Det går inte att bortse ifrån att spridningen av covid-19 bland äldre hänger ihop med värderingen (eller snarare nedvärderingen) av kvinnors arbete inom äldreomsorgen. Att det tog så lång tid för myndigheter och media att uppmärksamma situationen inom äldreomsorgen i Stockholm hänger också ihop med äldreomsorgens låga status.

Villkoren för anställda inom äldreomsorgen, varav den absoluta majoriteten är kvinnor och många med utländsk bakgrund, har försämrats under flera årtionden. Inom industrin får maskinerna underhåll helt enkelt för att det förbättrar effektiviteten och kvalitén. Men av någon anledning tycker ingen att kvinnors kroppar förtjänar samma underhåll. Tvärtom verkar personal inom äldreomsorgen ses som förbrukningsvaror och arbetsvillkoren har försämrats år efter år på grund av nedskärningar och privatiseringar.

Kommunal har länge skrikit sig hesa för att uppmärksamma att privatiseringarna och marknadslösningar leder till fler timanställningar, sämre skydd, orimlig arbetsbelastning, stress och ohälsa. För att inte tala om hur det drabbar de äldre, som får allt fler olika personer som springer ut och in i sina hem. En otrygghet som drabbar äldre kvinnor värst. Men arbetsvillkoren för kvinnor inom äldreomsorgen aldrig varit politisk prioritet.

När vi i den rödgrönrosa majoriteten i Stockholm ställde krav på privata utförare inom äldreomsorgen under den förra mandatperioden, exempelvis när det gäller tillgången till arbetskläder och omklädningsrum, protesterade nuvarande äldreborgarråd Erik Slottner (KD) högljutt. Mitt under krisen har han lagt tid på att överklaga att personal inom äldreomsorgen ska ha munskydd. Nu vill han inte ta på sig något ansvar för den rådande situationen.

Är det äntligen dags för Sverige att vakna nu och uppvärdera kvinnors arbete? Är det äntligen dags för bättre arbetsvillkor där rätt till heltid, trygga anställningar och tillgång till arbetskläder är en självklarhet? Är det nu effekten av privatiseringarna blir tillräckligt tydliga för att det ska ske en förändring?