Går det att sätta ord på en naturkraft? Den frågan ställer jag mig när jag nu sitter här och ska försöka skriva några ord om min underbara, kloka, vackra vän Carina Wellton, som alldeles för ung och alldeles för tidigt lämnade jordelivet på måndagen, efter en obotlig cancerdiagnos.

Det känns absurt att skriva om henne i dåtid när hon alltid för mig varit här. Jag lärde känna Carina för flera år sen i vårt gemensamma engagemang för Vänsterpartiet.
Vi förenades i kampen för bättre villkor för sjukförsäkrade och för personer med normbrytande funktionalitet.

Mycket snart insåg jag att för Carina slutade det inte där. Hennes rättvisepatos svämmade över på alla håll och kanter. Kampen för ett jämlikt och jämställt samhälle stod alltid i centrum för Carina; oavsett om det gällde funkisar, flyktingar eller hbtqi-personer.

Carina var överallt samtidigt kändes det som. Hon lämnade avtryck i oss alla som korsade hennes väg; tågluffare hon träffade i nåt europeiskt land, biker-familjen som hon var en del av, båtklubben, partiföreningen i Haninge eller gänget i Torsdagsaktionen.

Carina levde med sin skada i många år. Självklart var det tufft många gånger. Ändå är gångerna otaliga när hon packade rullstolen full med flygblad och gav sig ut. Eller när hon och jag flera år i rad frontade Vänsterpartiets sektion i prideparaden med våra ”moppar”. Tillsammans bildade vi också Vänsterpartiets funkisnätverk. Det sista Carina hann med var att tillsammans med andra kamrater färdigställa Vänsterpartiets socialpolitiska program.

Istället för att gnälla – gör nåt! Sådan var Carina för mig.
Så istället för att bryta ihop ska jag hedra Carina och vår vänskap genom att föra kampen vidare mot ett medmänskligare och mer rättvist samhälle!