Det är många som har väntat på att EU tar gemensamt ansvar för asyl- och migrationspolitiken och ger ett institutionellt svar på de inhumana nödsituationer som råder i överfulla flyktingläger såsom nyligen eldhärjade Moria på den grekiska ön Lesbos.

Inför det här förslaget har EU-kommissionens ordförande, Ursula von der Leyen, talat om solidaritet – en solidaritet som ska gälla mellan länderna. Inget land ska behöva ta ensamt ansvar för en stor mängd asylsökande.

Solidariteten med människor som söker sig till Europa är dock i stort sett helt frånvarande i det här förslaget, där syftet är att försöka stoppa ekonomiska migranter eller så kallade irreguljära migranter, innan de når EU:s gränser.

Det vill man göra dels genom utökat stöd till de länder där migranter samlas, såsom i Libyen och Turkiet, dels till hemländerna.

En andra del handlar om att införa ett snabbspår för att avvisa de asylsökande som troligen saknar asylskäl. Det skulle ske direkt på plats där migranterna anländer och beslut lämnas inom tolv veckor.

Det är ett förslag som många varnar för kan innebära bristande rättssäkerhet för asylsökande. Och riskerar att skapa fler läger som Moria på Lesbos, även om avsikten är att korta vistelsetiden avsevärt.

Känslig punkt

I förlängningen har EU planer på att upprätta och stärka asylcenter i Nordafrika, så att asylskäl utreds redan innan personerna hinner nå EU.

En ”solidaritetsmekanism” ska upprättas som inget land kan slippa undan. Den innebär att ett lands regering kan välja mellan att ställa upp och ta emot asylsökande eller stödja återvändandearbetet.

Det syftar till att stödja de länder som arbetar med räddningsinsatser på Medelhavet, och som ofta är de länder som migranter först anländer till, och som behöver hjälp med mottagandet av asylsökande.

Återvändandet är ett annat stort tema i paketet. Framför allt handlar det om fler överenskommelser med ursprungsländerna för att snabba på återvändandet för de som fått avslag på asylansökan.

I det nya förslaget skrotas Dublinförordningen, som innebär att det första säkra land som en person kommer till Europa är skyldigt att pröva rätten till asyl för den personen.

Stort inflytande för osolidariska EU-länder

Dublinförordningen har under åren gjort att länder som Grekland och Italien, dit många asylsökande först anländer, satts under mycket stor press. Inte minst år 2015, då Europa ännu inte hade gjort upp med Turkiet och Libyen om att stoppa människor från att nå EU:s gränser.

Men det har också alltid funnits de som rest vidare och lämnat in sin asylansökan i ett annat EU-land, vilket enligt förordningen innebär att personen måste resa tillbaka till det första land hen anlände till, och i sin tur leder till utdraget byråkratiskt krångel.


Förslaget innebär i övrigt fortsatt stort fokus på gränskontroll, med mer säkerhetspersonal och militarisering av EU:s yttre gränser. Det innebär också fortsatta försök till externalisering av gränserna, det vill säga att EU förhandlar med andra länder, främst i Nordafrika, om att stoppa migranter längs vägen.

På så vis blir migrationsströmmarna fortsatt mindre synliga för Europa.

EU-länderna har försökt komma överens många gånger utan att lyckas. Det nya förslaget till migrationspakt bygger på en kompromiss där länder som Tjeckien, Ungern och Polen har fått stort inflytande på slutresultatet. De länderna har tidigare vägrat att ta emot asylsökande i solidaritet med andra EU-länder, vilket ledde till att de fälldes i EU-domstolen i våras.

Solidarisk fördelning mellan länderna av människor på flykt har varit en av knutarna, något man försökt komma runt genom att föreslå att det ska vara frivilligt att ta emot asylsökande. De länder som inte tar emot asylsökande ska istället hjälpa till på andra sätt, bland annat med återvändande.

Enhälligt beslut krävs

Avtalet med Turkiet, det vill säga att EU betalar president Recep Tayyip Erdogan för att stoppa människor på flykt, vilket Erdogan i sin tur har utnyttjat för att pressa EU, har diskuterats som en känslig punkt. Men på samma sätt har EU förhandlat med Libyen, Marocko, Tunisien och fler länder. Det ser ut att vara en strategi som fortsätter.

Den del av EU:s asyl- och migrationspolitik som presenterades i dag avser att hindra den irreguljära migrationen till Europa. En migration som bygger på att det är brist på lagliga vägar in i Europa.

Andra delar, såsom synen på Schengens framtid, kommer att presenteras nästa år. Flera europeiska länder har sedan 2015 infört temporära gränskontroller och andra byggt fysiska barriärer såsom taggtrådsstängsel för att hindra asylsökande från att ta sig vidare i Europa. Det strider mot principen om fri rörlighet.

EU har även för avsikt att framöver ta fram ett gemensamt förslag på lagliga vägar till EU.

– Vi behöver migranter, fastslog Ylva Johansson flera gånger under pressträffen.

För att migrationspakten ska gå igenom krävs ett enhälligt beslut av EU:s alla medlemsländer.