”Den som lever får så småningom se hur vabbstatistiken fördelades på män och kvinnor under de här månaderna.” Maria Sveland ser en präktighetens mammakultur blomstra mer än någonsin i coronatider.
Corona förstärker olika sidor och egenheter hos oss alla. Vissa blir snusförnuftiga, präktiga besserwissrar som bunkrar toapapper och alvedon, andra får panik och ångest. Själv har jag insett att jag alltmer blir en blandning av obstinat tonåring och världens sämsta mamma med tvångsmässigt behov av att skämta olämpligt. Den fjärde dagen när jag är hemma med en fyraåring som inte får gå på förskolan längre på grund av hosta och snor som han haft sedan i november, och min panik och ångest stegrar inför tanken på att detta kan pågå till typ juni, så vansinnesgarvar jag på kvällen när han jagar trettonåringen med sin förkylningshosta genom lägenheten och trettonåringen skräckslaget försöker gömma sig bakom ett täcke.
På kvällen skriker jag åt tonåringarna att jag behöver gå en promenad ”för jag behöver luft” och så köper jag tre limpor vitt bröd och ett paket oboy eftersom detta nu kommer bli deras lunch så länge deras skolor är stängda. Jag häxskrattar om morgonen när jag den femte dagen ser otaliga uppdateringar i mitt flöde där det välvilligt tipsas om hemskolning, ljudböcker och UR:s utmärkta pedagogiska undervisningsprogram, samtidigt som jag brer en skiva vitt rostat bröd åt fyraåringen som ser en alldeles för våldsam tecknad serie på Netflix och redan börjat svinga armarna i samma ninjaliknande rörelser i luften.
Han kommer vara en fullfjädrad ninja och slagskämpe den dag han äntligen får återgå till förskolan, tänker jag medan jag läser ännu en uppdatering om folk som till skillnad från mig orkat göra det mysigt och bakat bröd och bullar under hemmakarantänen.
Tilläggas bör dock att det inte är män som lägger upp präktiga uppdateringar om bullbak, ljudböcker och hemmaskolning utan endast kvinnor. Den som lever får så småningom se hur vabbstatistiken fördelades på män och kvinnor under de här månaderna. Sedan skriker jag åt fyraåringen att vi måste ut och ”få lite luft” och så vallar jag honom håglöst i parken i ungefär tio minuter innan jag börjar frysa.
Under den tiden hinner jag prata med andra föräldrar som verkar lika desperata som jag. Hur länge ska vi egentligen behöva vara hemma med våra barn? Vilka konsekvenser får det här för våra jobb? Hur ska vi stå ut?
Nästa dag ser jag uppdateringar om goda människor som satt upp lappar i trappuppgången där de erbjuder sin hjälp till grannar som är sjuka. Det är på riktigt, helt utan ironi, superfint. Verkligen godhjärtat. En lång stund överväger jag om jag kan ringa någon av alla dem som erbjuder hjälp och be dem hänga med min fyraåring nästa dag så att jag kan få gå och träna.
Eller shoppa, eller fika eller vad som helst som inte inkluderar fyraåringen. Men inser efter ett tag (alldeles för långt tag) att de där lapparna är riktade till äldre, ensamma, sjuklingar. Inte frustrerade, desperata mammor. Hade jag varit hemmafru på femtiotalet hade jag lätt varit en av alla de kvinnor som omedelbart lades in på psyket på grund av psykosångest.
Ända sedan den dagen jag blev mamma har jag avskytt den äckligt präktiga mammakulturen som omedelbart lades på mig som en våt, jävla illaluktande filt. Den som sedan gammalt uppmanar oss att säga upp abonnemanget på oss själva i samma stund vi får barn. Krav och förväntningar som givetvis inte ställs på pappor. Som får andra mammakvinnor att med illa dold självgodhet titta frågande på dig när du dristar dig att säga något om att tillvaron som föräldraledig ibland känns lite enahanda och med läskigt mjuk röst säga:
”Men varför skaffade du barn om du inte ville vara med dem?”
En mammakultur som just dessa dagar under coronatillvaron tycks blomstra mer än någonsin. Ja, ni hör ju, jag kommer vara den första hemmamamman som Gileads soldater skickar till straffarbete i kolonierna när den dagen kommer.
Enda trösten är att jag antagligen kommer möta åtminstone några av er andra där. Samt, om jag ska vara helt ärlig, att skyffla radioaktivt avfall sida vid sida med en massa sköna kvinnor känns betydligt mer lockande än att tvingas sitta i hemmakarantän i flera månader med mina tre älskade, men ack så frustrerade, uttråkade ungar.
