”Det är på tiden att kommissionen erkänner och belyser den strukturella rasism som drabbar miljontals människor i alla EU:s medlemsländer. Men det saknas konkret lagstiftning som tvingar EU:s medlemsländer att ta sitt ansvar”, skriver Alice Bah Kuhnke (MP).
2020 kommer gå till historieböckerna som ett väldigt speciellt år. Det var året som präglades av en pandemi. Året då miljontals människor världen över förlorade nära och kära till en sjukdom som tillsynes verkar ostoppbar. Till följd av det nedstängda samhället väntar en ekonomisk kris som sällan skådats i modern tid.
Men vad som inte får glömmas bort från året som gått är protesterna. Demonstrationerna som fyllt gatorna och trotsat rekommendationerna om social distansering för att kampen mot rasism och för mänskliga rättigheter måste bedrivas, med avstånd och pandemier till trots. Alla dessa, otystbara, ostoppbara röster får inte gå oss makthavare obemärkt förbi. De förpliktigar.
För att bemöta, belysa och bekämpa den strukturella rasismen i EU:s medlemsländer tog jag i somras initiativ till en resolution som röstades om i parlamentet strax innan sommaruppehållet. Omröstningen resulterade i en överväldigande majoritet som med ett rungande ”Ja!” fördömde rasismen i EU och krävde att kommissionen skulle presentera en kraftfull handlingsplan mot rasism.
Parlamentets kraftfulla fördömande nådde hela vägen fram till EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen som strax efter sommaruppehållet bjöd in mig till ett möte. Hon hade hört mitt anförande i parlamentets debatt och ville diskutera vägen framåt i arbetet mot rasism.
Vi enades om att det är dags att gå från ord till handling. Mötet gav mig hopp om att EU-kommissionen skulle presentera kraftfulla åtgärder för att motverka rasismen i EU. Några veckor senare höll Ursula von der Leyen sitt årliga tal om tillståndet i unionen och ryktena om att något skulle avslöjas blev besannade:
”Framstegen när det gäller att bekämpa hat och rasism är ömtåliga. Vad man tillkämpat sig med möda går lätt förlorat igen. Så nu är det dags för förändring. Att bygga en verkligt antirasistisk union – som går från fördömanden till handling. Kommissionen lägger därför fram en handlingsplan så att det arbetet kan börja.”
Förra veckan presenterade så äntligen EU-kommissionen handlingsplanen mot rasism. Förslaget innehåller en rad bra och efterlängtade förslag. Exempelvis väntas EU-kommissionen följa upp hur likabehandlingsdirektivet från år 2000 efterlevs och om det eventuellt behöver uppdateras. De uppmanar även medlemsländerna att ta fram nationella handlingsplaner mot rasism, något som bara hälften av alla medlemsländer har i dag. Kommissionen tillsätter även en samordnare för antirasism – vilket låter bra, även om uppdraget och mandatet fortfarande är ytterst oklart. Det är också ett viktigt framsteg att kommissionen nu har planer för att integrera jämlikhetsperspektivet i alla policyområden och se över sina egna rekryteringsprocesser.
Men förslaget har samtidigt stora brister. Det saknas en plan för hur det djupt efterlängtade antidiskrimineringsdirektivet ska komma på plats. Direktivet syftar till att ge alla diskrimineringsgrunder likvärdigt skydd i hela unionen. Kommissionen uppmanar medlemsstaterna (för femtielfte gången i ordningen) att avblockera direktivet men presenterar ingen åtgärdsplan för hur det ska gå till. Dessvärre har det varit blockerat av bland annat länder som Ungern och Polen sedan 2008 och vi kan inte fortsätta hoppas på att dessa länder ska ändra sig. Det behövs inte uppmaningar. Det är dags att sätta hårt mot hårt. Och det är dags för alla EU:s progressiva länder att ta täten och sätta press på de länder som blockerar direktivet. Länder som Sverige, Tyskland och Nederländerna har ett tungt ansvar att återigen få upp frågan på dagordningen.
EU:s handlingsplan mot rasism är ett steg i rätt riktning. Det är på tiden att kommissionen erkänner och belyser den strukturella rasism som drabbar miljontals människor i alla EU:s medlemsländer. Men det saknas konkret lagstiftning som tvingar EU:s medlemsländer att ta sitt ansvar.
Jag kommer fortsätta kämpa för att EU ska få en lagstiftning som faktiskt biter på och motverkar den diskriminering som är utbredd inom unionen. Målet måste vara att antirasismen ska prägla all politik och att vi har vässade verktyg för att värna EU:s grundläggande värderingar. Jämlikhet är en grundbult i EU:s fördrag. Medlemskapet förpliktigar. För som Ursula von der Leyen uttryckte det:
“Hat är hat och det ska ingen behöva stå ut med. I denna unionen är kampen mot rasism ingen valmöjlighet.”
