Dagens massiva folkliga uppror i Irak startade med en aktion utanför parlamentet där kvinnor som doktorerat i olika ämnen krävde att få arbete. När de attackerades anslöt fler grupper till aktionen med krav på ett samhälle som är till för alla, skriver Hayat Jajo Lööv och Maria-Pilar Reyes.
Kvinnorna i Irak har fått nog av flera decenniers livinskränkningar och våld. Nu går de ut igen i det offentliga rummet och kräver sina rättigheter tillbaka. Några täcker håret andra struntar i det. De intar sin plats i kampen för demokrati och rättvisa sida vid sida med männen. En plats som de hade redan på 40-talet men som sedan slutet av 60-talet berövats dem alltmer.
Etablerade medier har under flera år matat oss med en bild av irakiska kvinnor som förtryckta våldsoffer. Därför kan det vara förvirrande att nu se bilder av irakiska kvinnor som agerar, uttrycker sin mening öppet, klär sig i jeans och T-shirt. Bilderna passar inte ihop med de dominerande uppfattningarna i Europa. Likväl är dessa bilder verkliga. Och glädjande. Därför att de visar att något som tycktes vara förlorat inte är det.
Om vi tittar närmare på landets historia får vi en bild av irakiska kvinnor som välutbildade och politiskt aktiva, starka aktörer i samhällslivet sedan lång tid tillbaka. Irak fick sin första kvinnliga minister redan 1959. Hon hette Naziha al-Dulaimi var feminist, fredsaktivist och den första kvinnan att utses till statsråd i ett arabiskt land.
Självklart är inte alla irakiska kvinnor starka aktörer i det offentliga livet. Irak är, liksom övriga länder i världen, ett klassamhälle där tillgång till utbildning avgörs av familjens ekonomiska ställning. Och utbildning är en av nycklarna till kvinnors frigörelse.
Landet har dessutom drabbats av den ottomanska imperialismen, därefter den engelska ockupationen och senast de ekonomiska supermakternas nykolonialism. Och därmed av det strukturella och det väpnade våldet som imperialismen i dess olika former alltid och överallt för med sig. Söndra och härska är en klassisk metod för ockupanterna att behålla kontrollen. De stärker olikheter, fördelar privilegier och ställer olika grupper mot varandra.
Religion och etnicitet har varit väl användbara för det. Många minoriteter i Irak har varit hårt ansatta under lång tid och försökt skydda sig genom att bygga stängda samhällen med höga krav på lojalitet med den egna gruppen, dess regler och dess ledare och med starka gränser mot omvärlden. Det har främjat uppkomsten av extremt patriarkala och värdekonservativa sammanslutningar. Och kvinnorna har varit de som har förlorat mest på det.
Duraid Al Khamisis lågmälda roman Mellan floder (2018) tar oss med på en smärtsam och kärleksfull färd genom landet som kanske inte längre finns. Men bara kanske. Han visar oss att människorna finns oavsett. Och de lever sina liv trots allt. Och nu vet vi att landet finns, folk håller ihop, flera tusentals deltar i demonstrationerna, stödjer varandra och står kvar vecka efter vecka fastän många dödas och skadas.
Kraven som de ställer till de styrande är tydliga och bäddar för ett nytt samhälle som är till för alla och där de mänskliga rättigheterna är säkrade. Föredömligt av ett folk som redan lidit så mycket och borde vara trött och less på det mesta.
Dagens massiva folkliga uppror mot härskarklassens undfallenhet inför supermakterna och mot makthavarnas korruption samt oförmåga att bygga upp demokratin och säkra alla invånare möjligheten att tillgodose sina mest basala behov startade med att en grupp kvinnor som doktorerat i olika ämnen satt utanför parlamentet med krav på att få arbete.
Efter en månad blev de attackerade av polisen med vattenkanoner och utsatta för diverse kränkningar. Då anslöt sig många andra till deras aktion. Först kom ungdomar som är trötta på arbetslösheten och bristen på framtidsutsikter. Men sedan har alla andra kommit med.
Det som händer nu öppnar möjligheten för alla irakiska kvinnor att vara självklara samhällsaktörer igen. Och de tar denna möjlighet tillvara trots svårigheter, faror och motgångar. De gör det var och en på sitt eget sätt, som till exempel Dounya som är stum och försörjer sig som gatuförsäljare av pappersnäsdukar, men när alltfler demonstranter möttes av statens våld delade hon ut sina näsdukar gratis till folk som drabbades av tårgasen. Andra, till exempel unga sjukvårdsutbildade ger första hjälpen på plats till de skadade.
Sjalen som borde täcka håret faller av. Det bryr de sig inte om. De fortsätter bara att jobba på. För demokrati, för rättvisa, för fred. Och för sin egen frihet.
