Den senaste tidens offentliga diskussioner om rasism i Sverige innehåller många grundläggande missförstånd både i fråga om vad rasism är och om vad forskning om rasism går ut på. Det är förståeligt att det förekommer glapp mellan vetenskapligt grundad kunskap och känslomässigt eller anekdotiskt grundade föreställningar som cirkulerar i den offentliga debatten. Om detta oundvikliga glapp tillåts bli alltför stort riskerar det emellertid att leda till att felaktiga uppfattningar får inflytande på den politiska styrningen.

Som rasismforskare känner vi oss manade att korrigera vissa missuppfattningar om vårt forskningsfält som framkom i en opinionstext skriven av Nina Solomin, en högt uppsatt statlig tjänsteperson som arbetar inom biståndspolitiken – ett område som kräver extra goda kunskaper kring globala maktstrukturer och rasism.

I en radiokrönika berättar Solomin att hon är emot rasism och själv tillhör en förföljd minoritet men att hon blir ”fundersam” kring vithetsstudier som hon uppfattar som en sorts ”teoretisk antirasism” som tycks henne otillämplig på svenska förhållanden, eftersom hon föreställer sig att vi har uppnått eller är nära att uppnå ett postrasistiskt tillstånd. Solomin hävdar att svenskar födda på 2000-talet är befriade från att använda hudfärg på ett stigmatiserande och stratifierande sätt. Som grund för denna övertygelse anför hon personliga erfarenheter av att hennes egna barn vid enskilda tillfällen varit obenägna att använda hudfärg för att beskriva skolkamraters utseende.

Hon kontrasterar dessa anekdoter – som hon verkar uppfatta som ekvivalenta med den sociala verkligheten – med forskningsfältet vithetsstudier som hon beskriver som en ”retorik kring hudfärg som etablerats på universiteten”. Hon vänder sig mot att vithetsforskare ”utgår ifrån att hela samhället är genomsyrat av strukturell rasism” och menar att forskningsfältet i själva verket är en ”vithetslära” som genom sin besatthet med ”vita privilegier” fråntar individer ”rätten till sin egen beskrivning”:

Solomin, refererar inte till några som helst källor för dessa påståenden, istället angriper hon sin hemmasnickrade bild av forskningsfältet. Hon vill att ”vi” (oklart vilka hon syftar på, Sveriges befolkning?) bygger på det icke diskriminerande rättssamhälle vi redan har, istället för att ägna oss åt det slags ”färgsortering” som vithetsstudier enligt henne sysslar med.

Rasism är en maktstruktur som fördelar resurser och möjligheter ojämlikt genom sociala, psykologiska, ekonomiska, kulturella och kommunikativa mekanismer som (re)producerar social stratifiering oberoende av individuella intentioner, självuppfattningar och ambitioner. Dess effekter är synliga på statistisk nivå, där systematisk ojämlik distribution av resurser, möjligheter och inflytande visar sig. Exempelvis visar forskning samstämmigt att rasdiskriminering förekommer på arbets- och bostadsmarknaden. Detta har undersökts bland annat genom situationstestning, det vill säga genom att personer som uppger olika namn men liknande eller bättre meriter/ekonomiska förhållanden söker på samma annons. Resultaten visar att sökande med utländskt klingande namn systematiskt sätts åt sidan. Den enskilda individ som inte blir kallad till intervju för ett jobb hen är mest kvalificerad för behöver inte nödvändigtvis uppfatta sig som diskriminerad. Det kan hända att hen accepterar förklaringen som erbjuds, att jobbet har gått till en bättre kvalificerad arbetssökande. Enskildas uppfattning ändrar inte det empiriska faktum att det förekommer rasistisk diskriminering på svensk arbets- och bostadsmarknad.

Studier av rasism och diskriminering på grund av hudfärg har bedrivits med andra metodologiska angreppssätt. Här finns tydliga forskningsresultat som visar att antisvart rasism är verksam på arbetsmarknaden. Nyligen gjordes en studie av situationen för afrosvenskar jämfört med den övriga befolkningen vad gäller bland annat bruttolön, disponibel inkomst och karriärmöjligheter där man kontrollerade för utbildningsnivå och befolkningsandel. Undersökningen baserades på den totala arbetsföra befolkningen, indelad i den grupp av befolkningen som är födda i Afrika söder om Sahara eller har minst en förälder som är det (afrosvenskar) och alla andra (den övriga befolkningen). Resultaten visar att afrosvenskar med minst en treårig postgymnasial utbildning har svårare än personer i den övriga befolkningen att uppnå befattningar som motsvarar deras utbildningsnivå. I de fall där afrosvenskar lyckas uppnå chefspositioner har de signifikant lägre lön än personer från övriga befolkningen som innehar motsvarande positioner.

Skolungdomar födda efter 2000 är inte heller, till skillnad mot vad Solomin påstår, befriade från hudfärgstigmatisering. René León Rosales och Rickard Jonssons (2019) omfattande översikt av svensk skolforskning med fokus på rasism, etnicitet och migration, visar hur rasismen kommer till uttryck parallellt, och i samband med, institutionernas och personalens uttalade färgblindhet, mångfaldsmål och riktlinjer. Johanna Sixtenssons studie Härifrån till framtiden: Om gränslinjer, aktörskap och motstånd i tjejers vardagsliv (2018) belyser hur tjejers liv präglas av vardagsrasism där konstruktioner av vithet i relation till svenskhet reglerar deras rörelser i staden. Layal Kasselias Wiltgren (2020) uppmärksammar hur färgblindhet och vithetsnormer på ett subtilt men smärtsamt sätt påverkar ungdomars liv på en högpresterande svensk skola. Forskningen på området är omfattande och en uttömmande lista skulle överskrida många gånger om den här artikelns utrymme. Låt oss nöja oss med att konstatera att forskningen visar att rasistiskt grundad diskriminering, mobbning och våld präglar svenska skolungdomars vardag. Därför finns det också organisationer i det civila samhället som arbetar för att förändra denna verklighet och som gör det med hjälp av empiriskt grundad kunskap (till exempel Friends 2019, Ungdom mot rasismen 2010).

Vithetsstudier som forskningsfält söker fördjupa vår kunskap om hur rasism verkar och hur den reproduceras genom att bredda rasismforskningens perspektiv från ett ensidigt fokus på hur de stigmatiserade andra konstrueras till att även undersöka hur de privilegierade rasifieras. Vithetstudiers ärende är således inte att dela in människor i vita och icke-vita, som Solomin föreställer sig, utan att undersöka hur dessa indelningar konstrueras, verkar som stratifieringsprinciper och reproduceras. Vit och icke-vit är relationella kategorier vars konkreta innehåll skiftar efter sammanhang i tid och rum.

Vithetsstudier och annan rasismforskning hade inte behövts om verkligheten hade varit en annan. Solomin önskar att vi istället för att forska om konstruktioner av vithet bygger på det icke-diskriminerande rättssamhälle hon föreställer sig att vi lever i. Problemet är att det samhället är ett ideal snarare än ett faktum. De studier som gjorts om rasdiskriminering inom rättsväsendet har med förkrossande skärpa visat att vi befinner oss långt från detta ideal. Vår forskning, liksom all forskning, måste utgå från den empiri som finns. Det borde opinionsbildare också göra.