Natten till den 15 november vaknade iranierna till ett chockhöjt bensinpris, en höjning från 1 000 till 3 000 toman. I det oljerika Iran påverkar bensinpriset inte bara bilägare på väg till arbete och semester. Hundratusentals arbetslösa och låginkomsttagare överlever vardagen genom att använda sina skrotfärdiga bilar som svarttaxi, i brist på välfungerande allmänna transporter. Så för hundratusentals familjer runt om i hela landet är bensin lika med bröd på bordet, särskilt nu när många av dem inte ens har fått sina löner utbetalda under flera månader. Därför förenas arbetslösa, arbetarklass och lägre medelklass i protesten mot chockhöjt bensinpris.

Iran befinner sig i en tid av ekonomiska sanktioner som är slutknäcken för landets ekonomi. Den iranska ekonomin var redan ruinerad på grund av iranska regimens vanskötsel, aggressiva privatiseringar och ofattbar korruption i ett totalt odemokratiskt system. Klasskillnaderna har blivit enorma. En del har blivit extremt rika – särskilt de med anknytning till oligarkerna – medan miljoner andra kämpar för överlevnad. Det som händer i Iran bör också uppfattas som ett led i de folkliga protester som just nu pågår i hela världen, från Mellanöstern till Latinamerika och till och med Europas Frankrike.

Iran är visserligen unikt i sitt slag, ett land drabbat av ett totalitärt, fanatiskt och militariserat styre med politiska stormaktsambitioner i regionen, ett land som dessutom lider under USA:s ekonomiska sanktioner. Men regimen i Iran har, trots sin propaganda och påståenden om motsatsen, under decennier genomfört samma nyliberala ekonomiska politik och i samma utsträckning som till exempel Chile och liknande länder.

Varken experter eller arga människor ute på gatorna i omkring 100 iranska städer tror att prisutvecklingen kommer att stanna med bensinpriset, utan att chockhöjningen också vrider upp andra priser så att de redan dyra matvarorna och hyrorna stiger ännu högre. Redan har dollarn ökat markant sedan bensinprishöjningen, vilket är en indikator om att den ytterst svaga iranska valutan blir allt svagare.

Ännu större protester

Protesterna dessa novemberdagar påminner om megaprotesterna 2017 då regimen mötte häftiga protester av hundratusentals från arbetarklass områden. Det som tydligt utgör ett mönster i iranska regimens historia är att varje storprotest under regimens 40-åriga styre följs av ännu större och mer omfattande protester än den tidigare. Kraven och parollerna blir allt tydligare. Detta gäller även novemberprotesterna, som nu sker i skuggan av arbetarrörelsens snabba självorganisering och höjda röster, stora strejker i viktiga industrier och stigande missnöje och frustration i hela landet.

Under de fyra dagar som gått sedan 15 november har miljontals människor gått ut på gatorna och protesterat genom att sitta i sina bilar och blockera vägar, demonstrera och ropa slagord mot regimen i sin helhet och dess ledare i synnerhet, mot fattigdom och korruption, och även mot den iranska regimens politiska och militära inblandning i regionen. Videoklippen som når sociala medier visar hur arga ungdomar sätter eld på banker, polisstationer och statliga byggnader, jagar iväg polisen och tar strid mot de väpnade styrkorna.

Försöker tygla protesten

Regimens högsta ledare Ali Khamenei var tydlig med att han stödjer prishöjningen eftersom den enligt regeringen är nödvändig för att kunna hålla matpriserna nere och ge staten pengar till subventioner för de behövande. Faktum är att på grund av sanktionerna har statens inkomster från oljeförsäljningen minskat drastiskt. Som vanligt krävs de redan fattiga att betala för underskottet och inte de rika. Även för de som har rätt till subventioner blir bensinprishöjningen 50 procent.

Efter Khameneis nästan desperata tal tystades även de få försiktiga parlamentariker som försökte stoppa prishöjningen. Regimen förstår nu att det enda alternativ de har är att slå ner protesterna. Myndigheterna stänger skolor och portar universitetsstudenterna i storstäderna. I Tabriz och Teheran stod studenterna utanför sina universitetsportar och demonstrerade. Tunnelbanan i storstaden Isfahan stängdes, internet stängdes av för att förhindra att bevis på polisbrutalitet når ut. Polis och militär skjuter mot folk, griper, dödar och skadar demonstranterna. Men ännu på måndagen hade de inte lycktas att tysta ner protesterna. Tvärtom.

Måndag den 18 november är internet fortfarande nedlagt i flera delar av landet och för långsamt att använda i många andra. Protesterna fortsätter, regimens beväpnade styrkor uttalar direkta hot om ännu hårdare tag. Vissa bostadsområden, bland annat i storstaden Shiraz, rapporteras stå under demonstranternas kontroll. Rapporterna från flera städer visar att folk fortsätter sätta eld på statliga byggnader och polisstationer. De värsta rapporterna kommer från den kurdiska delen i västra Iran där sammandrabbningarna mellan folk och väpnade styrkor varit hårdast och antalet döda rapporteras vara stort.

En anställd på Imam-Reza sjukhuset i kurdiska staden Kermanshah har sagt till Kurdiska människorättsgruppen att 16 döda kroppar har lämnats till detta sjukhus. Regimens beväpnade milis sköt mot demonstranterna i staden Karaj, nära huvudstaden Teheran. Den vanligtvis högtrafikerade vägen mellan Teheran och Karaj, där många Teheranbor har sina bostäder, rapporteras ha blockerats av bilar och förarna vägrar flytta sig. Statliga tidningen Fars rapporterar om tusen arresterade och inhemska medier hindras från att rapportera händelserna i landet.

Sepideh Gholian, känd aktivist.

Kvinnors roll 

Unga kvinnor aktiva inom olika sociala rörelser, allt ifrån studentrörelsen, miljö- och kvinnorörelsen och fackliga rörelser ger hopp och visar vägen för ett nytt Iran. I likhet med andra protester i Mellanöstern och Nordafrika, liksom i Libanon och Sudan, är kvinnorna inte bara delaktiga utan de leder protesterna, de grips, fängslas och torteras för sina aktiviteter och protester. Dessa kvinnor ger motståndet ett annat ansikte.

Det är sällan dessa kvinnor, välkända i sina länder och städer, hamnar i fokus för västerländska stormedier och upphöjs till ”ledarfigur”. Beror detta på det faktum att de unga kvinnorna i Iran saknar de kriterier och den politiska tillhörighet som efterfrågas för att uppmärksammas i väst? Det är en fråga som kvinnorättsaktivister i Iran undrar över, utan att egentligen bry sig om ”berömmelse” och kändisskap.

– Det är inte därför vi riskerar våra liv, har en av aktivisterna i Iran sagt till mig.

En ny politiskt medveten generation av kvinnor präglar kampen för socialt rättvisa och demokrati i Iran. Unga kvinnor med rötter i student- och kvinnorörelsen som noggrant betonar sitt oberoende ifrån samtliga inhemska maktcentra, aktivister som starkt tar avstånd från utländska intressen och inblandning i Iran. De motarbetar polariseringen som skapas allt mer inom det regimkritiska motståndet, bland annat av rojalister och högerkrafter av olika slag. Genom tillgång till stora mediala och ekonomiska resurser och stöd från regionala och västerländska makter strävar dessa krafter efter att återta makten.

En av de kvinnor som Feministiskt perspektiv uppmärksammat i flera artiklar heter Sepideh Gholian. En ung studerande och medborgarjournalist som är aktiv inom arbetarklassens fackliga rörelse och har suttit fängslad för sin rapportering om strejken i västra Iran. Även inifrån fängelset har hon drivit sin kamp genom att avslöja de förhållanden som politiska fångar utsätts för. Den unga rebellen Sepideh Gholian släpptes mot hög borgen, några dagar innan bensinprishöjningen tände missnöjet i Iran.

Direkt efter den tillfälliga frigivningen i väntan på rättegång, och de eventuellt många fängelseår som väntar Gholian, deltog hon tappert på demonstrationerna och greps på nytt. Hoppet om en ljus framtid för landet beror egentligen på det faktum att Gholian är långt ifrån ensam eller unik i dagens Iran. De, precis som Sepideh Gholian, är inte osynliga för de som kämpar i Iran, men osynliggjorda för omvärlden eftersom dessa unga kvinnor vägrar anpassa sin kamp efter vilka frågor västerländska medier anser att kvinnor i Mellanöstern bör uttala sig om.

Sepideh Gholian, som greps återigen efter att ha deltagit på demonstrationer, ropade: ”Var inte rädda, vi har varandra/vi är tillsammans”!

Ett Iran med en uppenbart försvagad despotisk regim står i dag inför två val: att gå in i en demokratisk framtid eller fastna i ett destruktivt kaos orsakat av mörka reaktionära krafter som vill vrida utvecklingen tillbaka till en tid som redan har förbrukat sin potential och är historiskt passerad.

Sverige borde höja sin röst för de iranska folkens krav och frihet, för landets självständighet och dess medborgares trygghet. Det vore också konstruktivt om medierna vidgade sina vyer och kunde se de självständiga sociala aktörer som kämpar för demokrati, rättvisa och kvinnors rättigheter inne i Iran.

Läget i Iran har sällan varit så allvarligt som dessa novemberdagar och landets framtid står på spel. Regimen är fast besluten att slå ner protesterna till vilket pris som helst och de som med all rätt protesterar menar att de inte har mycket att förlora längre, de lovar att stå på sig.