I Lizette Romero Niknamis berättande dikt ryms mycket i relativt få ord. Kolonisering, diktatur, flykt och traumat som följer med, men också relationer till föräldrar och uppvaknande sexualitet. Anna Remmets recenserar.
Lizette Romero Niknamis poesidebut inleds med en beskrivning av hur spanjorerna när de kom till den amerikanska kontinenten ”fick pikuncheblodet att rinna längs Mapochoflodens utgreningar, som för att förvandla vatten till/ blod, och kropparna som dömde floden fick den att svämma,/ dränka marken bredvid”. Med detta målar Niknami en bloddrypande linje från koloniseringen till den fascism som plågat världsdelen under 1900-talet, inte minst i Chile där hennes berättande dikt börjar.
Genom hela boken fortsätter blodet att rinna och kropparna staplas på hög, först när Pinochet tar makten och sedan i drömmarna hos de som flytt många år senare långt borta i Sverige. Mitt i allt detta finns två barn, Neftali och Tatiana. De möts aldrig men delar erfarenheten av diktaturens fasa, flykten och traumat som följer med.
I dikten, som ibland gränsar till prosalyrik, ryms mycket i relativt få ord. Här finns sexualitet och sexuellt uppvaknande, som när Neftali trollbinds av en annan pojkes ögon på en flyktingförläggning och frågar sin pappa om inte de också kan åka till Kanada istället för till Sverige. Här finns relationer till hårt kämpande föräldrar som pratar politisk teori på dagen, tvingas att städa hos rika människor i det nya landet, och skriker på nätterna när de ser kamraternas döda kroppar framför sig.
Dikten har en tydlig, berättande struktur som gör yttre händelser lätta att följa. Ibland drar bilderna iväg åt det lite väl svulstiga, vilket gör att de fasor författaren vill skildra snarare förlorar i skärpa och kraft, som när taggtrådar växer ”i vrister och i hand-/ lederna, drypande och blodiga som svullna papayor”. Men här finns också riktigt eleganta formuleringar som den om en död eller försvunnen syster, som svävar helt ensam på sidan: ”och vad hade hänt med all tid som de haft som om den aldrig/ skulle ta slut”.
Niknami har också en språklig egenhet som består i att skriva till exempel ”tänker namn” och ”tänker plats” istället för ”tänker på”. En skulle kunna läsa ett sådant tilltag som en debutants försök att smycka texten och göra den ännu mer ”lyrisk”, men metoden gör också något annat med språket. Det som sägs blir mer sårigt och intimt när det ser ut som om själva språket stympats. Att ”tänka plats” istället för att ”tänka på en plats” blir också mer performativt, som om en plats kunde frammanas eller återskapas av tankens kraft.
Det kan möjligen också läsas som ett sätt att med ett bitvis kantigt språk iscensätta barnets subjektivitet. Detsamma sker genom den frekventa användningen av ”och” som speglar det sätt barn ofta har att berätta om ett händelseförlopp, och som ställs i skarp kontrast till de fasor barnets blick har sett: ”och många kroppar blödande i gatan, och människor som skri-/ ker och gråter, och Neftali och Neftalis syster som fortsätter hem/…/”
Att göra det obegripliga ännu mer obegripligt genom att filtrera det genom barnets oskuld är förvisso inget ovanligt litterärt grepp, men mycket effektivt. Något som däremot är ganska originellt och uppfriskande är att den manliga huvudpersonen görs till bärare av upplevelsen av att själv bli förälder, medan den kvinnliga huvudpersonens läkning går via konstnärskapet, det egna skrivandet.
Och slutet är kanske något sentimentalt men finstämt och ganska oväntat. Efter en berättelse som helt och hållet kretsat kring förlust skildras nu kampen och hoppet i en tillbakablick med en farmor som slår med en slev mot en kastrull och för sitt barnbarn deklarerar ”Det är motståndet, min flicka”.
