat som uppenbara tokerier svåra att ta på allvar, kan gå från skrämmande förslag till skrämmande verklighet.
Under förra årets Bryssel pride mötte jag en advokat från Polen som med självkritik och sorg i rösten berättade att hade han förstått hur snabbt det skulle gå att förgöra de friheter han värnande allra mest så hade han ”gjort mer motstånd tidigare”. Hans ord etsade sig fast och jag bestämde mig för att aldrig behöva konstatera samma sak som min nyfunna vän.
Vinden blåser med kraft mot oss inte med oss, så vill man ha en enkel resa framför sig finns det många andra vägar att ta. Men för alla oss som inte vill backa in i framtiden utan vill att våra barn och barnbarn ska leva fria liv utan begränsande normer och föreställningar finns bara ett val, att göra mer motstånd, nu.
