Mitt under coronapandemin utkom Betlehem Isaaks debutbok, Mitt liv utan dig – en självbiografisk roman om hur det var att växa upp utan sin pappa, den fängslade journalisten Dawit Isaak.

Bethlem Isaak är född i Asmara i Eritrea, en tidigare italiensk koloni, där hon tillbringar sina första sex år i livet. Hon beskriver barndomen som lycklig, och förutom att pappan och mamman arbetar mycket, saknar hon inget.

När hon är sju år förs hennes far bort från hemmet och fängslas. Kort därefter lämnar hon tillsammans med mamman och de två syskonen Eritrea och reser till Sverige. Hon växer upp i Göteborg.

– Min historia är unik här, men världen över är den ju inte så unik. Den insikten är väldigt viktig, säger Betlehem Isaak som säger att hon alltid omringats av feminister utan att egentligen tänka på det.




– Jag tänker på kvinnorna i min familj, även om de aldrig kallade sig feminister, så har de förmedlat en enorm styrka och att du ska klara dig själv, du ska inte vara beroende av någon annan.

Chans att berätta

– Mormor, som fick genomlida en hel del, upprepade alltid vikten av självständighet och att jag är en individ. Det sista kan jag sakna lite i den feministiska kampen. Människor är inte bara ett kollektiv, vi är också individer.

– Jag tror jättemycket på intersektionell feminism, eftersom det finns grader av privilegier beroende på hur vi ser ut, vilken sexuell läggning vi har eller om vi har någon funktionsvariation. Allt det spelar roll i ögat på hur majoritetssamhället kommer att bemöta oss, säger Isaak. 


Boken om hennes liv beskriver erfarenheter som sträcker sig över många svåra teman, såsom migration, ensamhet, utsatthet och våld. Det är en bok som tillför nya perspektiv till den svenska litteraturen och en känsla av att den behövde skrivas och ges ut i just Sverige.

– Det behövs representation, att människor med historier som min får chansen att berätta, och det utan att vara ursäktande, som böcker kan vara ibland. Det behöver få vara rakt och ärligt och känslosamt och allt däremellan, säger hon.

Subtil rasism

Isaak berättar att så länge hon kan minnas har hon varit en skrivande människa. Att det var just den här historien som skulle bli den första boken var för henne självklart. Och hon fortsätter att skriva.

– Det som driver mitt skrivande framår är till viss del min pappa, men också samhället som jag befinner mig i. På gott och ont. Det finns utmaningar i det här samhället som behöver bemötas. Sedan finns det också bra saker som kan utvecklas till det bättre, säger hon och tillägger:

– Jag vill ju att det ska finnas mänskliga rättigheter för alla här.

Ett centralt tema i det du skriver och föreläser om är rasism. Den finns överallt, hur har det påverkat dig, såsom den tar sig uttryck i Sverige?

– Rasismen i Sverige är ju för det mesta subtil, upplever jag och jag kan ju bara prata för mig själv.

Hon fortsätter:

– Den är väldigt konstig för man kan inte riktigt tyda den. I rasismen ligger kravet på tacksamhet och assimilering, som jag inte förstår mig på och inte tänker acceptera, eller säga till andra att uppbära.

Isaak skriver att hon aldrig känt eller vägrar känna tacksamhet till landet hon befinner sig i.

– Man kan ju vara tacksam mot människor, men jag förstår inte varför man ska vara tacksam för grundläggande rättigheter, såsom skola, hushåll, mat det är grundläggande och inget att vara tacksam över, säger hon och tillägger:

– Men, som sagt, däremot kan man vara tacksam över de människor som gjort det möjligt. För det krävs en enorm styrka att kunna möjliggöra sådana saker, både historiskt och nu. Det finns människor världen över som kämpar för att det ska vara så.

Alla är olika

Betlehem menar att assimileringstanken är vanlig i Sverige och till den hör också frågan om att känna tacksamhet.

– Assimilation är ju att platt lägga sig ner och försöka smälta in så gott som möjligt, men det finns ingenting som heter smälta in när man är människa, för vi är ju alla olika. Vi har olika kulturer, religioner och sexualitet och så vidare.

Hon beskriver begreppet assimilation som något väldigt komplext.

– Här pratar man om assimilation som om det vore något enkelt, som att jag och andra som mig bara ska glömma var vi har våra rötter och glömma vårt hemspråk, för det är det assimilation betyder. I assimileringspolitiken pratar man om att människor inte ska få ha rätt till sitt eget hemspråk, och det är ju väldigt farligt.

Och vad man assimilera sig till är oklart, konstaterar Isaak. Folk säger ”du ska bli svensk” och då undrar hon vem som definierar vem som är svensk:

– Hur hårt jag än försöker vara svensk eller inte svensk, kommer det alltid vara någon som säger, men var är du i från egentligen? Och den frågan kanske är enkel för en del människor, men för mig så säger den ”du är inte som jag, så du måste vara från någon annanstans, och vart är det?





Hur har det påverkat dig?

– När jag var yngre svarade jag Göteborg, och fick då följdfrågan, ”men från vilket land?” Och svarade Sverige. ”Men jag menar vilket ursprungsland?” Aha, Eritrea. Nu svarar jag direkt Eritrea för det finns ingenting däremellan som personerna vill veta. Utan bara, varför ser du ut som du gör?

Finns det andra exempel på den subtila rasismen?

– Ja, den strukturella rasismen i Sverige som bygger på en massa floskler, ”bara du utbildar dig så kommer du få det jobb som du har kompetens till”. Men så funkar det inte. Mina kompisar är överkvalificerade för jobb de söker, men de får ändå inte jobben. Det är ren lögn, ”att bara man gör vissa saker och följer normen så kommer det gå bra”.

Saknar man rätt kontakter eller har fel namn är det större chans att man blir bortsorterad.

I din bok och i ditt sommarprogram på radion berättar du om några mycket obehagliga incidenter som du utsatts för. Har du varit utsatt för fler liknande händelser?

– Jag har varit med om många fler, ibland tillsammans med mina vänner. Den jag pratade om i sommarpratet är väl en av de värsta, och visar vilken attityd som finns hos polisen. Och det som finns hos polisen, finns ju också hos majoritetssamhället.

På grund av rasismen i samhället menar Betlehem Isaak att Black lives matter-rörelsen (BLM) behövs även i Sverige. Under sommaren har det hållits #BLM-demonstrationer i Stockholm, Göteborg och Malmö och i helgen bildade Black lives matter Sweden förening.

– Det behövs i Sverige, dels för att visa solidaritet med de svarta i USA, dels för att polisbrutaliteten är verklig här också, det kanske inte är som i USA, men den finns, säger hon.

Hot och lögner

Isaak, som under många år har pratat om frågor som rör yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och rasism, har utsatts för många hot. Det innebär en stress som hon försöker hantera på bästa sätt. Men efter sitt sommarprogram i radio säger hon att de flesta reaktioner varit mycket positiva.

– Ja, det har varit mestadels jättefina reaktioner, och det känns väldigt bra, säger hon.

Men hon känner sig också rädd.

– Jag har varit rädd för egen del, men numera är jag mest rädd för alla andra, som inte ser ut som majoritetsbefolkningen i samhället, mer än för bara mig själv.

Hon tillägger:

– Det beror på att majoritetssamhället säger att de är feminister och står för mänskliga rättigheter, men själva gör de flesta ingenting. Det är en lögn och falskt.

Vad skulle du önska, vad skulle behövas av svenskar från majoritetssamhället?

– En amerikansk aktivist, som jag har glömt namnet på, har sagt, ”om svarta barn är gamla nog att utsättas för rasism, så är vita barn gamla nog att lära sig om det”. Det behövs en anti-rasistisk utbildning i skolorna. Vi behöver prata om rasism, kvinnorättsfrågor – allt hänger ihop. Och vi måste börja prata om det tidigt.

Hon fortsätter:

– Det handlar även om föräldraansvar och att se till sina egna fördomar. Alla människor har fördomar och måste tvinga sig själv att bemöta dem och tvinga andra att bemöta dem.

Betlehem Isaak uppmanar även till handling.

– Om någon säger en konstig kommentar då får man väl vara den personen som förstör den goda stämningen, konstaterar hon.

Betlehem Isaak bidrar med sin bok till att fylla ett tomrum med berättelser från utrikesfödda svenskar. Och det blir uppenbart att vi behöver fler av dessa. Det är intressant, lärorikt och berikande, samtidigt som det är en rättfram och ärligt skriven berättelse om en uppväxt i skuggan av en fängslad och frånvarande far.

Blev du aldrig arg på din pappa? Var det svårt att hantera?

– Lite, för mig är han först och främst inte en fängslad journalist. Han är ju min förälder som har gjort saker, som var viktiga och sådär. Jag och mina syskon hade två stabila föräldrar, som kunde ge ekonomisk trygghet, men en förälder måste kunna ge mer och vara närvarande. Och det var inte min pappa. Han jobbade ju ihjäl sig. Det gjorde han ända sedan vi var små. Han jobbade ju alltid. Och det gjorde ju min mamma också. Så det var mycket att vi hade barnvakter, eller så fick vi vara hos mormor. Ni får vad ni vill, en leksak, men det är trygghet du behöver. Jag fick det, men det kunde blivit bättre.

Du beskriver att din första tanke när du landar på flygplatsen i Sverige är att du är annorlunda, vilket har gjort att du blivit avvaktande. Upplever du fortfarande att du tittar på omgivning utifrån?

– Ja, det gör jag. Det känns som jag observerar utifrån in och inifrån ut. Det beror på sammanhang. Jag ser till exempel mig själv som invandrare, och det kommer jag nog alltid göra.
Även om jag många gånger kan känna mig svensk.

– Det behöver dock inte innebär någon konflikt. Jag kan vara eritrean och svensk. Det problematiska är när samhället kräver att du ska välja. För mig finns det inget att välja på. Du kan vara två eller många saker samtidigt.

Politiserade kroppar

Betlehem Isaak fortsätter skriva. Som hon säger, är det det enda hon hoppas på. Och på frågan om hon har något nytt på gång, svarar hon:

– Det handlar fortfarande om samma frågor, migration och utsatthet, mer kan jag inte säga. 


Betlehem Isaak har fått sitt genombrott, men historierna från personer som liksom hon är uppvuxna i Sverige, men har rötterna i andra länder, är fortfarande relativt få.

– Man ser helt enkelt inte människor som jag som naturliga författare, vilket är jättekonstigt.

– Det handlar om vilka historier som får berättas och vilka det är som skriver dem. Att vi skriver är så politiskt, eftersom vi lever i en redan så politiserad kropp. Automatiskt bedöms det vi skriver som politiskt. Samtidigt kan man säga att allt är ju politik. Författare som är infödda här och kan skriva en bok om hur de blev veganer är ju också politik.