”Här står vi nu, vid köttbergets fot – ingen kan i dagsläget ifrågasätta vilka som bär landet. Inte sällan samma personer som tar hand om både egna och andras föräldrar, bor i ett utsatt område och åker kommunalt.” Anna-Klara Bratt om en rasistisk och sexistisk struktur som kostat både liv och anständighet i covidens kölvatten.
Det har nu gått över 300 dagar sedan det första fallet av covid-19 registrerades i Sverige. Det verkar som om vi har minst 300 dagar till framför oss. Precis som resten av världen.
Vi har en kollektivt tung period bakom oss. Sedan går upplevelserna raskt isär. Aldrig har det varit så tydligt definierat vilka som är samhällsviktiga. Vilka som förväntas ta sig till sitt arbete – i eller via kollektivtrafiken – och vilka som ska stanna hemma, undvika samma kollektivtrafik och ställa in ferieresorna.
Det är många i samhället som anses samhällsviktiga. De som arbetar inom transport, import, dagligvaruhandel, elförsörjning, it, rättsväsendet, de finansiella systemen, maskin- och drivmedelsförsörjning, medier, vägunderhåll, försvar, skola och så vidare. Ändå tycks de flesta råd rikta sig till den del av samhället som ”bör stanna hemma”.
Den absolut vanligaste yrkesgruppen i Sverige är undersköterskor inom hemtjänst, hemsjukvård och äldreboende, 135 263 personer (2018). 91 procent av dessa var 2018 kvinnor. Många är utrikesfödda. I Stockholm så många som varannan, i hela riket var fjärde person.
Tillsammans skulle de utgöra Sveriges femte största stad. Bara Uppsala, Malmö, Göteborg och Stockholm skulle vara större än landets församlade undersköterskor inom äldreomsorgen. Exakt hur många fler som rekryterats i anslutning till covid-19 finns det ännu inga klara data på, i Stockholm ökar exempelvis antalet som säger upp sig just nu drastiskt.
En tråkig figur runt landets femte största stad har ritats upp i årtionden. En ”tärande grupp” som tyvärr kommer att behöva bli större i takt med att en annan grupp förväntas bli äldre. En stor årsrik grupp vars väl och ve fått moderata partiledare att öppna upp för arbetskraftsinvandring, en socialdemokratisk dito att avreglera hela sektorn (nåja) och en s-märkt finansminister att larma om ”köttberg”. Alla har de haft en sak gemensam: kostnaderna för detta får inte dra iväg.
KD och SD har vurmat för de äldre, men vill samtidigt inte heller betala för dem. Hellre sänka skatterna. Ingen har velat kosta på äldreomsorgen. Inte ens de som utövar den. Möjligen privatisera den, då. Väga, mäta och effektivisera.
För mindre än 80 år sedan var omsorg i det närmaste ”gratis” i Sverige. Äldre- och barnomsorg, stödomsorg. Den utfördes obetalt i hemmen av mor eller dotter, farmor eller faster som i de allra flesta fall även hade ett ordinarie arbete. Sedan dess, en plågsamt växande utgift för det gemensamma. Tärande. Det var ett slags lågvattenmärke i näringslivets syn på omsorgsutgifterna i slutet av 80-talet. Vårdsektorn ansågs inte ”producera något av värde”.
Nuvarande socialminister Lena Hallengren har svarat rådigt på frågan om hur landets äldreomsorg kunnat bli i det närmaste en dödsfälla för många äldre under pandemin:
”Vi har alla en del i hur det kunnat bli så här”, har hon svarat – och det har hon rätt i. Du med, och jag med.
En inhemsk konsensus, med rötter i fattighus och ålderdomshem, har slagit fast att barn inte ska behöva ta hand om sina föräldrar, och föräldrar ska inte behöva bli omhändertagna av sina barn. I en global kontext är det högst ovanligt och direkt sammankopplat med kvinnors deltagande på arbetsmarknaden.
Den här traditionen är mycket etablerad i Sverige och intimt förknippad med just vår könade arbetsmarknad. Fattig, men ändå, emanciperad. När kvinnor behövdes på den betalda arbetsmarknaden efter andra världskriget systematiserades omsorgsarbetet gradvis, till vad det är i dag. Partiellt avreglerat, alltjämt underfinansierat. Sedan några år ökar också anhörigvården igen. Särskilt i de grupper som även arbetar inom äldreomsorgen.
Den senaste stora ”kostsamma” reformen inom offentligfinansierad omsorg är signerad före detta Folkpartiet, LSS från 1993, och innebar att vård i hemmet blev en rättighet för de med normbrytande funktionsvariationer, där vårdhem eller vård inom familjen tidigare var enda möjligheten.
LSS brukar beskrivas som en frihetsreform, och för många har det också fungerat så, men parallellt har det byggts upp en omfattande yrkesgrupp med ännu sämre villkor, lön och anställningsformer än för dem inom äldreomsorgen – personliga assistenter. Även här utsätts vårdtagarnas service för hårda effektiviseringar as we speak. Även här känns oviljan att betala igen.
Bevisligen var sektorn trots allt vinstskapande – annars hade vi knappast sett den omfattande våg av privata aktörer som finns i dag.
En kommunalanställd undersköterska tjänar i genomsnitt 28 800 i månaden enligt LO. Något mer än de som arbetar inom den privata sektorn. Men långt ifrån alla som arbetar inom äldreomsorgen är undersköterskor. Här har vi också vårdbiträden, lokalvårdare och bespisningspersonal. Här sjunker lönerna i samma takt som graden av visstidsanställningar, timvikariat och sms-jourer ökar. 76 698 var yrkesverksamma som vårdbiträden 2018. De som arbetar som personliga assistenter tjänar mindre i en fallande skala.
Lägger man ihop antalet vårdbiträden och undersköterskor inom äldreomsorgen går sektorn om Uppsala stad och knappar in på Malmö. Ändå saknas händer i omsorgen.
Genom att hålla anställningsformerna flytande samt införa hårda ”effektiviseringar” har sektorn lyckats hålla kostnaderna nere, trots larmrapporter om dignande blöjor, obesvarade larm och hög personalomsättning. I själva verket har just hög personalomsättning varit en av de bärande faktorerna för att hålla kostnaderna för ”köttberget” nere.
Ingen i Sverige kan ha undgått kritiken mot matleverantören Sodexos prispressade mat, bristen på utomhusvistelse för äldre i serviceboenden eller särskilda boenden. Alla inblandade i äldrevården vet också att det är svårt att få plats på boenden.
När Folkhälsomyndigheten har fått frågor om hur man så gravt kunnat missbedöma kvaliteten på äldreomsorgen i Sverige har de hänvisat till Socialstyrelsen. Socialstyrelsen i sin tur har då understrukit att de så sent som hösten 2019 utkom med en rapport som väl belyser de stora brister som äldrevården brottas med; hög personalomsättning, underbemanning, trångboddhet, låg utbildningsnivå, fläckvis bristande vårdrutiner och låg läkartäthet.
Ingen tycks ha lyssnat på Socialstyrelsen. Inte ens Folkhälsomyndigheten.
Nu har regeringen, Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten skärpt alla riktlinjer och Kommunal har krämat ur arbetsgivarna ett plåster på såren; 5 500 kronor till jul, plus en procentuell löneökning i enlighet med industriarbetaravtalet. Ordförande Baudin är påtagligt nöjd med sin insats. Lönelotsarna, däremot, konstaterar att reallöneutvecklingen för de kvinnodominerade sektorerna i själva verket släpar efter med 15 procent över tid. Och 5 500 kronor är bara mycket pengar för den som har lite. Faktum är att det är alldeles för lite.
Bortom Socialstyrelsens rapport, de höga dödstalen bland äldre under covid-19 och anställningsformerna inom äldreomsorgen svävar frågan om vi är beredda att uppvärdera synen på omsorgsarbete.
Medan sjukhuspersonalen applåderats (med all rätt!) har de som arbetar inom äldreomsorgen skällts ut och ifrågasatts. Klandrats för att ha fört in smitta bland de äldre, för att de är för dåligt utbildade, för att de är för sjukskrivna, eller för att de kommer till jobbet när de borde stanna hemma. Eller för att de har bristande språkkunskaper.
Ingen har sagt; du tillhör härmed en en samhällsviktig yrkesgrupp som förväntas växla upp i kris, utsätta dig för fara i första ledet, utan munskydd eller skyddskläder, i värsta fall smitta hela din familj, kanske dina äldre.
Nu kommer rapporter som slår fast att de som brukar beskrivas som ”särskilt utsatta områden” har varit särskilt hårt drabbade under covid-19. Särskilt utsatta. Samtidigt, samhällsviktiga. Det går inte ihop.
Frågan är om viljan att betala för en respektabel omsorg finns i Sverige.
Medan vi diskuterar det, tvingas i värsta fall medicinskt utbildad vårdpersonal att ta ställning till vilka liv som anses sörjbara i samhället framåt jul. En stor del av de som avled i covid-19 under våren kom aldrig till intensivvården – alls. Över 2 000 personer.
Därtill måste det erkännas att omsorgsarbete är ett högriskarbete, i klass med exempelvis traditionella riskyrken som stora byggarbetsplatser eller krig, för den delen. Riskpåslag, skälig övertidsersättning, acceptabla anställningsvillkor, alert ledning – vad skulle det kosta att ställa upp den omsorg medborgarna tycks förvänta sig? Utan tvivel, mer.
Det är lätt att skälla på snabbt inringd personal när mamma ramlat, pappa rymt eller eller blöjan blivit för tung men om inte synen på omsorgsarbete rustas upp vet de flesta i dag vad vi kan vänta oss: Fortsatt hög personalomsättning, fler vårdkontakter och ännu färre sjuk- och undersköterskor per person inom äldreomsorgen. Därtill mer anhörigvård och nya dödsfall.
Det är vad vi får för pengarna. Där räknade Fredrik Reinfeldt och Per Nuder rätt. Ett farligt genomgångsyrke med taskiga arbetsvillkor. Här står vi nu, vid köttbergets fot – ingen kan i dagsläget ifrågasätta vilka som bär landet. Inte sällan samma personer som tar hand om både egna och andras föräldrar, bor i ett utsatt område och åker kommunalt, medan vårdmiljonärerna och skattefifflarna tycks gå fria. Det är skamligt.
