Dekoloniseringskonst – Artivism i 2010-talets Sápmi, heter en avhandling som Moa Sandström skrivit som doktorand i samiska studier vid Umeå universitet.

– Efter att ha befunnit mig mitt bland samiska konstnärer och aktivister under så många år kändes slutprodukten futtig i jämförelse med upplevelserna, säger Moa Sandström i en videointervju från hemstaden Umeå någon vecka efter disputationen.

Hennes avhandling på närmare 300 sidor är dock allt annat än torftig. Snarare är den sprängfylld med dekoloniserande motstånds-, handlings- och skapandekraft.

I fokus står fyra artivistiska konstnärskap från Sápmi signerade artivisten Jenni Laiti (inklusive artivistkollektivet Suohpanterror som hon är talesperson för), poeten och spoken wordartisten Timimie Märak, bildkonstnären Anders Sunna och jojkaren Jörgen Stenberg, vilka alla varit mycket aktiva under 2010-talet.

Sandström beskriver det som att hon har utgått från forskningsdeltagare som alla haft en betydelsefull position i den här samtiden och i förhållande till någon form av samiskt dekoloniseringsarbete.

– Men de använder olika konstformer, rör sig på olika arenor, har olika typer av publik, och har ganska olika ton i sina uttryck, säger hon.

Röd tråd

Deras gemensamma nämnare är alltså att de håller på med dekoloniserande artivism, vilket kan sammanfattas som att skapa för att förändra samhället. Både dekolonisering och artivism är en kollektiv praktik som bygger på att många människor arbetar tillsammans och att bygga allianser.

Dekolonisering är också det centrala begrepp som löper som en röd tråd genom hela avhandlingen. Inte enbart som teoretiskt begrepp utan även som praktisk tillämpning.

– Forskningsdeltagarna (de fyra artivisterna reds anm) har kunnat vara involverade i stora delar av mitt arbete. Inte minst har de varit en del i arbetet med att i slutändan komma fram till vad den större berättelsen ska fokusera närmare på, säger Moa Sandström.

Det resulterade i de tre empiriska kapitel, som utgör kärnan i avhandlingen.

– För det första uttrycker artivisterna samtiden och historien som kolonial, det vill säga att både samtiden och historien är kolonial och ska förstås på det sättet. Jag undersöker alltså hur den här kolonialismen gestaltas i verken. 


Dels betonas i många verk att samtiden och historien är kolonialt präglad, dels fylls dessa berättelser om kolonialism med innehåll, så att vad som kan förstås som kolonialt framträder.

Här framträder att kolonialismen i den svensk-samiska relationen på ett övergripande plan handlar om ett övertagande, parallellt med ett ofrivilligt fråntagande, och om exploatering av natur och kultur. I den exploateringen ingår också exotiseringen av samisk kultur för svensk vinning.

– Det är inte ett unikt sätt att förstå kolonialism på när man tittar internationellt. Vad som dock är utmärkande och väldigt betydelsefullt i den svensk-samiska relationen är osynliggörandet av den svenska kolonialismen genom tiderna, vilket är en förklaring till att koloniala strukturer har kunnat upprätthållas.

Moa Sandström. Bild: Frieda Sandström Reid

Samarbeten och solidaritet

Det andra kapitlet handlar om hur artivisterna genom sina konstnärskap försöker motivera och uppmana till motstånd mot, och frigörelse från kolonialismen.

Här är det också tydligt att samiskt motstånd och rättighetsarbete står i relation till många andra, inte nödvändigtvis uteslutande samiska, gruppers perspektiv och verksamheter. I avhandlingen lyfter Sandström fram olika former av alliansskapande med exempelvis urfolksrörelser, queerrörelser, och klimat- och miljörörelser.

– Sådana här alliansarbeten synliggörs också i de artivistiska verken, och här fyller sociala medier en viktig funktion för att både visa på samarbeten och solidaritet, men också för att säga något om vad en samisk kamp kan handla om: motstånd mot förtryck och exploatering inte bara av samer, utan av människan och naturen på ett globalt plan.

Men de nöjer sig inte med det utan tar även steg mot något annat.

I det tredje kapitlet vänder de olika artivistiska projekten kolonialismen ryggen för att skapa utrymme och plats fritt från det koloniala, så att enbart det man vill ska frodas, utvecklas och utforskas inryms i området, det vill säga de försöker omsätta sina visioner i praktiken.

– Forskningsdeltagarna uttrycker kritik mot att det samiska självbestämmandet i dag väldigt mycket är kopplat till självbestämmande kring kultur utifrån en tolkning av kulturen som något separat från naturen, säger Sandström.

Hon tillägger:

– Om vi till exempel tittar på vad sametinget har för ansvarsområden så är det kulturfrågor, men inte kulturfrågor som har med marken att göra, vilket visar att det fortfarande råder en uppdelning i synen på kultur och natur som två separata världar. Men i själva verket hänger samisk kultur väldigt mycket ihop med det geografiska Sápmi och förvaltandet av marken.

Så vad artivisterna gör är att definiera ett område där det råder samiskt självbestämmande till land.

– De bestämmer det för att på så sätt kunna utforska vad samiskt självbestämmande, med land inkluderat, skulle kunna innebära i praktiken. Alla i projekten försätts i den positionen och på så vis undersöks vad självbestämmande egentligen handlar om: vilka värderingar som styr, vilka praktiker som kommer ur dessa.




Ökat engagemang

Sandström beskriver hur flera i det här forskningsprojektet har lagt mycket krut på just att väcka upp folk, både samer och andra, och att få dem att resa sig upp och inta någon form av motståndarposition i förhållande till den exploatering av naturen och människan som pågår.

Även om Sandström inte har undersökt hur artivismen tagits emot under samma tid, så tycker hon sig ha sett att det är fler än konstnärerna som positionerar sig och uttrycker sig som motståndare och rättighetskämpar i större utsträckning. Samma sak vittnar forskningsdeltagarna om, och menar att det rör på sig, inspirerar till annan konst eller andra handlingar som ligger i linje med vad de ämnar sätta igång med sin konst.

– Det är svårt att säkerställa ett exakt kausalt samband mellan konsten och intresset för det samiska, men att ett större engagemang och intresse råder i dag än jämfört med när jag började med det här arbetet tycker jag märks, säger Sandström och tillägger:

– Visst har jag hört luttrade sametingspolitiker som säger ”nu händer det någonting, det här har skapat mer uppmärksamhet för de här frågorna än vad någon politisk proposition någonsin gjort”.

Sandström ser förutom genomslagskraften hos artivismen även bredden på frågor som konstnärerna ger uttryck för i sin konst som betydelsefull. Där finns allt som rör kolonialism, markfrågor, naturresurser, rättigheter, exploatering av Sápmi och exotisering av samisk kultur. Listan är lång.

– Jag tycker att det är en av de viktiga grejer man gjort konstnärligt i Sápmi under den här tiden, det vill säga att man har lyckats artikulera och låta väldigt många frågor ta plats i offentligheten. Samtidigt som man synliggjort hur de här frågorna är relaterade till varandra, säger hon.

Utsnitt från avhandlingens omslag.

Gynnsam samtid

På så vis hoppas Sandström att avhandlingen kan fungera som ett översiktsverk av flera av många viktiga frågor som man arbetar med i Sápmi i dag. Artivismen bidrar också till att sätta ljuset på mångfalden i Sápmi.

– Man synliggör att det går att vara på olika sätt och fortfarande förenas i sin samiskhet och i sin position som någon form av motståndare, säger Moa Sandström.

Hon beskriver samtiden som särskilt gynnsam för att driva frågor som har att göra med exploatering av naturresurser och antikapitalism.

– I och med att vi lever en tid präglad av klimatförändringar så finns det stort intresse från olika miljörörelser och antikapitalistiska rörelser att alliera sig med urfolksrörelserna i Sápmi och resten av världen.

Sandström fortsätter:

– Både klimatrörelsen och de samiska artivisterna ställer sig i fronten för en kamp för en långsiktig hållbar omställning som krävs för att komma i balans med naturens kretslopp. Något som utmärker urfolks engagemang i klimaträttvisearbetet är dock att framföra dekoloniseringsperspektiv som avgörande för att nå sådan omställning.

Blir sedda som att trilskas när vi talar emot, är talför men / förvisad till den koloniala dvalan / koloniala skammen / koloniala religioner / Amen / Koloniala förtryckare / Mannen / Koloniala underhuggare tar ner urfolk / Stammen / Rötterna

Utdrag ur Timimie Märaks verk Tusen