Världen genomgår just nu en allvarlig kris i form av coronaviruset och det är i dagsläget inte på sin plats att diskutera de akuta beslut som fattas av vår regering och riksdag. Däremot behöver vi redan nu påbörja diskussionen om vad denna kris innebär för vår nödvändiga omställning i framtiden.

Krisen visar med smärtsam tydlighet hur vi som samhälle har misskött underhållet och byggt ett samhälle som inte är rustat för kriser. Nyliberalismen med globala produktionskedjor, just-in-time-processer och marknadsstyrning står i dag blottad inför vårt beroende av varandra. För det är endast gemensamt som vi kan ta oss ur denna kris.

Vad Sverige behöver är ett nytt ekonomisk-politiskt paradigm. Vi kan inte fortsätta privatisera vinsterna i medgång och socialisera förlusterna så snart kriser står på lut. Vi kan inte fortsätta bygga välstånd för det lilla fåtalet, på bekostnad av det stora flertalet och framtida generationer.

Coronakrisen blottlägger behoven av ökad självförsörjningsgrad av livsmedel och en jordbrukspolitik som inte förlitar sig på import. Det är en omläggning som både skulle gynna arbeten, gles- och landsbygd samt natur och klimat. Krisen visar också hur vi behöver en näringspolitik som möjliggör för små- och medelstora företag att verka långsiktigt och tryggt, samt en arbetsmarknadspolitik som tryggar de mest utsatta och osäkra.

Det kommer att bli en maktkamp om vilka krafter som får formulera lösningarna och framtidsvisionerna i en kris som denna. Vi behöver därför skapa allianser och gemensamma rörelser. Undantagstillstånd brukar utnyttjas av makthavare till att inskränka vissa gruppers fri- och rättigheter. Därför är det livsnödvändigt att intersektionell och klassmedveten feminism tillsammans med mänskliga rättigheter är tongivande i den breda rörelsen framåt.