I söndags bullade jag upp kuddar och ställde kaffekoppen på nattygsbordet. Målet var att få den där lugna tillfredsställande känslan som bara doften av nyöppnad papperstidning i sängen kan ge mig. Efter bara ett par sekunders ögnande genom förstasidan fick jag dock sådan puls när jag såg ämnet på debattsidan att myset var som bortblåst. Ett av mina absoluta favoritämnen avhandlades av Johan Holmström, som är regeringens samordnare för ökad fysisk aktivitet. Han skrev att vår stillasittande livsstil tär på våra kroppar, vårdapparaten och statens finanser.

Den här gamla Friskis och svettis-grundaren ska nu få oss i rörelse och skräds inte orden när det kommer till barnen: ”Att skjutsa barn när de lika gärna kan gå eller cykla är alltså missriktad hänsyn. Eller kanske skulle vi kunna ta till kraftuttryck och kalla det för kvalificerad barnmisshandel sett i ett långtidsperspektiv?”

Jag är sååå intresserad av kombinationen barn, stillasittande och deras behov av rörelse. Det har lett till att jag har läst på en del och kan meddela att det stillasittande läget inte är unikt för Sverige. Samma trend ses över hela världen i alla världsdelar. Världshälsoorganisationen (WHO) har länge uttalat stark oro och producerar sina rapporter och riktlinjer för att få oss att röra på fläsket, senast för barn 0-5 år.

Hårt grepp

Kanske låter det här intresset hos mig chockartat torrt jämfört med andra favoritämnen såsom sexualupplysning. I min värld hänger dock ämnena, hör och häpna, delvis ihop. För vad säger experterna om varför barnen rör sig så lite? Ett av svaren är det Holmström är inne på, att vi skjutsar dem överallt. Ett annat svar är att digitaliseringen har gjort att barn numera kan ha kul i timmar inomhus. Men ett annat svar är även att vi helt plötsligt inte vågar släppa ut dem att leka med syskon eller jämnåriga kompisar.

En av anledningarna till det är rädsla för att en creepy främling ska utsätta barnen för sexuella övergrepp. Det är dock omöjligt att tillgodose barns rörelsebehov genom att skjutsa dem till träning tre gånger i veckan och sedan ta en tur till parken med dem på helgen. Barn behöver röra på sig i vardagen mycket varje dag. För att kunna göra det behöver de få vara ute själva och leka med varandra. Då blir det så många timmar, så röjigt och så varierande att barns rörelsebehov tillgodoses. Men övergreppsspöket har tagit ett hårt grepp om dagens föräldrageneration och därför hålls barn i dag allt för ofta inne.

Sexuella övergrepp är dock inget nytt fenomen – det fanns även när vi vuxna var små och övergrepp utomhus av främmande person har inte heller ökat, så vitt vi vet. Det sorgliga är att det farligaste för barn i detta avseende är att vara med vuxen som barnet känner. Förövare är oftast någon som finns i barnets närmaste omgivning såsom en vän till familjen eller släkting. Ändå leder vår rädsla för creepy främling till att barn är hemma alldeles för mycket. Det leder i sin tur till sådant som övervikt, svagt skelett, stress, ökad psykisk ohälsa och för lite och dålig sömn (jag lovar, jag har läst på, finns en anledning till WHO:s oro).

Bästa skyddet

Stillasittande hemliv ger alltså allvarliga konsekvenser. Samtidigt är ju sexuella övergrepp på barn oerhört allvarligt och det uppskattas att ungefär 20 procent av alla barn under 18 år utsätts för detta. Den här siffran har jag så svårt att ta in. 20 procent! Så många barn som bär på detta. Och så många förövare som finns runt omkring oss! För det kan ju inte vara tre stycken som åker land och rike och utsätter flera tusen barn.

De sexuella övergrepp som ökat på senare år är dock de som sker via nätet, såsom att få barn att klä av sig framför kameran. Det har ingenting med barns egna vistelser i lekparker, fotbollsplaner eller skogspartier att göra. Jag hittar inte någon expert på sexuella övergrepp som lyfter problematiken med att barn blir utsatta av främlingar på gatan. Jag hittar därmed inte heller någon som säger att ett sätt att förebygga sexuella övergrepp mot barn skulle vara att hålla dem hemma. Ändå gör vi det. För vi låter tidningslöp och rädsla ta över.

Och jag är också rädd för att något sådant ska hända mitt barn. Verkligen rädd. Så pass att jag ibland får hemska katastrofbilder i huvudet som jag aktivt måste jobba bort. Men jag vet också att det bästa skyddet för barn är att göra kroppens olika delar, obehag och sexualitet talbart. Att vi visar i praktiken hur våra barn har rätt till sina kroppar. Att vi lär barn att det är okej att dra en vit lögn för att ta sig ur svåra situationer. Att hemligheter kan vara pirriga men också hemska att bära på och de hemska ska man berätta om.

Om vi låter våra barn vara ute och leka själva lär de sig dessutom att göra riskbedömningar. Mycket fysisk lek ger också bra kondition. Då stärks psykisk hälsa och pannloben byggs upp för analytiska beslut i stressade situationer. Sådant som behövs i en hård värld där hemska saker kan hända.