”2020-talet måste bli en tid då vi på allvar kämpar för både en arbetstidsförkortning och för en demokratisering av ekonomin och våra arbetsplatser”, skriver Farida Al-Abani (Fi) efter ett 2019 präglat av protester – i Sverige och globalt.
Vi har under 2019 sett protesterna i Iran, Irak, Chile, Ecuador, Bolivia, Peru, Libanon, Hong Kong, Venezuela, Sudan, Palestina, Algeriet, Syrien, Rojava, Yemen, Egypten och på många fler platser.
I Sverige såg vi 2019 bland annat #Lärarupproret #inlandsupproret #förskoleupproret #biblioteksupproret #skolledarupproret #fritidsupproret #undersköterskeupproret #läkaruppropet #vistårinteut – uppror från arbetare som inte står ut.
De här protesterna och upproren uppkommer av olika skäl och har inte alltid ett enat mål eller strategi. De handlar om demokrati, de handlar om jämlikhet och om jämställdhet, om antirasism och om såväl basala rättigheter som brister. De visar på en brist på egenmakt och en frustration över att vi inte blir sedda och inkluderade i verklighetsbeskrivningen. De lyfter en vilja att inte bara inkluderas utan också få vara med och styra över både dagordning, innehåll och representanter.
600 anställda varslades från Karolinska sjukhuset i Stockholm. Undersköterskor och läkare. Endast efteråt hör vi i medier vad de anställda tycker och vill. Det är tveksamt om det är någon anställd som tycker att varslet var ett bra beslut.
De anställda har förmodligen inte tillfrågats och deras möjlighet att påverka har gissningsvis inte varit så stor. Samma gäller för skolan, där det varslas det i minst var tredje kommun samtidigt som personal och yrkesförbund protesterar. Så kan det vara i politiskt styrda organisationer som vården och skolan.
Jag och Fi föreslår inte att vården ska privatiseras eller styras av personalägda kooperativ. Vi tror på en statligt driven vård och skola som ägs av oss alla. Frågan om demokrati och arbetares röster borde vara mycket mer central än vad den är i dag även inom den gemensamt ägda välfärden. Är det helt orimligt att föreslå att vi skulle kunna välja våra chefer? Eller att personalen inom offentlig sektor skulle vara delaktiga i budgetprocessen för att kunna göra ett bra jobb?
En feministisk och intersektionell vänster behöver inte bara arbeta för en demokratisering av näringsliv och kapital, utan även för en demokratisering av det offentliga. För två år sedan startades de första upproren med ett annat tema och där en sak var gemensam – hashtag #metoo. Några av dem var:
#tystnadtagning #tystiklassen #akademiuppropet #vikokaröver #imaktenskorridorer
Inte ens i maktens rum, där beslut tas, där politiker finns, finns det rum för demokrati och medbestämmande på arbetsplatserna. Även där brister det. Och då kan vi tänka oss hur det är för de i de mest prekära situationerna och med de oglamorösa jobben som få vill ha. Arbeten som oftast utförs av rasiferade personer och särskilt av kvinnor.
Ekonomisk demokrati diskuteras sällan som teori eller politisk vision men är på sätt och vis en ständigt aktuell fråga i praktiken, vi pratar om den utan ett namn:
”Det är så mycket på jobbet”, ”chefen är orimlig”, ”vi har för mycket att göra och för lite folk”, ”vi har för långa dagar och jag har inte råd att gå ner i arbetstid”, ”ledningen lyssnar aldrig på oss”, ”ägarna pressar oss”, ”vi är tre på jobbet som är sjukskrivna för utmattning”, “verksamheten ska säljas ut”.
Vad händer om vi slutar vara tacksamma över att få leva i Sverige, att ha ett arbete och att få en lön? Vad händer om vi övar oss på demokrati och egenmakt i vardagen och om vi dessutom delar på både röster och resurser? Ja mycket pekar på att saker hade sett helt annorlunda ut och där tror vi att särskilt att de med en normbrytande funktionalitet, kvinnor, icke-binära, de som rasifieras, de som lever på landsbygden, ja dessa grupper skulle få mycket mer att säga till om.
Det är dags för oss att på riktigt arbeta för att demokratisera fler områden så inte fler ungdomar förlorar tron på demokratin för det är något som flera mätningar visar på. Vi befinner oss mitt i flera djupa kriser globalt; demokratiska, sociala, miljömässiga, ekonomiska – jag är övertygad om att ekonomisk demokrati är en viktig del i de konkreta visioner som den feministiska intersektionella och gröna vänstern behöver presentera för att vända utvecklingen mot alltmer fascistisk nationalism, och alltmer brutal nyliberalism.
2020-talet måste bli en tid då vi på allvar kämpar för både en arbetstidsförkortning och för en demokratisering av ekonomin och våra arbetsplatser för att göra oss mer levande och mindre alienerade.
