Hösten 2016. Det är mindre än fyra år sedan men rent politiskt känns det som en evighet. Då var vi många som var övertygande om att USA skulle få sin första kvinna som president någonsin. Glastaket skulle krossas för gott och miljoner flickor och kvinnor världen över skulle ingjutas med självförtroende och en känsla av att allt är möjligt – till och med den presidentpost som kallas den mäktigaste i världen.

Juni 2019, en av mina närmsta vänner skickar ett sms till mig: ”Tittar (sent omsider) på dokumentären om Hillary. Blir så arg att jag vill slänga ut teven när jag tänker på att hon förlorade mot en riktig (måste censurera lite här..). Hon verkar oerhört intelligent. Och all skit hon gått igenom p g a att hon är kvinna.”

Nu står vi här fyra år senare med en pandemi som präglar valrörelsen på andra sidan Atlanten. Två män som båda är i riskgruppen för covid-19 på grund sin höga ålder ska göra upp om vem som ska bli USA:s president. Donald Trump, en känd misogyn president som skryter om de sexuella övergrepp som kan begås mot kvinnor om man är en kändis. Joe Biden har även problematiska anklagelser mot sig från kvinnor om sexuella övergrepp, som han nekar till.

Jag undrar hur det skulle ha varit om den som faktiskt fick flest röster förra valet i USA också hade blivit den första kvinnliga amerikanska presidenten. Hur hade kvinnors och minoriteters rättigheter i USA och i övriga världen sett ut?

Historien visar dessutom att varje gång jämställdheten vinner ny mark, slår konservativa krafter tillbaka. Det senaste decenniet har vi bevittnat ett aktivt motstånd mot jämställdhet och kvinnors grundläggande mänskliga rättigheter. Vi har upplevt det också i Europa. Inte minst inskränkta abortlagar i några av EU:s medlemsländer. Statistiken visar också att de ekonomiska orättvisorna har bestått det senaste årtiondet.

Gender Equality Index har visat att uthålliga ojämlikheter mellan könen kvarstår med endast marginella framsteg under perioden åren 2005 till 2015. Inom EU var var tredje kvinna utan arbete denna period. I EU ligger också lönegapet under nämnda period fast på 16,1 procent, vilket innebar att den totala inkomstklyftan under helt arbetsliv blev 41 procent och pensionsgapet mellan könen i EU hela 40 procent! Efter coronapandemin finns en stor risk att siffrorna kommer att försämras ytterligare. Mycket tyder på att kvinnor som ofta har en svagare ställning på arbetsmarknaden har förlorat mer under pandemin.

Allt är inte negativt. Vi har under senare år sett en enorm kraft genom #metoo-rörelsen. Nu ser vi progressiva samlas under #blacklivesmatter-rörelsen. Förhoppningsvis kommer detta att prägla presidentvalet i USA. Oavsett hur valrörelsen slutar behövs en stark feministisk utrikespolitik från Sveriges och EU:s sida.