”Kan inte ett EU-land leva upp till rättsstatens principer eller garantera alla människors grundläggande rättigheter ska landet inte få ta del av några EU-pengar”, skriver Malin Björk (V), som vill att det ska vara Sveriges krav i förhandlingarna om EU:s nya långtidsbudget.
I somras började det i sociala medier dyka upp bilder på klistermärken med trycket ”Hbtq-fri zon”. Klistermärkena, som hade polsk text, hade tryckts upp av den regeringstrogna tidningen Gazeta polska. De var tänkta att sättas upp i exempelvis affärer eller kaféer för att markera att vissa sorters människor inte var välkomna. Många med mig reagerade så klart med avsky. Jag kontaktade några polska hbtq-aktivister som kunde bekräfta de värsta farhågorna: Jo, klistermärkena är på riktigt och de är del av en kampanj mot hbtq-personer.
Det polska regeringspartiet PiS, eller Lag och rättvisa, har sedan länge gjort oss hbtq-personer till några av sina huvudfiender, men också alla oss som är feminister eller hävdar minoriteters och migranters rättigheter. Regeringen motarbetar kvinnors rättigheter och uppmuntrar vita, heterosexuella människor att skaffa barn, genom till exempel generösa barnbidrag i kombination med abortförbud.
Därför borde vi kanske inte blivit förvånade när olika städer och provinser i framförallt östra Polen för nästan ett år sedan började deklarera sig som ”hbtq-fria zoner”.
Först ut var staden Świdnik med cirka 40 000 invånare, vars lokala parlament antog en resolution där man tog avstånd från ”hbtq-ideologi” och istället säger sig präglas av traditionella kristna och polska värderingar, vad det nu är. Knappt ett halvår senare hade ytterligare runt 30 städer och provinser antagit liknande deklarationer och i december hade 80 lokala församlingar i östra Polen hunnit anta liknande resolutioner. Strategin att föra en lokal anti-hbtq-politik, snarare än nationell, visade sig vara en framkomlig väg för den homofoba och kvinnofientliga högern. Hatet spred sig helt enkelt som en löpeld. Gemensamt för dessa områden är att de alla domineras av PiS.
Som medlem i EU-parlamentets hbtq-grupp tog jag och några andra EU-parlamentariker initiativ till en debatt och resolution för att fördöma upprättandet av de ”hbtq-fria” zonerna. Vi mötte visst motstånd från högern och PiS egen partigrupp förstås, som menade att Polen så ofta varit föremål för EU-parlamentets fördömande. Och det stämmer, för Polen har stora problem med rättsstat, kvinnors rättigheter och andra grundläggande rättigheter. Men det enda och bästa sättet att få bort Polen från EU-parlamentets dagordning är väl rimligtvis att se till att situationen förbättras.
Den 18 december antog EU-parlamentet, med stor majoritet, resolutionen mot de ”hbtq-fria” zonerna. Jag såg också till att flera polska hbtq-aktivister fick komma till parlamentet och hålla en presskonferens om situationen i landet. En av dem, Kamil Maczuga, berättade till exempel om den extremt utbredda psykiska ohälsan och självmordstankarna bland unga polska hbtq-personer, särskilt utanför de större städerna. Det är egentligen inte förvånande med tanke på den stigmatisering och den regelrätta förföljelse som vi ser i vissa delar av Polen.
Vad betyder då en pappersresolution från EU-parlamentet för Polens hbtq-personer? Naturligtvis är det bara en etapp på en lång resa för grundläggande rättigheter för hbtq-personer i Polen. Men viss effekt har EU-parlamentets tuffa ställningstagande haft.
Kamil Maczuga rapporterade bland annat att Polens ombudsman nu startat en utredning för att visa att de hbtq-fientliga resolutionerna saknar rättslig grund. Sedan resolutionen antogs har heller ingen ytterligare stad eller region antagit en hbtq-fientlig resolution. Som ett nästa steg föreslår han att vi skriver ett brev till de lokala borgmästarna för att kräva att de existerande resolutionerna dras tillbaka.
En resolution från EU-parlamentet är inget bindande dokument. Men det kan skapa uppmärksamhet i lokala medier. Det är också ett viktigt stöd till alla lokala aktivister och politiker som tar fajten i Polen varenda dag. Det är två saker jag tror är nödvändiga för att skapa förändring.
Situationen vad gäller rättsstaten och de grundläggande rättigheterna i Polen är oerhört allvarlig. De senaste årens utveckling har visat att varken resolutioner eller hot om att Polen kan förlora sin rösträtt i EU har räckt för att vända utvecklingen. I lördags demonstrerade tusentals polska och europeiska jurister mot den polska regeringens senaste förslag för att inskränka domstolarnas självständighet.
Med de många resolutionerna från EU-parlamentet och larmrapporterna från EU-kommissionen i ryggen är det dags att ta nästa steg, att villkora EU-stödet. Kan inte ett EU-land leva upp till rättsstatens principer eller garantera alla människors grundläggande rättigheter ska landet inte få ta del av några EU-pengar. Vi kan helt enkelt inte fortsätta att subventionera nedmonteringen av rättsstaten och de grundläggande demokratiska rättigheterna, vilket är det som nu sker i länder som Polen och Ungern. Det bör vara Sveriges förhandlingskrav när medlemsländerna nu diskuterar långtidsbudgeten för 2021-2027.
Själv ska jag nu, med de polska aktivisterna, skriva brev till de polska borgmästarna och fortsätta smida både feministiska och hbtq-politiska planer tillsammans.
