”En port till havet är full av sådana erfarenheter som det majoritetssamhälle som Khaled Alesmael verkar i sedan han kom till Sverige inte varit intresserat av att lyssna till.” Anna Remmets recenserar Alesmaels nya roman.
I västs rasistiska föreställningar om araber och muslimer är orden ”arab” och ”homosexuell” i det närmaste ömsesidigt uteslutande. Enligt nidbilden är ”araben” en hypermaskulin typ som med fördel kan användas som hot när diverse fascistiska grupperingar försöker ”pinkwasha” sitt budskap genom att låtsas värna om (vita) homosexuella och skydda dem från ”den homofobiska muslimen”.
När jag först börjar läsa den svensk-syriska journalisten och författaren Khaled Alesmaels En port till havet med undertiteln Brev från arabiska bögar tänker jag att det finns en risk att ytterligare cementera det vita majoritetssamhällets reducerande blick om en på ett så relativt litet utrymme tar sig an uppgiften att försöka skildra alla de erfarenheter och geografiska områden som ryms inom orden ”bög” och ”arab”.
Men detta är inget renodlat reportage, utan en skönlitterär bearbetning av verkliga intervjuer och samtal. Och varför ska en författare nödvändigtvis ta sådan instrumentell hänsyn? Är inte det om något att se på ett författarskap med en reducerande blick?
En port till havet består alltså av berättelser i brevform, intervjuform och novellform som skildrar erfarenheter av att vara homosexuell man på platser som Syrien, Egypten och Libanon. Men också erfarenheter av krig, av att vara på flykt, och av att komma till västeuropeiska länder och där mötas av oförståelse, fördomar, och betraktas som en exotisk fetisch av vita homosexuella män.
Alesmael skriver själv att han baserat sina berättelser på verkliga vittnesmål men sedan blandat, bearbetat och lagt till fiktiva inslag. Och språket är också skönlitterärt snarare än journalistiskt. Det är rättframt och okonstlat men ändå vackert på ett sätt som känns igen från den stilsäkra debutromanen Selamlik från 2018, också den en berättelse om en ung syrisk homosexuell man.
Och Alesmael lyckas med att fånga en mångfald av erfarenheter. Inte bara av vara homosexuell man utan även av klass och uppväxtförhållanden, det vill säga den mångfald som så ofta osynliggörs i en vit, västeuropeisk kontext. Här ryms både den palestinska flyktingen och universitetsstudenten i den syriska storstaden.
Ett par historier som särskilt stannar hos mig är den om den kärleksfulla men platoniska relationen mellan en av männen och den kvinna han i ungdomen blir bortgift med, och den som skildrar relationen mellan en muslimsk och en judisk man som så småningom gifter sig.
En port till havet är med andra ord full av sådana erfarenheter som det majoritetssamhälle som Khaled Alesmael verkar i sedan han kom till Sverige inte varit intresserat av att lyssna till eftersom det föredrar att prata om de människor han skildrar, och då helst som problem. Men att ständigt läsa författare som Alesmael i relation till det samhälle som marginaliserar dem, är som sagt marginaliserande i sig. En till port till havet befäster om något att han är en intressant författare som vi kan vara glada att få läsa i svensk översättning.
