Nu har Karin Smirnoffs tredje bok i romansviten om Jaana Kippo och hennes tvillingbror från den lilla västerbottniska byn Smalånger kommit ut. Den första boken och tillika Karin Smirnoffs litterära debut Jag for ner till bror (2018) fick ett mycket gott mottagande av både kritiker och publik och blev även Augustnominerad. Den skildrar en minst sagt karg uppväxt med en minst sagt våldsam far där alkoholmissbruk, misshandel och sexövergrepp är en del av vardagen.

Uppföljaren Vi for upp med mor blev en lika stor succé. Där får vi veta mer om den undfallande moderns bakgrund långt upp i en norrbottnisk by där denna växt upp i den stränga ”Gemenskapen” där inga oliktänkande tolereras och tankar om äktenskap och sex fortfarande ter sig som på 1800-talet och prästens makt inte går att ifrågasätta.

Nu är alltså den tredje boken här och succén lär inte bli mindre. I Sen for jag hem får vi veta mer om Jaanas tidigare år i Stockholm. Men tempus växlar också till nutid och mellan dröm och verklighet och ännu en relation med en våldsam man i hennes förflutna får vi möta. Det blir tydligt hur våldet går i arv som ett trauma som måste slätas ut för att kunna läggas bort.

I bok efter bok blir det feministiska uppvaknandet tydligare och Jaana blir mer och mer som en glesbygdens Lisbeth Salander. Smirnoff beskriver till och med hämndens förlösande kraft bättre än Stieg Larsson. Jaana är inte så lite påhittig, förslagen, brutal och ärlig. Och vi unnar henne.

Liksom i den feminisitiska klassikern Thelma och Louise så finns det endast en eller kanske två av männen i Jaanas liv som inte uppvisar grava problem med våldsamhet och sexuell makt. Och det går genom bildningsskikten från den framgångsrika börsmäklaren till fadern – född in i sin lantmannaoverall – till konstnären, brodern, morbrodern, prästen och så vidare. Endast en god man i vuxen ålder räknar jag till, men i övrigt är det barnen, djuren och kvinnan som avstår från makten i att utöva våld.

Samtidigt är Smirnoff enormt skicklig på att balansera och skildra även det mustiga, färgstarka och goda mitt i det onda, och full av nattsvart humor. Hon är en kriminalförfattare av rang där hon skickligt sätter ut planteringar som efter många svindlande villfarelser kommer tillbaka och får sin förklaring. Däri ligger hennes populism, men i språket – där hon ibland når poetiska höjder i rättframma beskrivningar av möten och kroppar där Jaana återfår sin värdighet och värme – berör hon som djupast.

Det egensinniga språket, ofta på dialekt, hennes levande, närgångna, precisa beskrivningar av kampen och glädjen med jaktlaget i skog och mark, jobbet i hemtjänsten, med konsten och hennes oefterhärmliga metaforer – som kommer farande över sidorna som ”lämlar till fjälls” för att låna ett av hennes egna uttryck – blir som fräscha omskrivningar av kärleksfulla, sanna men samtidigt också hemska personporträtt. De blir också tydliga framkallningar av även kärleksfulla relationers trassligheter. Som här om Jaanas svårighet att knyta an till sitt bortadopterade barn:

”Adoptivbarnet med föräldrar som krattat vägen för hennes unika fotavtryck.”

Ett svåröverkomligt avstånd som minnet av Jaanas egna våldsmarinerade och karga uppväxt är orsak till.

Det är ett stort nöje att läsa Smirnoffs böcker också för de realistiska sexskildringarna som inte en enda gång, trots sin ogenerade närhet, kommer för nära. Läs dem för att få kraft ur de människor som inte litar på något och som lärt sig att lita mest till sig själv och någon till. Uttryckt genom vännen och älskaren John: ”Det blir inga cellgifter. He lönsh int” eller orden om konsten förmedlade genom den försupne stenhuggaren på sin ö i havet – Mikkelmadsen:

”Det är inte meningen att du ska avbilda något. Det är du som är världens skapare.”

När den tredje boken tar slut är inte alla berättelser utsagda. Så planterar den förväntningar på en del fyra eller kanske ännu hellre nästa succé-tv-serie i genren ”glesbygdsaction”.