”Att tillåta en rasistisk jargong inom hemmets väggar i syfte att härda ett barn mot omvärldens rasism är kontraproduktivt på ett samhälleligt plan och destruktivt på individplanet.” Maria Fredriksson om transrasialt adopterade barns försvarslöshet inför vuxnas magstarka skämt.
Det privata är inte privat om det läggs ut i en podd med tusentals lyssnare.
I avsnitt 137 av podden Skäringer och Mannheimer berättar Anna Mannheimer om hur hon skämtade med den Kinaadopterade dottern genom att väcka henne med orden ”Lady Corona, is it time for breakfast”, uttalat med en fejkat bruten engelska. Mia Skäringer menar att det var magstarkt skämt, men lugnas av Anna Mannheimer som säger att det är den jargongen de har med dottern hemmavid. Utifrån denna förklaring av det magstarka skämtet kritiserade jag jargongen öppet, både på instagramkontot @Stulen_identitet, och den relaterade Facebooksidan Stulen identitet – problematisering av adoption, där Mannheimer besvarade kritiken, vilket jag skrev ett inlägg om på Instagram och i nästkommande inlägg replikerade jag på hennes svar.
Naturligtvis vet vi inte vad som ligger bakom den här jargongen, men det vilar något obehagligt bekant över det hela. Det är nämligen inte ovanligt att adoptivföräldrar tror att det är bra att härda det icke-vita adoptivbarnet mot rasism genom att utsätta barnet för rasism i hemmet. På sjuttio- och åttiotalen var detta något som adoptivföräldrar delade med sig av i adoptionslitteraturen, och även sinsemellan vid fikabord.
Med glimtar i ögon och kärleksfulla blinkningar skämtades det friskt om de adopterade barnens utseenden och ursprung. Inte sällan var och är detta något som både adoptivföräldrar och adopterade stoltserat med: ”Titta, så avslappnade vi är med det här!”
Att se den typen av jargong som tecken på en god och trygg relation kan handla om att gränslöshet förväxlas med närhet, något som också kommer till uttryck i ovannämnda poddavsnitt.
Anna Mannheimer försvarar sig alltså med att det handlar om en jargong och när hon får kritik menar hon att det hela är taget ur sitt sammanhang, men en jargong är aldrig en isolerad företeelse. Jargonger är inte frikopplade från samhällsnormer och ofta handlar jargonger om att man inom ramen för humor förstärker dessa uttryck, exempelvis genom att överdriva sexism, rasism eller andra förtryckande normer under parollen ”rått men hjärtligt”.
Jag minns jargongen i charken där jag jobbade som tonåring och ung vuxen. Jag tänker tillbaka på alla grova skämt, påträngande frågor och obscena gester som var min vardag under de åren.
”Vill du sitta i tomtens knä?” skrockade den manlige kollegan och höll upp en fryst fläskfilé i en ekivok vinkel. Jag fnissade till svar.
”Har du varit i Italien och älskat i en vecka?” frågade den 64-årige manlige kollegan när mitt artonåriga jag kom tillbaka från min semesterresa med min pojkvän.
”Jävla trams – han ville ju bara knulla lite”, sa den pensionsmässige manlige kollegan som kommentar till ett omtalat våldtäktsfall.
”Äh, kan du inte suga av mig?” ropade den manlige kollegan till den unga, nyanställda tonårstjejen i kassan.
Jag var en av få tjejer på avdelningen. Varje dag var det könsord och skamliga förslag och inte en enda gång for ordet ”sexism” genom mitt huvud. Det var ju bara en jargong och jag ville ju inte framstå som humorlös och präktig. Istället skämtade jag tillbaka – på min egen och andra kvinnors bekostnad. Jag fick ofta uppskattande ryggdunk för att jag nästan var en av grabbarna.
En enda gång dristade jag mig till att skämta på en av männens bekostnad, vilket genererade ett aggressivt utbrott från vederbörande som for ut i en kaskadspya av könsord och andra sexistiska tillmälen. Ingen sa något till mitt försvar och fortfarande dök inte ordet ”sexism” upp i mitt huvud, än mindre tanken på att ta upp det med skyddsombudet, som för övrigt var samma man som spekulerat i mina semesteraktiviteter.
På samma sätt tog det mig drygt fyra decennier att benämna mina egna erfarenheter av rasism som just rasism; läraren som kallade mig jävla invandrare bakom ryggen på mig, killarna i parallellklassen som under tre års tid hånfullt påminde mig om mitt östasiatiska utseende varje gång jag passerade dem i korridoren; kollegan i charken som sa till mig att sticka hem till mitt eget land.
Varför tog det så lång tid? Jag gissar att det delvis har sin förklaring i att jag liksom många andra adopterade växte upp med adoptivföräldrar som via andra adoptivföräldrar fått rådet att härda sina svarthåriga små barn mot rasism genom att anamma en rå men hjärtlig jargong i hemmet.
Vi är många som vuxit upp med skämt om vårt etniska ursprung och vårt exotiska utseende vid matbordet och detta har förklarats med att man bara driver med stereotyper, när det man de facto gjorde var att reproducera dem och därmed beröva oss förmågan att känna igen rasismen, vittna om den och agera mot den.
En rå jargong mellan jämbördiga parter är en sak. Jag skämtar gärna och rått med kollegor och de får gärna skämta med mig. De kan skämta om mina pinsamma lunchlådor, min träsked i håret och om hur jag alltid glömmer något när jag försöker gå hem för dagen. De kan däremot inte dra generaliserande skämt som bygger på min könstillhörighet eller mitt koreanska ursprung – då handlar det om något annat. Då reproduceras förtryckande normer och skämten uttalas inte längre från jämlika positioner.
När icke-vita adopterade barns familjemedlemmar skämtar om hens migrationssätt och härkomst sker det på barnets bekostnad. Jargongen blir barnets vardag. De som borde stå för trygghet och kärlek lär barnet att anamma majoritetens blick på de aspekter av hen själv som avviker från normen och att alla har rätt att skämta på hens bekostnad. Barnet lär sig även att skämta på andra synligt rasifierade bekostnad för att få vara en i gänget, för genom att peka ut ett ”de” kan hen bli en av ”vi:et”. Barnet lär sig att vara tyst om detta för att inte framstå som lättkränkt och humorlös. Vidare lär sig barnet att detta är ett tecken på närhet och kärlek för endast i en så god och trygg relation kan man uppföra sig så här mot varandra.
Att tillåta en rasistisk jargong inom hemmets väggar i syfte att härda ett barn mot omvärldens rasism är kontraproduktivt på ett samhälleligt plan och destruktivt på individplanet. Kontraproduktivt då det inte bidrar till någon förändring i samhället utan tystar röster som skulle kunna leda kampen för en sådan förändring och reproducerar den rasism som man vill skydda barnet mot. Destruktivt då man berövar barnet både insikt och strategier i form av självrespekt och språk.
Ett barn ska härdas med kärlek, inte hån. Barn ska lära sig att stå upp, inte att stå ut. Du kan inte härda ett barn mot omvärldens kyla genom att sätta hen i ett frysrum.
Du skyddar ett frysande barn genom att erbjuda en filt och sedan går du ut och tänder en eld.
