”Vi må sakna ett vaccin för covid-19-viruset men vaccinet mot fattigdom, ojämlikhet, ojämställdhet och för en jämlik hälsa, det har vi haft sedan länge. Ändå har vi inte gjort tillräckligt för att jämna ut den ojämlika folkhälsan”, skriver Farida Al-Abani (Fi).
De rika kommer inte rädda oss, det är alltid de fattiga med lägre inkomster som räddar de välbemedlade. De sliter ut sina kroppar och försakar sina relationer för att samla välstånd till den som redan har det bra. Sedan blir de varslade. Oavsett kris har det fungerat så här. Det är så det fungerat i all evighet och tyvärr även så det ser ut i dag, inte bara kopplat till covid-19-pandemin.
Det som händer nu tydliggör med ett stort förstoringsglas var samhället brister och vilka som alltid får minsta biten, fast de själva stått för bakningen av hela kakan. Problemet är inte att vi går igenom detta, utan att vi hade kunnat undvika att vara så pass drabbade som vi är ifall vi hade satt jämlikheten, naturen och folkhälsan före ekonomin.
Vi är just nu i ett läge i samhället i Sverige som vi i modern tid aldrig skådat. Och när jag säger vi så menar jag majoritetssamhället. För många andra är mycket av allt det som nu sker inget nytt. Både utifrån ett globalt perspektiv och sett bara till Sverige. Det blir bara värre för en del, med det innebär inte att de haft det bra innan. Allt som händer nu som konsekvens av pandemin är inte nytt.
-
Arbetslöshet är inget nytt, det vet alla som varit långtidsarbetslösa och som aldrig fått en chans på arbetsmarknaden.
-
Fattigdom är inget nytt, det vet många av de barn som äter sin enda varma måltid i skolan och som är beroende av skolans wi-fi.
-
Barn och kvinnor som utsätts för våld i sina hem är ingenting nytt, det vet alla ensamstående mammor som sökt skydd på kvinnojourer för att det inte längre gick att vara kvar i hemmet.
-
Företag som går i konkurs är ingenting nytt, det vet alla småföretagare som gång på gång kämpar men som tvingas lägga ner för att socialförsäkringssystemet inte är gjort efter dem.
-
Kulturarbetare som lever i osäkerhet är ingenting nytt, de är vana vid att kulturen prioriteras sist även fast alla vill konsumera den under sin lediga tid.
-
Skolpersonal som justerar om sin verksamhet efter nya direktiv är ingenting nytt, det har de fått göra år efter år när skolsystemet ändras och nya regler med nya betyg och riktlinjer kommer med nya regeringar och partier som styr.
-
Vårdpersonal som jobbar under usla arbetsförhållanden är ingenting nytt, de har själva varnat om läget under en lång tid utan att få gehör.
-
Trångboddhet är ingenting nytt, det vet alla som levt med sin mormor sedan ung ålder och som vet att mormor varken har råd eller möjlighet att bo själv.
-
Hemlöshet är inget nytt, det vet alldeles för många grupper i samhället, alltifrån den som blivit vräkt till den papperslösa som aldrig kan få ett kontrakt.
-
Att vara osäker över kommande veckors utveckling kan vara nytt för de flesta, men inte nytt för de som har tillfälliga uppehållstillstånd och som inte vet hur deras framtid kommer se ut och ifall de ska tvingas fly till ett nytt land.
Om det är något som vi bör lära oss av covid-19 så är det bland annat att vi ska värdesätta förebyggande arbete mycket mer än vad vi gör i dag. Vi må sakna ett vaccin för covid-19-viruset men vaccinet mot fattigdom, ojämlikhet, ojämställdhet och för en jämlik hälsa, det har vi haft sedan länge. Ändå har vi inte gjort tillräckligt för att jämna ut den ojämlika folkhälsan.
Hälsan styrs både av biologiska faktorer och, till stor del, av sociala faktorer. Jag hör en del säga att det är tråkigt att klass ska styra överlevnad i covid-19, men så har det ju alltid varit så varför skulle det vara annorlunda nu med denna pandemi? Det finns en regnbågsmodell som heter ”hälsans bestämningsfaktorer” som forskarna Dahlgren och Whitehead skapade 1991 som beskriver de olika lagren av påverkan på hälsan.
I det innersta lagret ingår kön, ålder och arv. Sedan kommer socialt stöd, vuxenkontakt och sociala nätverk. Efter det kommer lagret kring levnadsvanor, det vill säga allt från alkoholbruk, sömnvanor till tobaksbruk och motion. Sedan kommer det näst sista lagret som består av levnads- och arbetsförhållanden, det vill säga allt från arbete, utbildning, bostad, sjukvård och fritid. Längst ut är de generella socioekonomiska, kulturella och miljörelaterade förhållandena.
Vad vill jag ha sagt genom att nämna modellen kring hälsans bestämningsfaktorer? Att vi alltid vetat om att socioekonomi, tillgång till bostad, kön, ursprung eller utbildningsnivå är faktorer som påverkar vår hälsa – men trots det så har vi levt i ett samhälle där neoliberalism breder ut sig, där rasism såväl som sexism inte bara påverkar vilka möjligheter vi får i livet utan även hur vi mår och vad som kan komma att leda till vår överlevnad eller död.
Låt oss inte göra samma misstag igen. Det bästa med dagens läge är att det lämnar ett fönster för oss att tala om samhällets mest utsatta för så fort risken är över för de mer trygga kommer fokus flyttas till andra områden. Då kan vi ha missat en viktig möjlighet att på riktig synliggöra hur skört vårt samhälle är och hur vissa verkligen lever på marginalen.
Vår välfärd må vara mer generös än andras men den är främst fokuserad på att stötta de som ändå klarar sig och inte de som har det allra tuffast. Ett samhälle som inte är byggt efter de allra mest sårbara kommer alltid vara sårbart för nya kriser. Låt nu det förebyggande arbetet få mer resurser för det går inte att förebygga en kris när vi står mitt i den. Vi behöver investera tid och energi flera år i förväg.
