Ge permanenta uppehållstillstånd till de ungdomar som sökte asyl och fastnade i byråkratin efter 2015. Det borde ha skett för länge sedan, skriver Terje Holmgren (Fi).
De ensamkommande barn som sökte asyl i Sverige under 2015 har kommit att bli en politisk långkörare utan dess like. De själva har slagits för sina rättigheter. Det har även de gjort som funnits nära dem. Samtidigt har gruppen fungerat som en symbol för de som vägrar att acceptera migration.
Under tiden har de politiska kompromisserna avlöst varandra. Genom den så kallade nya gymnasielagen har personer som inte bedömts ha tillräckligt starka asylskäl kunnat få ett tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige för att studera på gymnasiet. Efter studenten har de sedan ett halvår på sig att hitta en anställning som avser minst två år, för att få stanna i Sverige.
En del av de som gick ut skolan i våras jagar nu febrilt fasta anställningar för att rädda sina uppehållstillstånd som annars löper ut. Pandemin å ena sidan och orimliga krav å den andra sidan har skapat en väldigt svår situation. Tiden rinner snart ut nu och desperationen hos de som inte lyckats växer.
Det har funnits goda initiativ. I Halmstad har kommunen beslutat om att införa en ny rutin där personer som omfattas av gymnasielagen, och har rätt kompetens, lättare ska kunna erbjudas fasta tjänster hos kommunen. I Göteborg har V, MP och Fi lagt fram ett förslag till kommunstyrelsen att ensamkommande som omfattas av gymnasielagen och har utbildning inom relevanta områden ska få en fast anställning eller ett avtal om anställning i kommunen, även om det inte accepterades av majoriteten. Migrationsverket har öppnat för att provanställningar kanske kan duga.
Regeringen själv var på väg att göra det något enklare genom att också något kortare anställningar skulle räcka för permanent uppehållstillstånd. De såg dessutom ut att föreslå för riksdagen att de sex månaderna skulle bli ett år, på samma sätt som det är för de som varit här och studerat på högskolan. Sedan kom Centerpartiet på att de ändrat sig sedan i våras och inte längre vill anpassa nya gymnasielagen efter pandemin. Cirkusen fortsätter.
Att göra sex månader till ett år skulle förstås vara hjälpsamt. Att sänka kravet på anställningen något kanske skulle hjälpa någon, men förmodligen inte många. På det stora hela skulle problemet ändå finnas kvar.
Att pröva om någon behöver skydd är ingen enkel sak att göra bra. Det har inte hindrat de stora partierna i riksdagen att tvärsäkert säga att asylprövningen fungerar bra som det är. Oavsett vad politiker tror om vår asylprövning är det fullständigt orimligt att tvinga iväg dessa ungdomar nu fem år senare. De har arbetat för att ta sig in i samhället under fem år. Andra personer har under fem år arbetat med att hjälpa dem in i samhället.
Det är dessutom ologiskt att utvisa människor som bär på en kompetens som Sverige behöver och har investerat i under fem års tid. Även om dessa personer i allmänhet är medborgare någonstans har de ofta inte en särskilt stark anknytning till det landet, ett land som i de allra flesta fall dessutom är ett farligt ställe. Sverige är deras hem.
Det är dags att låta ridån gå ned för den politiska cirkusen. Feministiskt initiativ vill att alla de som fastnade i det byråkratiska och politiska kaoset efter 2015 och fortfarande är här ska få permanent uppehållstillstånd.
