Den judisk-mexikanska poeten Gloria Gervitz formulerar i sin långa dikt Migrationer (Ramus, 2017) den fråga många av oss dryftar inombords medan vi nu genomlever den pandemi som covid-19 orsakar globalt. När jag läser de korta raderna tycks det vara min egen röst som talar, trots att Migrationer inte har ett dyft att göra med pandemiernas eller de kollektiva krisernas trauma utan handlar om kärlek och förlust. Men poeten formulerar utan åthävor och utan skydd den hjälplöshet som varje kropp besatt av rädsla erfar. Vad ska jag göra med all denna rädsla? Vad gör jag?

Sanningen är det finns inget universellt svar, ingen formel som omfattar oss alla. Den ena kämpar på som vanligt, en annan blir lamslagen, en tredje hyperaktiv, en fjärde arg och någon – lyckliga den – kanske kan sätta sig ner och gråta en stund. Den fysiska reaktionen vid gråt är för kroppen att skicka ut det lugnande hormonet oxytocin. Det tycks således finnas en mening med att våga ta sin rädsla på allvar och uttrycka den. Men hur gör man det om man har svårt att nå tårarna i all den självbehärskning som krävs för att upprätthålla vardagen?

För mig är just poesin en plats där man får vara allvarlig. Jeanette Winterson menar i sin självbiografi Varför vara lycklig när du kan vara normal? (Wahlström och Widstrand, 2012) att litteraturens gåva, och särskilt poesins, är att dess språk är kraftfullt nog att säga som det är. Och poesin blir därmed inte det gömställe som den som fjärmar sig den tror, utan ett ”ett hittställe”. En plats som både tröstar och konfronterar.

Om vi återvänder till Gervitz erbjuder hon inget bot mot rädslan, men svarar lugnande sig själv, söker förstå vad hon måste göra, eller svara, på sin fråga:

De flesta av oss upplever nu overklighetskänslor. Att vakna, titta ut genom fönstret, drabbas av insikten att nej, det är inte som det var. Det är inte min vanliga värld. Vi är mitt i pandemin. För mig själv blir stunderna då jag glömmer kortare och kortare, mer och mer sällsynta. Kroppen har dragit ihop sig och jag har värk i axlar och nacke, ryggraden är stel som en gammal fläktrem. För varje gång jag lugnande talar med barnen åldras fläktremmen. Men för varje gång det hugger till handleden försöker jag påminna mig: det är visst också som igår. Träden står där och den om morgonen tomma bänken står där. Himlen syns i samma avhuggna vinklar från köksfönstret och böckerna trängs i bokhyllan. Jag måste borsta tänderna, denna livsuppehållande verksamhet. Hunden gläfser vid dörren. När jag varit ute med hunden tvättar jag händerna, eftersom jag rört vid handtaget till porten, ett handtag som delas av alla hyresgäster i mitt vita barnrikehus från 1930-talet.

De utmaningar vi står för i dag är sålunda dubbla, det är den fysiska och den psykiska utmaningen. Det är den handfasta och den symboliska. Det är att rädda och vara rädd. Och för att klara dem måste man återvända till sig själv, javisst, men till ett jag som redan förändrats av nya erfarenheter. Vi måste helt enkelt våga leva och samtidigt vara försiktiga. Vi måste sörja och vi måste se glädjeämnena på en och samma gång.

Under den här korta tiden har jag ibland tänkt på när jag var mycket sjuk i tonåren. Instinktivt förstod jag då att jag varje dag skulle försöka bete mig som om livet var som det brukat vara, även om det inte var det. Jag hade drabbats av en personlig, svår förlust. Jag var fysiskt i dåligt skick. Jag minns hur jag steg upp varje morgon och sminkade mig och kammade håret. Trots allt. Varje dag när jag kammade håret föll det av i stora tussar. Eftersom det gjorde min mamma ledsen att se hur jag tappade håret utarbetade jag ett system där jag rullade hårtovorna hårt kring fingret och sedan stoppade in det i tomma filmburkar. När jag gick ut för att promenera öppnade jag de svarta locken och lät hårstråna flyga ut ur burken, och iväg genom parken.

Min mamma visste inte hur hon skulle hjälpa mig under den här perioden. Hennes enda råd var att jag kanske kunde läsa. Och jag som redan tyckte om att läsa började då läsa på ett helt annat sorts sätt, som om min sista dag var kommen. Som om det inte fanns några levande människor blev romangestalter, författare och poeter de enda jag hade att samtala med. De som verkligen levde kunde i det läget ändå inte begripa min sorg. Den var som överdriven: jag var mer förtvivlad än vad som är tillåtet.

I dag tänker jag att min mammas råd var ett av de bästa råd jag fått och också det som starkast präglat mitt liv. Jag har blivit en läsande och en skrivande människa. När min ensamhet blir för påtaglig vänder jag mig fortfarande till språket och berättelserna. Det är trots allt bara i språket, i de språkliga skildringarna av vår olösliga värld, som de yttersta villkoren tycks kunna existera sida vid sida utan att vi samtidigt upplever en svår klyvning. Och när vi läser om andras rädsla får vi syn på vår egen och kan ta ett steg tillbaka, betrakta den. Det steget är livsviktigt, för plötsligt är vi inte bara rädsla, utan vi är också ögon. Vi återvänder till oss själva, men tillsammans med en annans röst inom oss: ensamheten som rädslan påtvingat kan orden upphäva. »Någon kände som jag!». Förtvivlan blir normaliserad, framstår som mindre individuell och det egna jagets strypsnara lossar något. Att leva är att uppleva smärta.

Inte sällan drabbas vi i denna insikt om delade upplevelser av en stark önskan om att ge tillbaka till den som visade sig för oss. Vår omhändertagande sida väcks till liv. Jag märker att det sker också i det vanliga livet dessa dagar, det vill säga utanför litteraturen. En dag var jag inne i en affär för att köpa en present till min dotter, som varit ledsen kvällen innan. Hon hade tänkt på de som dött och de som kanske kommer att dö. Hon var rädd. Expediten närmade sig mig, men höll också ett försiktigt avstånd. Hon ville hjälpa mig. Det var lika bra att säga som det var: ”Ett av mina barn gråter och jag är hjälplös.”

Strax utspelade sig en scen som jag inte förväntat mig och som fortfarande värmer. Expediten var från Italien och när hon hörde om min flicka berättade hon om sin egen rädsla. Hon hade astma och dåliga lungor. Hennes familj satt instängd i en lägenhet. Hon hade nyss varit sjuk. Plötsligt sträckte hon sig mot en hylla och sa: ”Jag vill skicka med något till din flicka, jag vill själv ge henne en present. Du ska inte betala.”

Vi talade en stund till. Jag gick och vi vinkade till varandra. När det blir svårt just nu, och jag inte vet vad jag ska göra med min kontrollförlust och de dystopiska framtidsscenarier som möter mig dagligen tänker jag på henne. På vad det är att byta berättelse med en annan. Språket är inte bara en bro, det är också en plats. Det är inte bara bokstäver, det är också dyrkar. Det är inte bara ljud och tecken, det är också livbåtar, det är bloss på en mörk himmel.

När man studerar människor som varit med om stora trauman kan man se att de som under den mest pressade tiden valt att ägna sig åt andra istället för att isolera sig i sin rädsla får lindrigare symptom av post-traumatisk stress. När man jämför de som varit med om personliga hot och farliga situationer och de som varit med om katastrofer som drabbar ett kollektiv, är det de som varit med om en katastrof som drabbar en större mängd människor som klarar sig bäst efteråt. Det tycks mig som om vi i dag trevande funnit några möjligheter för att mentalt stå ut med covid-19 och en av dem är just omtanken: en stark solidaritet växer fram i samhället i dag.

Visst finns det de som i rädslan blir rasande och arga, men det finns också de som sjunger för andra, de som startar kampanjer för att hjälpa riskgrupper och de som anmäler sig som frivilliga inom vården. Och när det gäller språket har vi åtminstone börjat uppmärksamma det fatala misstaget att inte informera om covid-19 på alla de språk som vårt lands invånare talar.

Det finns ofantligt mycket att göra och så länge det gör det kommer vi också att behöva stunder av återhämtning och tröst, stunder då insikten om att det inte finns något bot mot Covid-19 vrålar inom oss, vi har inget att hålla oss i. Men vi kan läsa. ”Processen med att göra mening av världen är tätt förknippad med ordet”, skriver Bruno Schultz i en av sina essäer, och ”Språket är människans metafysiska organ”, från Mytologiseringen av verkligheten, en essä i boken Brev, essäer, noveller (Glänta produktion, 2016).

Karin Brygger. Foto: Karl Gabor