För några veckor sedan fick jag ett mejl från Cynthia Cockburn. Jag hade lovat att skriva något om Women in blacks webbsajt, som jag hade skapat och skött under några år. På webbsajten radade vi upp de många gruppernas vakor från Armenien genom Israel till Argentina, Uruguay och India.

Cynthia skrev att det skulle vara hennes sista bok, med 85 år kände hon inte att att hon orkade med flera böcker. På hennes webbsida finns en förteckning av tjugotals böcker och broschyrer.

Cynthia dog i går morse och boken blev inte färdig. Med henne försvinner en av de sista ur den generation av kvinnliga aktivister som formulerade kriget som ett brott mot mänskligheten. En av hennes förebilder var Berta von Suttner, som fick Nobelpriset i fred 1905, som belöning för hennes arbete mot krig och upprustning. Cynthia Cockburns engagemang i feminism och aktivism började tidigt.

1981 var hon en av de som grundade gruppen Women against war in the gulf, som sedan utvecklades till en grupp som bevakade kriget i ex-Yugoslavia. 1993 bytte de namn till Women in black och blev den engelska delen av den internationella fredsgruppen som hade startats i Israel 1988 av palestinska och judiska kvinnor.

Cynthia Cockburn var aktiv i Greenhamn common women’s peace camp, rörelsen som bekämpade Englands utveckling av kärnvapen. De reste runt i England, tillsammans med Rebecka Johnson, en av aktivisterna i Ican som fick Nobelpriset i fred 2017, för att få människor att skriva under protestbrev mot de brittiska Trident-missilerna.

Hennes teser i feministisk freds- och konfliktforskning har påverkat både politiker och beslutsfattare, hennes böcker används som kurslitteratur vid olika universitet världen runt. Hon var själv knuten till Warwicks university och City university i London. Men hon såg sig främst som en aktivist och inte som en akademiker, hon reste runt i krigsområden och skrev om de överlevandes villkor, om deras historier och drömmar.

I Sarajevo anordnade Cynthia Cockburn en konferens där tjugo syriska kvinnor flögs ur krigets Syrien för att möta bosniska kvinnor som hade överlevt belägringen av Sarajevo och massakern i Srebrenica. Hon menade att kriget i Syrien och i ex-Yugoslavien hade en gemensam nämnare, att de var samhällen rustade för krig men inte för fred och att kvinnor och barn blev krigens främsta offer.

Vi var tillsammans på ett möte i Jerusalem, 800 kvinnor från hela världen samlades för att diskutera motståndet mot ockupationen ur en feministisk synvinkel, hur man möter krig och belägring om man är inte är beredd att använda våld.

I boken Looking to London, publicerad 2017 för Pluto press, åkte Cynthia runt i London och mötte tamilska och kurdiska flyktingar, syrier som flydde kriget, sudanesiska mormödrar som hade gått genom öknen i månader innan de landade i London.

I Cynthias värld var alla människor lika värda och vi hade alla en historia att berätta.

Min värld blir fattigare utan Cynthia Cockburns engagemang.