Storlek, genus, etnicitet, ålder och funktion; dessa intersektionella variabler har National museums of Scotland tagit fasta på i vandringsutställningen Body beautiful som nu finns att se på Borås textilmuseum. Under invigningssamtalet mellan curator Eva Blomqvist och den 81-åriga influencern Anita Looström, alias Lady Silver, förklarar den förra att kulturinstitutioner har ett ansvar att sprida sundare normer och mer inkluderande kroppsideal:

– Syftet med utställningen är representativitet. Även om vi inte har ett hållbarhetsperspektiv ur miljösynpunkt så kan man kalla det här för social hållbarhet.

Samtalet berör frågor om hälsa, mode och utseende. De enas om att känslan av att vara fin är viktig för det psykiska välbefinnandet och att fler borde inspireras till lust att klä den egna kroppen oavsett hur den ser ut. Lady Silver, som arbetat 45 år som barnmorska, har alltid haft ett intresse för mode och tycker inte att vare sig nyfikenheten eller de åldrade benen ska behöva stå tillbaka eller döljas.

– Jag har alltid älskat att gå i korta kjolar. Min dotter, som är 52 år, ifrågasatte längden på min kjol i somras. Men jag kan visst gå i kortkort. Man får klä sig hur man vill, oberoende av ålder. Jag älskar att känna frihet runt benen, förklarar hon med ett skratt och tillägger att hennes enda stilförebild är en 90-årig väninna.

Kanske är det inte konstigt, med tanke på att Lady Silver knappast känner igen sig i modemagasinen:

– Det finns tyvärr aldrig någon i min ålder på bilderna. Jag tycker också om att vara snygg, fast jag är en gammal tant!

Fortfarande radikalt

Efter invigningssamtalet går jag in i det medelstora mörklagda rektangulära rum där utställningen äger rum.

– Det känns viktigt att vi på något vis kommenterar kroppsideal, inte minst med tanke på att vi har en utställning om Versace i rummet intill, förklarar en museiarbetare medan hon delar ut alkoholfri champagne.

I genusdelen får jag veta att 2017 var året för den första mainstreammodekampajen med enbart transpersoner som modeller.

”I en tid då hotet mot HBTQIA++ personer ökar är det oerhört viktigt att transmodeller som Munrue Bergdorf fortsätter vara synliga för att omdefiniera skönhetsideal och förändra attityder”, beskriver informationsskylten intill kläder av bland annat märket Gypsy sport. Dessvärre har antalet modeller på catwalken med den bakgrunden minskat igen i rask takt, från 91 till 46 mellan 2019 och 2020.

Intill genusdelen återfinns designers som Max Mara och modellen Halima Aden under temat etnicitet. Aden var den första muslimska kvinna att bära hijab på catwalken så sent som 2017. Här finns även kläder av märket Ashish. Designern Ashish Gupta beskriver hur hans val att enbart anlita rasifierade modeller från början inte varit ett politiskt statement, men ändå kom att tolkas som ett sådant.

”Om jag valt att bara arbeta med vita modeller hade ingen ifrågasatt det”, citeras Gupta på informationsskylten till en regnbågsfärgad paljettklänning. Jag går vidare till storlekstemat och lär mig att den svenska genomsnittsstorleken för (cis)kvinnor är 40/42, vilket knappast återspeglas av skyltdockor eller modeller. Detta vill designers som Mark Fast motverka, trots att hans stylist ska ha sagt upp sig i protest när han genomdrev ett arbete med tre modeller i storlek 40 inför London fashion week, 2010.

Därefter lyfts perspektiven ålder och funktion. Enbart 1 procent av modellerna var över 50 år i årets catwalk och ännu färre hade någon form av funktionsvariation. I mitten av rummet finns en imponerande monter med bilder av författaren, aktivisten och akademikern Sinéad Burke iförd kläder designade för människor med samma slags kropp som hon. Kortväxta människor behöver inkluderas i modevärlden, menar hon och berömmer exempelvis märket Adidas för modellen Stan Smith:

”De har snörning också på barnstorlekar, istället för det eviga kardborrebandet som barnskor brukar ha.”

Bör kommenteras

Utställningen är verkligen viktig och perspektivet om social hållbarhet intressant. Om något visar den på mainstreammodevärldens inskränkthet, samt hur normbrott rörande exempelvis storlek fortfarande får betraktas som radikalt. Den påminner om att mode bör representera olika kroppar och i bästa fall inspirera till att våga testa egna kreationer. Det som dock gör mode extra intressant, är även dess kreativa potential och förmåga att kommentera sin samtid. Detta perspektiv skulle jag gärna se mer av.

I senaste numret av Elle intervjuas textil- och modeforskaren Pernilla Rasmussen om västens förväntade come-back i vår. Hon uppmanar den trendmedvetna att leta längst in i second-handbutikerna och tolkar plagget som ett uttryck för viljan att signalera ansvar rörande klimatfrågan. Det förvånar mig att modemagasinet Elle lyfter ett politiskt tema som en utställning med syfte att vara inkluderande faktiskt missar. Än så länge är det trots allt inte den västerländska befolkningen som lider av de klimatförändringar som nyproducerade kläder resulterar i.

Varför inte ha en monter om hur mode kan göras mer hållbart, även ur miljösynpunkt? Kanske en kommentar om återbruk och fair fashion? Eller en monter som törs vara obekväm genom att problematisera produktionskedjan bakom de plagg som ingår i mainstreamkampanjer? Jag känner mig tråkig och felsökande, men anser ändå att det internationella klassperspektivet bör kommenteras i en utställning som syftar till att belysa socialt hållbart mode.