En våt konservativ dröm eller visionen om ett samhälle där kön omdefinierats i grunden och inte längre utgör basen för makt och underordning? Anna Remmets har läst Jessica Schiefauers nya roman Bärarna, och finner att den rymmer både och.
En kvinna som levt i samkönade relationer hela livet upptäcker heterosexets fröjder, börjar äta kött och föder så småningom en son. Låter det som en våt konservativ dröm? Med risk för att avslöja för mycket av handlingen undrar jag faktiskt när jag lägger ifrån mig den Augustprisbelönade författaren Jessica Schiefauers framtidsdystopi om det är en sådan jag just läst även om jag vet att det är en tillspetsad och kanske vulgär tolkning.
Men låt oss börja från början. Schiefauer, tidigare mest känd för den ganska uppmärksammade ungdomsromanen Pojkarna som också lekte med föreställningar om kön, skildrar i sin nya roman ett samhälle som drabbats av det minst sagt aktuella dystopiska motivet en pandemi. Det samhälle som vuxit fram i det gamlas spillror är dock inte ett ännu mer brutalt patriarkalt och militaristiskt sådant, såsom en kunde frukta. Tvärtom är det på många sätt den raka motsatsen till (eller i alla fall en inverterad version av) det kvinnornas helvete på jorden som Margaret Atwood skildrar i romanen Tjänarinnans berättelse, som blivit en omåttligt populär tv-serie.
Eftersom det nya viruset sprids av cismän har dessa isolerats och närmast totalt avlägsnats från samhället. Kvinnorna, som kallas ”bärare”, styr nu världen. Barn skaffar de genom att insemineras med en slags sperma där y-kromosomerna avlägsnats. Det gamla samhället, där männen (eller ”spridarna”) härskade är nu något sekel bort, och de flesta har inte ens sett en ”spridare”. I denna nya värld lever paret Nikki och Simone.
När Simone vill ha barn ställs allt på ända och Nikki börjar tvivla både på deras förhållande och på det system de lever i. Det är i och med denna kris som handlingen verkligen tar fart, men ändå tycker jag att första delen är mest fascinerande eftersom den skildrar en tillvaro där kvinnor lever, arbetar, älskar och betraktar sig själva och varandra helt bortom den manliga makten och blicken. Schiefauer beskriver skickligt denna tillvaro utan att det blir konstlat eller skruvat. I första delen känner jag att det är en utopi jag läser, pandemi eller ej.
Men självklart är ett samhälle byggt på biologisk skillnad, där oönskade kromosomer ska ”tvättas” bort redan innan befruktning ett i grunden fascistiskt samhälle, vilket Nikki genom olika omständigheter gradvis inser. Beskrivningen av männen som spridare, som en sjukdom i sig, är också en effektiv skrattspegel mot patriarkatets tusenåriga diagnosticering av kvinnor som ofullgångna människor vars kroppar måste kontrolleras och utsättas för diverse ”behandlingar”.
Språket är fint i sin enkelhet, men tyvärr blir Bärarna under andra halvan ganska trist när den börjar reproducera gamla trötta klyschor kring abort, graviditet och även heterosexuella samlag. Det är som om dekonstruktionen av kön som iscensatts tidigare i romanen omintetgörs till förmån för en snarast essentialistisk syn på graviditet och sexualitet. Men visst finns där också en vision om ett samhälle där kön omdefinierats i grunden och inte längre utgör basen för makt och underordning, även om denna delvis skyms av romantiserande plattityder kring graviditet och moderskap.
