”Hur mycket vill vi att staten och myndigheter ska styra och ställa över våra privatliv och komma med tydliga rekommendationer, och hur mycket vill vi inte det?”, skriver Farida Al-Abani (Fi).
– Danska myndigheter har tydliga rekommendationer, hur ska singlar förhålla sig till detta i denna situation, hur får man dejta?
Det undrar en reporter från P3 och ställer frågan till Anders Wallensten, biträdande statsepidemiolog, under måndagens pressträff varpå Wallensten svarar:
– Det viktigaste är att vara friskt och inte träffa andra om man är det minsta sjuk, det är det viktigaste, det är klart att vi från myndighetshåll inte går in i enskilda relationer.
Nä så just den frågan är inte det viktigaste, utan att man totalt sett minskar sina sociala kontakter.”
Frågan kan tyckas vara skämtsam men den handlar om något större. Hur mycket vill vi att staten och myndigheter ska styra och ställa över våra privatliv och komma med tydliga rekommendationer, och hur mycket vill vi inte det?
Det måste göras skillnad på vad som är individuella angelägenheter som inte bör begränsas exempelvis dejting, och att begränsa verksamheter eller lagar som påverkar flera människors vanor och rörelser. Att till exempel stoppa folk från att ha sex för att könssjukdomar finns är ju inte lösningen utan att göra sex mer säkert, att ha enkel och billig tillgång på skydd och att informera människor om risker.
Däremot är information något vi inte kan ta till för alla förebyggande insatser. Information har en viss potential men är mest verkningsfullt i en miljö som gör den möjlig och realistisk och där motstridiga signaler inte sänds. Att begränsa människor i vissa fall och hoppas på deras folkvett är svårt när vi samtidigt tillåter näringsidkare att ha öppen verksamhet där många kan mötas eller där folkhälsan kan påverkas negativt. Samma gäller för anställda och deras arbetsmiljö.
Det är svårt att begränsa anställdas arbetssituation och frihet ifall de styrs av regler och förhållningar som hindrar dem från att göra så som de hade velat. Linjen måste vara att så långt möjligt påverka lagar, verksamheter och ekonomiska intressen före individer. Att öka människors frihet och möjlighet till en god hälsa handlar inte alltid om att begränsa individer direkt.
En anställd kan inte själv styra ifall den ska ha visir på sig ifall chefen inte tillhandahåller detta eller till och med förbjuder användandet. Där är det politikernas och arbetsgivarens ansvar att ihop med de anställda öka denna frihet och säkerhet. Det är inte rättvist att lägga ansvaret på en enskild anställd och individ som inte har rättvisa förutsättningar att göra det som krävs.
På samma sätt kan det vara roligt att driva med oansvariga Stockholmare och skidåkare i Åre som reser under sportlov och påsk, men de vi bör hålla främst ansvariga är restauranger, skidorten och politiker som vi ändå i en demokrati röstar på för att vägleda och ta ansvar för landets utveckling, bland annat för folkhälsan.
Vi kan tycka att folk borde dricka mindre alkohol och röka mindre för att minska skador, kostnader och risken att dö i sjukdom, men vi kan också välja att begränsa företagens möjlighet till marknadsföring och försäljning då det kan ge bättre, snabbare och mer jämlik effekt för folkhälsan. Den begränsningen är långt mer effektiv än flera decennier av informationsinsatser.
Stater som går en auktoritär väg och stänger gränser begränsar bara i längden människors förtroende för staten, för politiken, för samhället. Att begränsa människors frihet resulterar oftast i att främst kvinnors hälsa bortprioriteras och begränsas. Vi ser det i Polen och på fler platser världen om.
En folkhälsopolitik som inte inkluderar alla invånare i ordet folket och som ignorerar att begränsa det och de som på riktigt påverkar folkets hälsa kommer aldrig lyckas med sitt mål. Sveriges linje har varit bra på många vis, men jag ser fram emot att gå ifrån att tala om individens ansvar till att tala om politikens ansvar att begränsa de med ekonomiska intressen över folkhälsan.
