Ann-Sofie Hermansson, före detta ordförande i Göteborgs kommunstyrelse, står åtalad för grovt förtal efter att vid flera tillfällen under 2018 ha pekat ut nyckelpersoner inom den svensk-muslimska gemenskapen som ”extremister”. Fallet är uppseendeväckande på många sätt, men också kännetecknande för de politiska vindar som blåst i Sverige under de senaste åren. Därför är det ett viktigt fall – ett av de viktigaste – att bevaka för alla som värnar om en levande demokrati, ett starkt civilsamhälle och ett inkluderande Sverige.

I mars 2018 såg Hermansson till att Göteborgs stad stoppade ett samtal om inkludering och representation som skulle äga rum på Blå stället i Angered i samband med visningen av Hanna Högstedts dokumentärfilm Burka songs 2.0. Politiker ska enligt god demokratisk sed hålla ”armlängds avstånd” till kulturlivet. De ska skapa förutsättningar för en fri kulturproduktion, men inte diktera innehållet; främja det fria samtalet, inte kväsa det.

Hermansson anförde också underförstådda hot om indragna finanser mot stadens övriga kulturscener, däribland Göteborgs litteraturhus, om filmvisningen och samtalet genomfördes på någon av dessa platser.

Övertrampen mot demokratisk politisk etik stannade emellertid inte vid detta. Under återstoden av 2018 skulle Hermansson använda sin maktställning för att via sin blogg och svenska medier utpeka två av de inbjudna samtalsdeltagarna, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, som ”extremister”, oskäligt sammankopplade med terrororganisationen Islamiska staten, terrorism och antidemokratiska krafter. Hon jämförde dem med ”fascister och nazister” och anklagade dem för att ”aktivt försvara terrorister”.

Anklagelserna ter sig smått absurda för de som på allvar lyssnat på Doubakils och Abdullahis inlägg i den offentliga debatten, där de gång på gång framträtt som människorättsförsvarare som tagit strid mot rasism och fascism, och varnat för en tilltagande rättsosäkerhet kopplad till ett ökat misstänkliggörande av muslimer som grupp. Att politiker leder hetskampanjer mot enskilda medborgare är anmärkningsvärt. Ann-Sofie Hermanssons utspel måste därför förstås ur ett större perspektiv.

Muslimer har sedan länge stigmatiserats i den svenska debatten, och islamofobi har varit och är ett verktyg för rasistiska ytterlighetspartier. Under senare år tycks islamofobin fått ett starkare fäste inom institutioner, medier och etablerade partier, vilket hänger ihop med en ökande normalisering av antimuslimska åsikter och handlingar i samhället.

Bilden är dock inte entydigt negativ. Motståndet mot islamofobi och andra former av rasism växer sig samtidigt starkare bland aktörer i civilsamhället, partier, fackföreningar och engagerade medborgare, inte minst bland ungdomar, som ställer sig upp till försvar för ett anständigt, demokratiskt och solidariskt samhälle. I ljuset av detta blir ett fall som involverar en maktfullkomlig kommunalpamp och två medborgare som vägrar låta sig tystas och förtalas av principiell vikt, och kan också säga oss något om vad vi har att vänta oss framöver.

Stigmatiseringen av muslimer som kollektiv har en lång idéhistorisk bakgrund, med koppling till de västerländska stormakternas kunskapsproduktion under kolonialismen. Här grundlades en självbild baserad på goda västerländska värderingar som ställdes i kontrast till de ociviliserade andra, inte minst det barbariska öst. På så sätt kunde kolonialismen rättfärdigas som ett altruistiskt projekt, där de europeiska länderna tog ansvar för att civilisera ursprungsbefolkningar i andra delar av världen och rädda dem från sig själva.

Denna koloniala “civiliseringsprocess” skedde ofta genom ett påtvingat kristnande av befolkningar med andra religiösa trosuppfattningar. När ledaren för ett av våra riksdagspartier hävdar att ”förorten behöver kristna värderingar”, i Expressen den 20 april 2019, hör vi ett eko av denna koloniala logik i vår samtid.

Tankefiguren vilar på de kontrafaktiska föreställningarna att alla i förorten är muslimer; att islam och muslimer är främmande för väst (oberoende av att muslimer levt i väst sedan 1300 år tillbaka); att kristendom är västerländskt (trots sitt ursprung och sin spridning utanför väst); att västerländska och kristna värderingar är identiska och att svenska och muslimska värderingar är oförenliga.

Det är denna logik en extremiserande skildring av svensk-muslimska aktivister bygger på. Med ”extremisering” menar vi en social process genom vilken grupper stämplas som extremister i syfte att utesluta dem från en samhällsgemenskap.

Sedan det globala ”kriget mot terrorismen” lanserades efter terrorattackerna den 11 september 2001 har det återkommande använts för att marginalisera muslimer och muslimska medborgarrättsförsvarare, vilket också bidragit till en växande islamofobi. Bruket av extremisering som ett förtryckande och exkluderande verktyg har dock en längre historia än så.

Rörelser som kämpat för rasifierade gruppers rättigheter och därmed ifrågasatt ett politiskt status quo har ofta stämplats som just extremister av makthavare. Under den amerikanska medborgarrättsrörelsen anklagades exempelvis Martin Luther King Jr för att vara antidemokratisk och för att utgöra ett hot mot den nationella säkerheten. Han förföljdes och avlyssnades av FBI, som i en stark afroamerikansk politiker såg en fara för samhällsordningen i USA. Under apartheid stämplades Nelson Mandela och andra aktivister inom sydafrikanska ANC som extremister och kriminaliserades som ett sätt att förhindra deras motstånd mot det rasistiska systemet.

År 2017 visade en läckt FBI-rapport att Black lives matter-aktivister registrerats som terrorister och ”black identity extremists” (svart identitetsextremister) och med anledning av detta avlyssnats och förföljts. Även om en överväldigande majoritet av alla våldsbrott och politiskt motiverade attentat i dag begås av nationalsocialister och vita radikalnationalister används begreppen ”terrorism” och ”våldsbejakande extremism” nästan uteslutande med hänvisning till muslimer.

Att stämpla muslimska och andra rasifierade aktörer i civilsamhället som kämpar för mänskliga rättigheter som ”extremister” och likställa dem med terrorister är inte bara en rasistisk praktik – det förhindrar också viktiga kritiska röster ur civilsamhället att delta i det offentliga samtalet.

Hermanssons ansats att bestämma vilka som ska få höras i Göteborgs kulturliv och hennes förtalskampanj mot Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi är ett försök att kväsa den yttrandefrihet hon i andra sammanhang säger sig värna. För ett samhälle som vill vara en levande demokrati är detta i högsta grad ett problem.

Om Hermansson frias kommer domen sannolikt bidra till islamofobins fortsatta normalisering och med den en fortsatt underminering av det demokratiska samhället. Fälls hon skickar det en varning till andra makthavare att inte missbruka sin position för att styra det offentliga samtalet, och signalerar att rättsväsendet tar de demokratiska principerna om allas likhet i värdighet och rättigheter på allvar.

Adrián Groglopo, lektor och ordförande i Antirasistiska akademin

Anna Waara, aktivist

Amal Farah, projektledare och verksamhetsutvecklare

Athena Farrokhzad, författare och poet

Asha Bashir, människorättsaktivist

Daniel Andersson, arbetar med barn och ungas rättigheter i Angered

Daniel Terres, podcasten Tredje rummet

Daniel Diaz, aktivist

Diana Mulinari, professor i genusvetenskap vid Lunds universitet

Edda Manga, rasismforskare

Gabrielle Högstadius, folkbildare

Gabriela Velasquez, kommunikatör och aktivist

Gustavo Nazar, barnrättsstrateg

Ilyas Hassan, aktivist

Jasmine Kelekay, forskare

Juan Velasquez Atehortúa, docent i genusvetenskap, Göteborgs universitet

Kim Einarsson, sjuksköterska

Leila Talmoudi, folkbildare

Lena Sawyer, docent i socialt arbete vid institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet

Leandro Schclarek Mulinari, doktorand i kriminologi

Linn Hansén, lärarstudent

Noor Nassef, Nyans:Muslim

Nachla Libre, poet och konstnär

Maria Dexborg, socionom och människorättsaktivist

Mariama Jobe, författare och poet

Masoud Kamali, professor i sociologi och socialt arbete

Mattias Gardell, professor

Mohammed Ali, fritidsledare

Nabila Abdulfattah, aktivist

Patrik Haggren, biträdande chefredaktör tidskriften Paletten

Pia Emanuelsson, människorättsaktivist

René León-Rosales, forskare

Rami Al-Khamisi, jurist

Rukiya Egal, social hållbarhetsstrateg

Sarah Ameziane, skådespelerska och föreläsare

Sara Bessa, människorättsaktivist

Zahra Bayati, lektor i pedagogik

Ylva Habel, lektor i medie- och kommunikationsvetenskap, Södertörns högskola

Antirasistiska tidskriften Mana

Reclaim pride