En grupp på fjorton kvinnor har varit drivande i organiseringen bakom Döttrar för internationell solidaritet. Feministiskt perspektiv träffar fyra av dem på ett kafé i centrala Stockholm för att få veta mer om deras engagemang och planer framåt. Allt började med protesterna som håller på att förvandla Chile och inleddes i oktober.

Estefania Castellon Egaña berättar om den snabba upptakten till allt. En av initiativtagarna till Döttrar föreslog en chat på Facebook för att dela nyheter och samtala om det som pågick, och började lägga till personer som visat intresse. Många av dem har liknande bakgrund.

– Vi är alla döttrar, våra föräldrar var politiska flyktingar som började komma till Sverige 73 ungefär. Min mamma kom 78. Det var den bakgrunden som förde oss samman, säger Estefania Castellon Egaña.

– Vi delade frustrationen över att man inte såg någonting på de svenska nyheterna. Vi tänkte det här kan inte stämma. De flesta av oss satt på nätterna och tittade på video efter video på Facebook och kände att det här är på riktigt, det händer igen. Och det var väldigt mycket skräck bland de äldre att det skulle bli en ny statskupp, säger Erika Murga.

Ninel Barrios Pizarro påpekar samtidigt att de har andra erfarenheter än föräldrarna eller mor- och farföräldrar:

– Vi är i ett mellanförskap. Det går inte att förklara varken för de som bor i Sverige eller för de som kom från Chile. Jag tänkte länge ”nu tar vi facklan”. På ett sätt ja, men vi tar inte facklan utan vi tar elden från facklan och fortsätter en annan väg. Det arbete som har gjorts tidigare i Sverige för solidaritet med Chile är ju fantastiskt, så otroligt brett och starkt och har genomsyrat en hel generation med svenskar.

Valet av namn är kopplat till detta:

– I diskussionerna om namn var vi inne på Hijas, det är döttrar på spanska, men såhär i efterhand ser jag hur starkt det är att vi valde att heta det på svenska, för vi är inte bara en produkt av exilen. Vi är också en produkt av det svenska samhället – till exempel att det fanns en asylrätt som hette duga på den tiden, att våra föräldrar faktiskt fick asyl. Det gör att vi kan sitta här i dag. Jag hade inte funnits annars. Det är symboliskt på ett sätt, men väldigt bokstavligt också.

Erika Murga och Ninel Barrios Pizarro.

Social rörelse

Under de gångna tre månaderna har Döttrar demonstrerat tillsammans med olika organisationer för Rojava, för Bolivia. Det är ingen slump att internationell solidaritet ingår i föreningens namn.

– Att vi finns här i Sverige – att våra klasskamrater, våra persiska klasskamrater, våra kurdiska klasskamrater, våra barn finns – betyder att vi måste ha den helhetssynen. Det är så vi har växt upp, i en internationell solidaritet. Visst, vi är uppvuxna på manifestationer för Chile men vi är också uppvuxna på manifestationer för Iran och för kurderna. Jag tror att jag har burit den iranska flaggan lika många gånger som jag har burit den chilenska, eller palestinska. Det säger en del om vilka vi är och var vi kommer ifrån, säger Ninel Barrios Pizarro.

Den gemensamma utgångspunkten sparade tid. De behövde inte förklara varken hur eller varför:

– Vi är uppväxta med att om något är fel så demonstrerar man. Många av de chilenare som kom hit var lärare, pedagoger, eller har blivit det här. En stor grupp är poeter, konstnärer – sådana som inte fick vara kvar. Vänstermänniskor kan man kalla det. Så vi är väldigt vana att uttrycka oss. Sedan tror jag att alla är starka karaktärer, drivna, och har gjort olika projekt tidigare av olika slag, säger Francisca Infante Damnjanovic.

Dialogen med andra chilenare har också varit viktig, enligt Estefania Castellon Egaña:

– Man måste kunna blanda ihop det politiska med coola grymma grejer som de fattar, en social rörelse. Det är så som man bildar de nya relationerna med olika generationer, de som är yngre än oss också.

I samband med den stora generalstrejk som utlystes i Chile i november samlade protesttåget, som gick från Mynttorget i Stockholm till Sergels torg, omkring 5 000 deltagare.

– Då kände vi att vi har folk med oss, det här vill vi göra mer och så fick vi mersmak, vi kan engagera, det här behövs, säger Erika Murga.

– Man kände ett ansvar också för chilesvenskar som bor här. De tror på oss, att vi kan föra det här vidare och ge ut den rätta informationen, tillägger Estefania Castellon Egaña.

Estefania Castellon Egaña

Internationell solidaritet och feminism är det som förenar döttrarna.

– Jag är inte helchilenare till exempel, så bara min närvaro gör det, och vi har sagt det på alla manifestationer, vi välkomnar alla som på något sätt känner att de är barn till internationell solidaritet, säger Ninel Barrios Pizarro.

– Vi har skrivit i våra stadgar att vi är en feministisk organisation. Vi ser ett behov för vår generation, som har en fot i varje kultur. Bland våra föräldrar har många fortfarande sina ärr och sår kvar, så de lever väldigt mycket i Chile och nu har de återgått till att leva i Chile som de kanske hade lämnat ett tag. Vi har ju aldrig levt där på det sättet utan genom dem, men nu är vi där och börjar återta vår chilenska bakgrund på nåt sätt, konstaterar Erika Murga.

Inte ur intet

I en tid av globalisering och digitalisering, där det är lättare att jobba över gränserna, är målet en internationell feminism för framtiden. På frågan om hur de förhåller sig till feminismen blir svaren personliga. Alla fyra har en egen bild av vad feminism är och hur den tar sig uttryck i Chile respektive Sverige. Kvinnokampen har pågått i decennier i båda länder, och medan många rättigheter börjat tas för givna i Sverige, har mycket hänt på kort tid i Chile.

Viktiga steg har tagits trots den katolska kyrkans stora inflytande i exempelvis abortfrågan. För fem år sedan stiftades en lag som förbjuder sexuella trakasserier, att ropa efter en kvinna på gatan kan ge böter och i huvudstaden Santiagos tunnelbana finns skyltar som påminner om det. Den diskussion som Sverige haft i samband med #metoo av karaktären ”vaddå, får man inte flörta längre” kom redan då, för fem år sedan, i Chile, berättar Erika Murga:

– Folk är mer medvetna om att kampen har pågått och att framsteg inte kommit ur intet.

Både Ninel Barrios Pizarro och Estefania Castellon Egañas uppväxter har varit starkt formade av feminism, och de delar en känsla av att den feminismen inte riktigt räknas i Sverige.

– Här räknar vi den intellektuella vita feminismen och det är den som ska rädda oss alla och gör vi inte precis så, så är det inte feminism. Att bli välkommen i feministiska sammanhang i Sverige som icke-vit, det är problematiskt, och jag tror att vi alla har med oss en liten del av den problematiken, säger Barrios Pizarro, vars moster öppnade den första feministiska bokhandeln i Santiago, mitt under brinnande diktatur:

– Nu pratar inte vi 90-tal, vi pratar 70-tal. Det finns en intellektuell feminism i Chile som frodas och har gjort det under flera årtionden. Men ibland är det som att den inte är tillräcklig och då får inte den synas. Men jag är jävligt stolt över att få tillhöra Döttrar och säga att Döttrar är en feministisk organisation, född ur olika sorters feminism som inte alla är hemmahörande i Sverige. Den feminismen är jag stolt över.

Män hejar på

Den machistiska vänstern och hur feminismen sett ut för män är också något Ninel Barrios Pizarro funderat över. Hon tror att erfarenheten av förtryck gör det lättare att förstå andra som utsätts.

– Det är mina fördomar, och därför tror jag att våra manliga kamrater kunnat se på ett annat sätt den feminism som växer fram. Det är en hel resa som har gjorts. Bara att gå på vår flashmob och veta att ”jag ska inte dansa, men jag ska stå bredvid och heja på” och att uppmaningen från våra manliga kamrater var: ”Nu ska vi gå och stödja våra systrar”. Den frasen har jag inte riktigt sett inom den svenska feminismen.

Omkring 500 deltog i flashmoben som Döttrar anordnade på Sergels torg med protestlåten Un violador en tu camino (En våldtäktsman i din väg), av chilenska feministkollektivet Lastesis. Låten spreds som en löpeld över världen och är för Estefania Castellon Egañas ett exempel på den sorts aktivism som ”nästan varenda kvinna kan ta till sig”.

– Det är exakt en sådan slags feminism jag kan stå för. Jag hoppas att vi kan ändra på hur det ser ut med feminism i Sverige. Visa att det här är vår feminism, och den är lika bra, om det nu är ett vi och dem. Jag tror vi kan vara en katapult.

Nu har de 14 kvinnorna bakom Döttrar hunnit landa lite. De har skrivit stadgar till föreningen, öppnat för medlemskap, även stödmedlemskap, och bjudit in till årsmöte. En stor styrelse ska bli mindre, och arbetsgrupper bildas där medlemmar som inte är styrelseledamöter ska kunna aktivera sig. Föreningen kommer att vara öppen för alla – män, kvinnor, icke-binära, det enda som eventuellt kan bli lite vilseledande med namnet.

– Det är öppet för alla, verksamhetsplanen får nya sätta men utgå från stadgarna, de säger att vårt mål är att sprida kunskap och medvetandegöra det svenska samhället. Det är en av våra grundidéer. Sedan får vi se hur vi ska göra det, säger Erika Murga.

Francisca Infante Damnjanovic

Historiskt skifte

Det är sommar i Chile nu och Döttrar samlar kraft inför mars när allt drar igång igen inför valet i april. Uppvaknandet de pratar om hämtar också kraft från de chilenska urfolkens kamp. Francisca Infante Damnjanovic beskriver det som historiskt:

– Det finns generationer från 30-årsåldern och neråt som inte har levt i diktatur. Nu har de vaknat och förstått att de lever i repression av den neoliberala modellen. Uppvaknandet hände samtidigt som urfolk hade sin kamp. Mapucheflaggan började komma fram och representera den gemensamma kampen. Från att se ner på och använda nedsättande ord när det handlar om urfolk står nu ett helt land med mapucheflaggan och andra urfolks flaggor, man ser dem överallt. Det är en stor stor grej som har hänt.

Mapuchefolket har länge kämpat för att behålla sin kultur och mark och i motståndet stärkt sin egen identitet. Medan diktaturen med alla dess brott under de senaste 30-40 år förnekats i chilenska skolböcker, beskrevs urfolken nedvärderande och det är så de också har behandlats av majoritetssamhället.

– Det som skett nu är att folk uppmärksammat den pågående kamp som mapuchefolket för. Under Bachelets tid (Michelle Bachelet, tidigare president och nu FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, reds anm) stiftades en antiterroristlag för att kunna förtrycka mapuches, så det finns många politiska fångar som är mapuche och många som har dött under demokrati. Det har pågått hela tiden men nu har folk förstått det, menar Erika Murga.

Även om huvudprioriteringen varit och fortsätter vara Chile är Döttrars ambitioner för framtiden större. Ninel Barrios Pizarro ser ett utrymme som inte funnits tidigare, och som alla kan vinna på att uppmärksamma:

– Vi är en hel generation inte bara chilenare och sydamerikaner, utan från hela världen, som vuxit upp i ett mellanförskap. Vi har starka politiska åsikter, men är inte del av majoritetssverige och inte heller del av majoritetschile, till exempel. Vi är liksom ingenstans, men vi har de här starka åsikterna. Jag tror att i framtiden kommer vårt krut ligga på att omfamna den kunskap och kompetens som finns där, i mellanförskapet.

Fr v: Erika Murga, Ninel Barrios Pizarro, Francisca Infante Damnjanovic och Estefania Castellon Egañas med mapucheflaggor.

Vad kan andra feminister göra?

– Hederligt systerskap. Kom på våra grejer, dela, bli medlem. Där behöver vi stöd. Vi är inte en oas, utan ett resultat av det som hänt i Sverige, och i Chile, Sydamerika och hela världen, och om man tittar framåt så tror jag att vårt fokus kommer ligga på det, säger Ninel Barrios Pizarro.

– Vi försöker översätta mycket av det som kommer från Chile till svenska, vi vill ju ha våra svenska systrar med oss, för att skapa opinon runt det som händer i Chile och att de swishar en slant till vår kampanj så att vi kan skicka till Chile. Vi ser till att det går till feministiska organisationer eller organisationer som har en bra feministisk policy bakom sig. Ett av slagorden för kampen i Chile är att revolutionen inte kommer att genomföras utan kvinnor, säger Erika Murga.

– Vi är väldigt öppna. Vi är många och vi vill verkligen lyssna på vad vi kan göra med andra organisationer och privatpersoner eller någon som har en idé. Både politiskt och kulturellt, säger Estefania Castellon Egaña.

– Något annat vi skulle behöva hjälp med är att komma in i andra feministiska sammanhang så att vi får inspirera och bli inspirerade. Vi vill jättegärna både komma och lyssna och föreläsa. I framtiden vill vi ha en lokal – det kanske finns en annan feministisk systerförening som vill dela så vi kan byta idéer. Det tycker vi skulle vara jätteroligt, säger Francisca Infante Damnjanovic.