Jag mötte Gisele Halimi för första gång på nittiotalet, på Librairie des femmes i Paris. Bokhandeln föddes som en del av den feministiska rörelsen och var navet för ett vitalt nätverk av förläggare och intellektuella som identifierade sig med feminismen.

Halimi, som var född 1927 i Tunis och som dog nyligen, var en av rörelsens mest respekterade röster. Som advokat hade hon försvarat en algerisk fånge, medlem av FLN, som hade torterats och våldtagits av de franska militärerna.

Född av en judisk mor och en algerisk muslim valde hon att anamma bägge kulturer och att agera för ett sekulärt sätt att leva. Hon definierade sig som ateist och när hon tillfrågades om vad hon tyckte om Israel hon sade att det var som vilket stat som helst och att hon kände inte sig befryndad med den.

Hon valde att försvara Marwan Barghouti, en av Israels äldsta palestinska fångar, som anklagas för att vara initiativtagaren till både den första och andra intifadan. Det var många som ifrågasatte hennes val men hon hävdade att själva termen terrorismen var ett kulturellt laddat ord, att det kunde användas för att desavouera och demonisera motståndare.

Vad hade vi gjort utan det franska motståndet mot nazismen? Det är därför jag valde att försvara både algeriska och baskiska separatister, de var motståndskämpar men sågs som terrorister. Israel skapades av organisationer som klassades av omvärlden som terrorister.

Halimi berättade för mig hur hon lämnade många av de rörelser som inte delade hennes uppfattning om slöjan. Hon tog avstånd från SOS Racisme på grund att det, Halimi var en stark motståndare till slöjan som hon såg som ett verktyg för religiöst förtryck.

Hon var med och grundade Attac och deltog tillsammans med sociologen Saskia Sassen i många konferenser om rasismen och utanförskap. Halimis röst var avgörande för kampen för rätten till aborten. Hon signerade ett manifest 1971, manifesten skrevs på av 343 kvinnor som erkände att de hade gjort en abort, ett brott enligt den franska lagstiftning.

Halimi berättade att hon bara var 19 år, det var året 1946, och att aborten gjorts av en sadistisk läkare. Det hade lämnat djupa spår hos henne. Simone de Beauvoir, vän och mentor till Halimi, sade att hon inte skulle signera, att det var för farligt, att hon kunde åtalas. Men hon valde att skriva på, och valde senare att försvara en ung flicka som gjort en abort efter att blivit våldtagen.

Halimi var med i alla kamper och kämpade på alla barrikader. Hon kallade sig själv en rebell och ville få sina tre söner att följa i hennes fotspår. Serge Halimi, i dag redaktör för Le monde diplomatique, sade häromdagen att Gisele hade alltid beklagat att hon inte fick någon dotter, men hon uppfostrade oss som feminister.