”I såväl Socialdemokraterna som andra partier finns det människorättskämpar. Tillsammans kan vi göra skillnad. Men, tiden är knapp!” Det skriver Alice Bah Kuhnke (Mp) med anledning av de migrationspolitiska förhandlingarna som strandade i går.
Jag är en av alla dem som inte önskar något hellre än att inget land skulle behöva ta emot en enda människa på flykt, som en fantastisk konsekvens av en verklighet där ingen människa skulle vara på flykt. Verkligheten är en annan, den är det motsatta och ett mardrömsliknande tillstånd präglar vardagen.
I förra veckan lyssnade jag på Mona Sahlins sommarprat. Det slog mig (hårt!) hur mycket jag törstar efter en värderingsdriven socialdemokrati. Efter socialdemokratisk politik och socialdemokratiska röster som talar om de mest utsatta och inte låter sin solidaritet stanna vid landsgränser. I sitt sommarprat lyfte Sahlin ett av sina favoritcitat från Storbritanniens förre utrikesminister David Miliband. Han är numera chef för International Rescue Committee och har prisats för sitt arbete med att hjälpa människor på flykt.
“Genom att rädda flyktingar så räddar vi också våra värderingar”
Och det är precis vad som nu står för dörren. Vår förmåga att hjälpa andra är vad som avgör vilka vi är. Genom att agera i solidaritet räddar vi inte enbart människors möjligheter till till liv, vi räddar också medmänskligheten, anständigheten, de värderingar som många av oss vill vara djupt förankrade i.
Vi lever i en tid när ett rekordstort antal människor är på flykt i världen. De senaste siffrorna från FN:s flyktingorgan UNHCR visar att runt 80 miljoner människor befinner sig på flykt, varav 30 miljoner är barn. Samtidigt måste vi komma ihåg att antalet människor som förra året kom till Europa är de lägsta på flera år.
Det finns idag ett brett stöd hos svenska folket för en rättssäker och human politik för människor på flykt. När Röda Korset, Rädda Barnen och Svenska Kyrkan frågade väljarna så svarade 59% att familjer på flykt ska få återförenas i Sverige. Ännu starkare var stödet för att låta människor stanna av humanitära skäl. Med det i bakhuvudet är somliga av de förslag som nu diskuteras i den svenska politiska debatten fullständigt verklighetsfrånvända.
Debatten om den svenska migrationspolitiken blir medvetet kidnappad av dem som vill att den inte ska handla om människor, utan istället om siffror. Jag vill därför påminna om vilka det handlar om, vilka människor det faktiskt är, vars framtid ligger i de svenska riksdagspartiernas händer. Det handlar om människor som flytt från bombningarna i Syrien och nu tvingas leta bland tiotusentals vidriga bilder av torterade och mördade personer för försöka få reda på vad som hänt deras barn, syskon, föräldrar och släktingar. Det handlar om den unge mannen från Uganda som riskerar att bli dödad i sitt hemland därför att han är homosexuell. Det finns inte ett enda politiskt parti i Sveriges riksdag som med hedern i behåll kan mena allvar med hoten om att använda just dessa människor som kranar att reglera, hålla borta, vägra rätten till individuell bedömning, när det passar.
Volymmål är ett av alla förslag som ligger på den migrationspolitiska kommitténs bord. Skulle Sverige införa ett riktmärke för hur många som skulle tillåtas söka asyl i Sverige likt det Moderaterna och Kristdemokraterna föreslagit, och som Socialdemokraterna verkar vilja skriva under på, är det unikt i EU. När Tyskland och Österrike för ett par år sedan tog fram liknande volymmål kom skarp kritik från människorättsjurister, civilsamhällesorganisationer och Dimitris Avramopoulos, dåvarande kommissionär med ansvar för migrationsfrågor.
När jag följer utvecklingen i den svenska migrationspolitiska debatten funderar jag på vilket land många av Sveriges politiker vill att vi ska vara. Våra handlingar speglar våra värderingar och vår lagstiftning vårt lands identitet. Sverige tar steg mot att skriva in sig i historieböckerna som ett av de länder som tar minst ansvar för människor på flykt. Är det verkligen det mandat vi fått av väljarna?
Jag har inte det! Inte alls och kommer därför att fortsätta kämpa för det motsatta, för att Sverige ska ta ansvar och utifrån vår förmåga göra allt vi kan för människor som tvingas fly för sina liv. Jag vet att det är många med mig som vill detsamma. I såväl Socialdemokraterna som andra partier finns det människorättskämpar. Tillsammans kan vi göra skillnad. Men, tiden är knapp!
Organisera er. Protestera!
