”Politikerna behöver vara ärliga. Det finns ett vägval här. Antingen satsar vi på vår välfärd genom att betala skatt efter bärkraft eller så får vi ett i grunden annat slags samhälle, där var och en sköter sitt”, skriver Nooshi Dadgostar (V).
Jag är uppvuxen i en vårdfamilj. Min mamma jobbar som onkologisjuksköterska. Från henne och andra är jag van att höra hur situationen ser ut i den svenska vården. Sjuka patienter som blir hemskickade, vårdplatser som står tomma i långa rader av bäddar som på ett öde hotell. Ständig underbemanning som åtgärdas akut genom tillfälliga inhopp av dåligt insatt personal från bemanningsföretag. Nedskärningsivrande region- och landstingspolitiker som försöker tvinga sköterskorna att arbeta längre dagar och ännu obekvämare arbetstider.
Till varje pris tycks man vilja undvika att betala för ordentligt förbättrade arbetsvillkor. Men det är den åtgärden som på sikt skulle kunna vända utvecklingen. Vad de som arbetar i vården efterfrågar är inte fler administratörer, konsulter och mellanchefer. I stället hör jag allt fler prata om kortad arbetstid, vilket visat sig sänka antalet sjukdagarna, och öka möjligheten att utnyttja maskinerna effektivare till exempel. Det skulle underlätta att ha större makt över sin arbetssituation, möjlighet att lägga sina egna scheman och planera arbetet. De vill ha fler kollegor som kan jobbet.
Arena idé har visat att vi skulle behöva rekrytera ytterligare 300 000 nya medarbetare till den offentliga sektorn de närmsta åren. Alltså ett helt Malmö behöver anställas bara för att upprätthålla nuvarande välfärdsnivå. För att det ska vara möjligt måste offentliga sektorn i allmänhet, och vården i synnerhet, bli en attraktiv arbetsplats. Det, i sin tur, kräver att vi börjar lyssna på dem som faktiskt gör jobbet.
En fungerande välfärd kostar också pengar. När jag i riksdagen för två veckor sedan frågade finansminister Magdalena Andersson hur välfärdsnivån skulle upprätthållas med de stora skattesänkningarna, svarade hon barskt att det kommer läggas 20 miljarder i generella statsbidrag under mandatperioden. Det skulle räcka gott och väl, försäkrade hon.
Problemet är dock att finansministerns ”satsning” i praktiken innebär en dramatisk nedskärning. Endast för att upprätthålla samma nivå som nu skulle regeringen behöva skjuta till 90 miljarder de närmsta åren. Satsningen är alltså i själva verket en neddragning.
I stället för att satsa på välfärden väljer regeringen att sänka skatten. Bara årets budget – som är signerad M, KD och SD – sänker skatten med 20 miljarder. Därefter vill regeringen gå vidare. Borttagandet av värnskatten, skatten på de allra högsta inkomsterna, kostar ytterligare 20 miljarder. Skatten ska också sänkas för konsulter och advokater (de så kallade 3:12-reglerna), arbetsgivaravgifterna ska sänkas, liksom skatten för de med dyra villor och bostadsrätter. Mer pengar ska läggas i bidrag till rut-tjänster.
Denna mandatperiod kan komma att jämföra sig med Reinfeldts historiskt stora skattesänkningar på 140 miljarder under Alliansens tid vid makten. Som det ser ut nu kan regeringen, om de ska följa januariavtalet med Centern och Liberalerna, vara uppe i ytterligare sänkningar på 100 miljarder (!). Det här går inte ihop. En förkrossande majoritet av svenskarna kan tänka sig att betala mer i skatt för att få en bättre hälsovård och skola.
Politikerna behöver vara ärliga. Det finns ett vägval här. Antingen satsar vi på vår välfärd genom att betala skatt efter bärkraft eller så får vi ett i grunden annat slags samhälle, där var och en sköter sitt. Där vissa har sjukvårdsförsäkring och andra inte.
Ett mer gammaldags samhälle med tydligare samhällsklasser och större otrygghet. Det är ditåt vi är på väg. Om vi inte väljer att ändra kurs nu.
