Tio år skilde dem åt. Båda blev celebriteter under sin livstid och alldeles säkert träffades de flera gånger, inte minst på Kvinnliga medborgarskolan i Fogelstad. Dagligt möte har Alexandra Kollontaj och Elin Wägner under jord på Östermalmstorgs tunnelbanestation väl synliga för tusentals pendlare, i konstnären Siri Derkerts monumentalverk Ristningar i betong.

Nu är de aktuella i varsin bok med helt olika ingångar som belyser deras radikala visioner, en påminnelse om både vad som glömts bort under historiens okänsliga redaktörskap och också om hur hundra år gamla idéer antingen fortfarande framstår som utopiska eller – om de är implementerade – på senare tid utsatts för reaktionär press och hot.

Red love: A reader on Alexandra Kollontaj (Sternberg Press) är resultatet av ett längre projekt i ett samarbete mellan Tensta konsthall och Konstfack. Boken utgår från tankeleken att i ett brev till Kollontaj ställa den hypotetiska frågan, ”Vad hade du tyckt om världen i dag, utifrån dina idéer om kärlek som politisk kraft bortom det privata, och vad finns att lära av dina många romaner och tal?”. I ett tiotal essäer utvecklar en rad tänkare och författare resonemang och nyläsningar av hennes texter. Det visar sig att det ännu finns en hel del att hämta.

Mild omplacering

Alexandra Kollontaj (1872 – 1952), född i en överklassfamilj i Sankt Petersburg, skilde sig som ung från sin man. Deras barn lämnade hon hos familjen för att istället ge sig ut på en lång bildningsresa, så småningom i revolutionens tjänst. Hon blev världens första kvinnliga minister (i Lenins första regering), en kort karriär som på grund av hennes radikalism gällande kvinnliga arbetares livsvillkor och – till och med för revoltörer – utmanande vision av det nya samhället, slutade i utlandstjänst. En mild ”omplacering” av ett obekvämt element, skulle det senare visa sig. Hon blev världens första kvinnliga ambassadör, först i Oslo och sedan i Stockholm.

Upplösandet av kärnfamiljen till förmån för kamratkärlek, legala aborter, barnomsorg och föräldrapenning som förutsättningar för förverkligandet av kommunismen blev lite för mycket för ledningen i det nya Sovjet. Medan tidens socialistiska ideologer begränsade sig till att rikta uppmärksamheten mot kapital och individuell äganderätt, gick Kollontaj ett steg längre. Enligt henne räckte det inte med en revolution i det offentliga. Idén om ägande måste börja närmast hjärtat, i en av mänsklighetens starkaste drivkrafter: Kärleken.

Kunde kärlekens energi riktas utåt, mot samhället och medmänniskorna och inte bara reserveras för en make, skulle den kunna fungera som revolutionens verkliga resurs, det vill säga, Röd kärlek. Var det här alltså embryot till den sexuella revolutionen på sextiotalet? Det är att reducera Kollontaj alldeles för hårt, menar Michael Hardt, som i sin essä gör en tolkning av begreppet sett utifrån Kollontajs syn. Den viktiga frågan för Kollontaj var: Hur kan vi åstadkomma en så stor mångfald av hållbara sociala band som möjligt utan att inbegripa krav på ägande?

Outtömda ämnen

Red love är en bok som har som syfte att återaktualisera Kollontajs stridsfrågor. Tack vare hennes maktställning och exempellösa missionerande via fängslande och vida spridda publikationer med främst arbetarkvinnor som målgrupp åstadkom hennes idéer vittgående ringar på vattnet, såväl i hemlandet som i Norden i övrigt. Att Finlands kvinnor fick rösträtt rekordtidigt är en inspirationens följd av Kollontajs hårdnackade arbete med att skapa nya institutioner av kvinnor i den nya sovjetstaten. Kärlek som icke-egoistisk samhällskraft är dessutom fortfarande ett ännu långt ifrån uttömt ämne med tanke på liberalismens totala oförmåga att kringgå ägandets patriarkala destruktiva krafter.

Boken lyfter även fram kritiska röster, exempelvis feministen Sara Ahmed, som höjer ett varningens finger mot frestelsen att appropriera begreppet kärlek. Det är bara att tänka på hur nationalister beskriver sig själva som ”sverigevänner” (det vill säga hatgrupper) och att sammanslutningen kring vilka som ingår i kärlekens nätverk riskerar att inverteras och bli verkningslöst. Högerextrema publikationer innehåller inte så mycket hat som exempel på omsorg om etniska svenskar som farit illa. Eller som när Ebba Busch nu senast pekade ut personer i Järva som djupt annorlunda i rasistiska termer, illa förklätt som omsorg. Simsalabim: hat förvandlas till kärlek. Den andra delen av boken innehåller även den första engelska översättningen av Agneta Pleijels pjäs Kollontaj från 1977, som hade premiär på Folkteatern i Göteborg och som två år senare sattes upp av Alf Sjöberg på Dramaten med Margaretha Krook i huvudrollen.

Äventyr för läsaren

Ulrika Knutssons Den besvärliga Elin Wägner kan betraktas som en fortsättning eller fördjupning av hennes grupporträtt av kärntruppen bakom det legendariska projektet Kvinnliga medborgarskolan i Fogelstad (1922-1954). Elin Wägner (1882-1949) var en av de fem kvinnorna som grundade och drev utbildningar i Fogelstad för kvinnor ur alla samhällsklasser.

Syftet var att göra dem till fullvärdiga medborgare inte bara medvetna om politikens karta, utan också att bygga upp en förmåga att se sin del och sina möjligheter att verka i samhället. Körsång och rollspel ingick i utbildningen som ett sätt att sedan utöva politiken i praktiken. Redan i Kvinnor på gränsen till genombrott (2015) sticker redaktören för skolans tidning Tidevarvet ut. Besvärlig eller inte, att dyka ner i ett Sverige bortom Strix, Strindberg och Socialdemokraterna utvecklas snabbt till ett äventyr för läsaren, som kommer Wägner mycket nära.

Hela hennes liv är befolkat av målmedvetna och engagerade yrkeskvinnor. Norrtullsligan (1908) är en roman som handlar om skrivande yrkeskvinnor på en redaktion, ocensurerat med kampen om att få göra mer än småjobben och kravet på markservice för de manliga anställda. Den gör henne till en av de mest lästa och berömda skribenterna i Sverige och tidningarna (man påminns om den stora mångfalden i tryckta medier!) slåss om att få anlita henne. Alla vill ha hennes skarpa och flyhänta dagsanalyser.

Essentiella tillskott

Skrivandet tar över journalistiken och liksom Kollontaj har hon en mission. Om den sistnämna främst tog sikte på arbetarkvinnor, förblir Wägner i medelklasskvinnornas kamp, även om hon senare uppmuntrar och värderar Moa Martinsons författarskap. Kvinnlig rösträtt engagerar, men det blir freden och jorden som tar den mesta av hennes arbetstid och uppmärksamhet. Särskilt publikationerna om vikten av hållbart jordbruk gör henne hopplös i den modernistvurmande samtiden, men utomordentligt aktuell i dag. Hur kunde hon vara så framsynt?

Det säger sig självt att det uppstår intressanta resonanser att parallelläsa de båda böckerna. Alexandra Kollontaj och Elin Wägner hade mycket gemensamt i sin kamp för förändring. Den ena valde att göra det inifrån ett hårt centralstyrt system medan den andra avskydde auktoriteter, vapenmakt och stordrift. Båda hade en enastående tro på den egna förmågan och tillit till att deras arbete gjorde skillnad.

Red love och Den besvärliga Elin Wägner är essentiella tillskott och väckarklockor för den som vill förstå sin samtid och bli påmind om allt myller, sena nätter, diskussioner, brevväxlingar, demonstrationer, kvinnligt nätverkande som föregått oss och någonstans alltid gör oss sällskap – som änglar i rummet eller som Siri Derkerts ristningar av hopp i underjorden.