”Innan vi står vid berget, vid Sinai, möter lagen och våra egna kval inför den så har vi vandrat genom öknen.” Ur första delen av sommarens följetong Fyra sånger ur minnet.
Jag skall komma till dig i ett tätt moln, så att folket kan höra när jag talar med dig (2 Mos 19:9)
De säger
Alla stod vi vid berget
Alla var vi under berget
Alla var vi berget och
stod under berget
Vid foten av
gyllene bokstäver genom
sanden
och
vinden
Våra kroppar som blöta av saltstänk
De säger att jag stod där
Tog emot röster gud vet hur
Tog emot lagen gud vet vad jag gjorde med den
Mamma säger
glöm inte
det finns nåd
Glöm inte
Gud ser dig överallt
Gud ser nervtrådar värka i
alla kroppens rörelser
Gud ser dig ta emot
bokstäver och välja dem och
ta emot dem på nytt
varje gång
vi står vid berget
vi är under berget
vi är berget
vid foten av
gyllene bokstäver genom
sanden
och
vinden
Det sägs att vi alla stod vid berget, vid Sinai, att vi hörde texten och lagen komma ur guds mun, men att vi hörde olika saker. I slutet av maj inföll Shavuot – firandet av ögonblicket då vi tar emot Torahn i öknen. Jag säger tar emot och inte tog emot – i det judiska minnet vill åminnelsen som överskrida tid och rum. Det är också ett sätt att understryka att emottagandet sker varje dag och inte bara vid ett enskilt tillfälle. Texten är i rörelse i oss, den rör sig mot oss, vi går in i den med olika bokstäver som lyktor. Det finns en midrash – en text som diskuterar och lägger ut ett avsnitt av Torahn – i vilken rabbinerna frågar sig varför världen skapades med beit, det hebreiska alfabetets andra bokstav. Jag förstod först inte frågan men insåg att frågan är mycket konkret: Varför är första bokstaven i Torahn ett beit – varför börjar lagen och texten om lagen med en bokstav som på alla sidor förutom en är stängd? Varför börjar den inte med bokstaven alef, den första bokstaven, som dessutom har öppningar och ingångar på flera håll?
Jag frågar er: Varför börjar texten över huvud taget? Varför kommer texten till oss i öknen, varför står vi där ännu och tar emot texten och de tvetydiga bokstäverna? Innan vi står vid berget, vid Sinai, möter lagen och våra egna kval inför den så har vi vandrat genom öknen. Berättelsen om Sinai föregås av pesachberättelsen: Vi har varit i fångenskap i Egypten, och blivit befriade. Vi har ätit osyrat bröd, lämnat våra hem i all hast och med blodmärkta dörrkarmar. Vi går genom öknen, vi dör och vi ifrågasätter om detta verkligen är befrielse. Kan detta vara befrielsen?
Kanske, resonerar de i just denna midrash, börjar texten med beit därför att det är en bokstav i vilken det förflutna är stängt. Den bokstaven inbjuder inte till att ställa frågor om vad som möjligtvis fanns eller inte fanns innan skapelsen. Torahn börjar med skapelsen av jorden och slutligen människan: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet.” (1 Mos 1:1). Begynnelsens bokstav är ett orienteringstecken, ett det förflutnas verktyg. Kanske är den ett försök att hejda minnesarbetets avgrund: det slutliga tillståndet av galenskap.
