”Insikten om den existentiella dimensionen verkar inte ha trängt igenom politikens eget partipansar. Man fortsätter som vanligt”, skriver Gudrun Schyman (Fi) och påminner om en ödesfråga som kräver mer än vad som står på agendan.
Jag har sett Sir David Attenboroughs senaste, och kanske sista (han är en bit över 90 år), dokumentärfilm Ett liv på vår planet (Netflix). Han summerar sina erfarenheter, ser oss rakt in i ögonen och säger att ”naturen håller på att försvinna, bevisen finns överallt, det har hänt under min livstid, jag har sett det med egna ögon, det kommer att leda till vår undergång”.
Jag ska erkänna att jag inte följde hela den partiledardebatt som var för någon vecka sedan men av de kommentarer jag sett så var upplägget det vanliga, det vill säga särskilda debatter under särskilda rubriker/ämnen. Självklart hade också klimatfrågan sin egen stund. Som om det vore en fråga i paritet med de andra. Som om det inte vore själva ödesfrågan. Den frågan som kommer att få konsekvenser för alla andra frågor och faktiskt hela vår möjlighet till överlevnad på denna planet.
Insikten om den existentiella dimensionen verkar inte ha trängt igenom politikens eget partipansar. Man fortsätter som vanligt. Man vässar sina argument och framställer sig som om man har så smarta lösningar på problemen så att den omställning som är nödvändig inte ens ska behöva märkas i vårt vardagsliv.
Ny teknik, nya bränslen och nya material ska göra att vi kan fortsätta som vanligt, men hållbart. Det är bara det att de förändringar som krävs, för att kurvorna i alla de diagram som visar temperaturer och utsläpp först ska stabilisera sig och så småningom vända, den utvecklingen kräver mer. Den kräver att vi också hejdar oss. Producerar mindre, konsumerar mindre, reser mindre shoppar mindre, och så vidare. Allt för att minska utsläppen.
Idén om att vi alla ska kunna fortsätta med våra liv utan förändringar är en chimär. Eftersom det är bråttom kommer en del förändringar bli mer kännbara än andra. Och eftersom våra samhällen, både lokalt, nationellt och globalt, är ojämlika och ojämställda kommer förändringarna få olika konsekvenser för olika grupper. Precis som följdverkningarna av pandemin. Fattiga länder, fattiga områden, marginaliserade människor, kvinnor och barn. Alla social och ekonomiska orättvisor skärps. Därför behövs politik och reformer för att försvara jämlikhet och jämställdhet. Globalt, nationellt och lokalt.
Men ingen kan köpa sig fri. De pengarna finns inte. Det ekonomiska systemet finns inte. Det nuvarande ekonomiska systemet är tvärtom själva motorn i en ständigt ökande konsumtionsdriven materiell tillväxt, byggd på ständigt ökad exploatering av både jorden, djuren och människorna. Att det inte håller börjar fler inse. Problemet är att vi inte har tid att invänta långsamma omställningsprocesser.
Vi har bråttom och då måste politiken prioritera. Vilka samhällsviktiga funktioner ska fortsätta och hur? Vad kan vi dra ner på och hur löser vi problemen för de som tidigare jobbade där? Vilka verksamheter ska ha stöd och på vilka premisser? Hur ökar vi självförsörjningsgraden på både mat och mediciner? Hur använder vi pengarna bäst i ett 5-10-års perspektiv, så att vi medverkar till att minska utsläpp och öka medvetenhet? Hur får vi alla med? Enskilda, kommuner, regioner, staten, EU, och så vidare.
En debatt som utgår från det faktiska läget, med noll möjligheter att byta ämne och med ett realistiskt tidsperspektiv, det vill säga med en insikt om att det är bråttom – den partiledardebatten lovar jag att följa från början till slut, sekund för sekund!
