Tystnadskultur. Bristande ledarskap. Mobbning och trakasserier. Medarbetare som är oroliga för att kritik ska leda till att arbetsplatsen läggs ner. Arbetsmiljöproblemen på Jämställdhetsmyndigheten fortsätter men ansvariga statsrådet Åsa Lindhagen (MP) vill inte kommentera och enligt såväl facket som administrativa chefen Lena Leed går utvecklingen åt rätt håll.
Redan samma år som Jämställdhetsmyndigheten startade, hösten 2018 gjordes en medarbetarenkät med fokus på arbetsmiljö och hälsa, vars resultat uppmärksammades stort i media. Nära hälften av de som svarade på enkäten, 49 procent, sade då att de bevittnat mobbning och trakasserier medan 18 procent uppgav att de själva drabbats. En klar majoritet, 78 procent, svarade nej på frågan om myndigheten hade rutiner för att hantera mobbning på arbetsplatsen.
Enligt enkäten kände de flesta stöd från sina kollegor, 9 av 10 svarade ja på den frågan, medan bara 6 av 10 kände stöd från sina chefer. Omkring var femte anställd, 22 procent, upplevde samarbetssvårigheter med kollegor medan sju procent uppgav att de hade svårt att samarbeta med närmsta chef. Sammantaget befann sig över 70 procent i riskzonen för utbrändhet när enkäten gjordes. Ganska så omskakande siffror.
Gick i vredesmod
Personalomsättningen har hittills varit hög på Jämställdhetsmyndigheten, 15,6 procent under 2018 och hela 27 procent under 2019 om alla anställda räknas in. 2019 låg personalomsättningen bara för tillsvidareanställda på 15 procent. Precis som facket bekräftar längre fram i artikeln har det periodvis saknats hr-ansvarig och myndigheten är nu inne på sin tredje hr-strateg. Ledningsgruppens sammansättning har ändrats ett par gånger, men från ursprungsvarianten återstår nu endast hälften av personerna. Övriga har lämnat myndigheten.
Feministiskt perspektiv har sökt flera anställda för att få deras syn på arbetsmiljön men har fått till svar att de avböjer att kommentera. Ett fåtal före detta medarbetare har gått med på att uttala sig anonymt. De berättar om en väldigt hög arbetsbelastning, snabba förändringar i organisationen, men också om härskartekniker, maktdemonstrationer och en utsatthet från överordnade.
– Man håller sig undan och gör sin grej.
Samtidigt som man upplever att man blir straffad om man tar upp något oavsett om det handlar om jämställdhetsarbetet eller arbetsmiljön på arbetsplatsen vill man inte prata om det utåt, främst därför att man vill värna myndigheten.
– Ens engagemang för jämställdhetsfrågorna är ju starkt och som det politiska läget är nu finns ingen som kan eller vill försvara myndigheten politiskt. Den skulle riskera att läggas ner om all kritik mot ledningen kom ut.
Risken för konsekvenser för myndigheten vägs mot vad de utsatts för, med långa sjukskrivningar och avslutade anställningar.
– Jag gick i vredesmod, det var mitt drömjobb, men jag höll på att gå under.
Flera har långa erfarenheter av myndighetsarbete bakom sig och hög kompetens i sakfrågan. Nu betraktar de myndigheten på avstånd, vissa har kunnat lägga tiden där bakom sig medan andra fortfarande bearbetar vad de kallar ett ”sorgearbete”.
Så var befinner sig Jämställdhetsmyndigheten nu? Hur mår de anställda?
Ett steg i taget
Lena Bjurving är fackordförande för ST och har arbetat på myndigheten sen starten.
– Den enkäten sände ju väldigt tydliga signaler, att det inte var bra. Här behöver vi hantera arbetsmiljöfrågorna, säger Bjurving apropå enkäten 2018.
En del av problemet menar hon var att det saknades strukturer, och systematik, för hur arbetsmiljöfrågorna skulle hanteras.
– Dessutom har det varit en väldig omsättning på hr-personal, vilket ju gjort att arbetet dragit ut på tiden, och inte underlättat arbetssituationen för vare sig arbetstagare eller arbetsgivare, säger Bjurving.
Nu menar hon att arbetet går framåt, och lyfter framför allt skyddsombudens roll och att arbetsmiljöarbetet numera är systematiskt och att varje avdelning månadsvis stämmer av.
– Det som kommer fram nuförtiden är inte lika allvarligt.
Bjurving påpekar också att det sägs att det tar fem år att få en myndighet på plats, och att i det perspektivet är Jämställdhetsmyndigheten ännu i ett uppbyggnadsskede.
– Vi tar ett steg i taget, vi är inte framme än.
Saco:s ordförande Lars-Gunnar Engström poängterar också avsaknaden av rutiner och processer för arbetsmiljöarbetet, som en förklaring till problemen som rapporterades 2018.
– Det är inte problemfritt i dag heller, även om jag inte vill gå in på några detaljer.
Myndighet i kläm
Engström menar att utöver bristen på rutiner under uppstartsåret bidrog även nedläggningsbeslutet och den politiska osäkerhet som alltjämt vilar över myndigheten till problemen.
– Nu tror jag mycket hunnit sätta sig, även om det alltid finns frågor som behöver lyftas både när det gäller den fysiska och den psykosociala miljön.
Engström säger att de anställda gärna skulle se ett fokus på jämställdhetsfrågorna istället för vad de upplever som frågor om myndighetens berättigande.
– Vi skulle vilja förmedla en annan bild av Jämy, vi känner oss berättigade som myndighet och ser med tillförsikt på framtiden.
Bjurving instämmer i att ifrågasättandet av Jämställdhetsmyndighetens vara eller icke vara har skapat oro.
– Myndigheten i sig anses kontroversiell, ideologiskt laddad och det gör ju att vi blir mer påpassade, mer utsatta och att kraven på de anställda blir extra höga, säger hon.
Generaldirektör Lena Ag ser också en förklaring i förändringen i det politiska landskapet när det gäller jämställdhetsfrågor.
– På ett globalt plan finns aktörer med en fientlig inställning till jämställdhet, till exempel när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, och Sverige är inte skyddat från sådana tendenser. Det drabbar även oss.
Ag poängterar också att det inte fanns politisk konsensus när Jämställdhetsmyndigheten skulle instiftas.
– Det gör att vi kommer i kläm nu, vi hamnar i korselden.
Samtidigt vill Ag inte säga att just Jämställdhetsmyndighetens vara eller icke vara diskuteras mer än andra myndigheters och nämner till exempel turerna kring Arbetsförmedlingen. Ag betonar också att det finns stor efterfrågan på Jämställdhetsmyndighetens tjänster och att de arbetat hårt för att få legitimitet.
– Det viktiga är att myndigheten levererar på sina uppdrag och vi hade täta leveranser redan under första året.
Grusade förväntningar
Arbetsmiljöfrågorna hänvisar Ag i första hand till Lena Leed, administrativ chef och ställföreträdande generaldirektör, men medger att uppstartsträckan var tuff.
– Vi var en salig blandning av poliser, åklagare, socialarbetare, ekonomer, folkhälsoexperter och genusvetare. Det var och är fantastiskt, en stor tillgång. Men vi är en myndighet och det är en utmaning för alla både medarbetare och chefer, säger Ag.
Lena Leed förtydligar att det var många olika kulturer som alla brann för jämställdhetsfrågan som skulle komma samman i myndigheten.
– Det är ett arbete som pågår under lång tid, man ska arbeta som statstjänsteman och samtidigt få sin privata vision uppfylld på något sätt.
Det starka engagemanget för grundfrågan gör Jämställdhetsmyndigheten speciell, Leed tror inte att de anställda på exempelvis Lantmäteriet eller Domstolsverket brinner för sina frågor på samma sätt. Lena Ag har sett engagemangets baksida tidigare.
– Jag kommer ju från ideella sektorn, där medarbetare jobbar väldigt hårt och vill förändra världen… Det är bra att brinna, men inte brinna upp. Jag har varit med om det förut, säger Ag.
Arbetsmiljöproblemen som redovisades i enkäten 2018 ser Leed precis som Ag som framför allt relaterade till bristerna vid starten.
– Våren blev extremt tuff, myndigheten var inte förberedd, det saknades bland annat en GDPR-anpassad it-lösning, registrator, hr-specialist, och lokalen var inte ordentligt förberedd, säger Leed.
Det faktum att myndigheten skulle byggas från grunden och samtidigt leverera på sina uppdrag gjorde arbetstempot högt och att skapa någon lagkänsla hanns inte med.
– En del kände säkert, är det här vad jag förväntat mig? Vi hann ju inte lära känna varandra och det blev kulturkrockar bland de anställda.
Även hösten blev tung, och Leed tror att när förväntningar som medarbetarna haft på myndigheten inte uppfylldes skapades frustration.
– Det tar tid att forma en myndighet och få alla att sträva åt samma håll, det behövs medarbetare som stannar och utvecklas, man får ge det fyra år om man jämför med andra myndigheter.
Mycket kvar att göra
Precis som de fackliga företrädarna tar Leed upp bristerna inom hr som ett av de största bekymren.
– Vi hade inte tillräckligt med resurser, och det var extremt slitigt på hr, det var riktlinjer, policys, avtal, rekrytering, facket, stadstjänstemannarollen och arbetskulturen.
Nu säger Leed har de stärkt upp hr-sidan rejält. Men att en del anställda lämnat myndigheten kan ses i ljuset av det tunga arbetet som var regel snarare än undantag första året.
– Man orkar ge järnet ett tag, men sedan har man valt att gå vidare, jag kan säga att starta en myndighet… det var mer arbete än jag någonsin i min vildaste fantasi kunnat vänta mig.
Men nu börjar myndigheten känna framtidstro enligt Leed, och har börjat hitta rutiner och riktlinjer.
– Det finns mycket kvar att göra, det går inte framåt i den takt vi önskat, men jämfört med förra året är det stor skillnad.
Så långt finns det en någorlunda röd tråd att följa i de arbetsmiljöproblem som medarbetare, ledning och fackliga hyfsat samstämmigt vittnat om. Men efter dessa möten får Feministiskt perspektiv ta del av ytterligare mycket skarp kritik i huvudsak riktad direkt mot generaldirektör Lena Ag. Bristande kunskap om en myndighets huvudsakliga uppgifter, otillräcklig kännedom om svensk jämställdhetspolitik i allmänhet och jämställdhetsintegrering i synnerhet. För stort fokus på våldsfrågan som enskilt delmål och uttalat negativ till facket. Medarbetares kön, etnisk härkomst och religiös tillhörighet väger tyngre än kompetens i sakfrågorna.
Återigen vill kritikerna vara anonyma men betonar att problemen startade redan innan myndigheten var igång formellt, med rekryteringen av den nuvarande generaldirektören. Enligt vad Feministiskt perspektiv erfar sökte inte Lena Ag jobbet utan handplockades in, i slutet av rekryteringsprocessen. Kritikerna menar att det var ett politiskt beslut, och att Ag saknade den specifika kompetens som uppdraget kräver.
Omsorg om myndigheten
Utöver arbetsmiljöproblemen är de anonyma rösterna därtill oroade över hur jämställdhetsarbetet utvecklas, eller snarare riskerar att stagnera, i Sverige under rådande omständigheter.
– Det behövs en problematisering av hur begreppet jämställdhetsintegrering ska förstås nu, och framöver, och hur andra myndigheter använder sig av jämställdhetsintegrering, till exempel.
Att dessa kritiker inte vill vara offentliga beror delvis på omsorg om myndigheten.
– Jämställdhetsbranschen är en liten värld i Sverige.
Även denna kritik har enligt uppgift förts uppåt till de fackliga organisationerna centralt men även till regeringskansliet. Feministiskt perspektiv har sökt samtliga tidigare hr-ansvariga och flera tidigare enhetschefer men de avböjer att kommentera. Feministiskt Perspektiv har även sökt flera personer som sitter i Jämställdhetsmyndighetens Insynsråd, av dem har enbart Sveriges kvinnolobbys Clara Berglund svarat, och då att de avstår från att kommentera.
Regeringens representant, ansvarig minister, jämställdhetsminister Åsa Lindhagen svarar via sin pressekreterare Nicole Goufas att hon avböjer intervju denna gång och hänvisar till myndigheten gällande dessa frågor.
Jämställdhetsmyndighetens pressansvarige Simon Falk besvarar kritiken å myndighetens och generaldirektörens vägnar:
– När det gäller frågor om vilken kompetens och vilka kunskaper som krävs av Jämställdhetsmyndighetens generaldirektör är det frågor som bör besvaras av uppdragsgivaren, regeringen. Beslut som fattas av generaldirektören sker alltid enligt gällande lagar och regelverk. Jämställdhetsmyndighetens grunduppdrag enligt instruktionen är att arbeta med uppföljning, analys, samordning, kunskap och stöd för att nå alla de sex jämställdhetspolitiska målen.
