En sen kväll vid matbordet sitter jag med en skara kompisar och småpratar. Vi kommer in på den bristande sexualundervisningen i grundskolan och en av mina vänner frågar en annan om de ens hade någon. Vi kommer snabbt in på hur cis-heteronormativ undervisningen varit, och hur hbtq-personer (om och när vi väl kom på tal) var några som omöjligt kunde tänkas existera i klassen.

Vi minns tillbaka och finner en frånvaro. En tom stol bland skolbänkarna i undervisningen. På stolen skulle det ha suttit en transperson, men det gjorde det inte. Vi minns könssjukdomar och kromosomer, men vi minns inte att man någonsin ifrågasatte begreppet kön. Vi minns inte att någon sa att biologiskt kön är uppbyggt av flera faktorer, att det finns folk som inte känner att de tillhör det kön de blivit tilldelade vid födseln, att det finns de som inte kan leva lika bekvämt i sina kroppar som de flesta andra.

Debatten kring transpersoners rätt och existens är en del av vår tid. Den har länge funnits, men nu syns den allt mer. Vi har radikala sidor åt båda håll som tror sig kunna neka transpersoners erfarenheter, och som använder biologin som sitt främsta argument. Men tänk om det är vi transpersoner som egentligen borde lyfta biologin till vår fördel? Tänk om vi kunde få människor att se bortom den binära norm vi lärt oss och istället se vad människokroppen faktiskt är. Tänk om vi kunde skilja på det biologiska och det socialt konstruerade.

Vi har kromosomer, vi har hormoner och vi har könsorgan. Men så har vi också vårt medvetande och vår vilja. Vår vilja att få ta del av samhället som alla andra, vår vilja att ha sex*, bada, klä oss, sitta, stå och leva utan att känna det extrema obehag som kallas könsdysfori. Vår vilja att få finnas.

Istället får vi dokumentärer (med bristande källor ”host, host”), debattartiklar av allt från läkare till aktivister och uttalanden från en författare som många unga transpersoner växt upp med som förebild men som nu vänder dem ryggen. Vi får en debatt om transpersoner där transpersoners egna röster väger minst. Var har vi brustit någonstans? Varför får människor inte bara vara som de är? Varför ifrågasätts människors behov?

Finns det någonting vi missade när vi lärde oss om kön? Uppenbarligen. För om allt hade varit frid och fröjd hade jag inte behövt skriva den här artikeln. Transpersoner finns och bör mötas med lika mycket respekt som någon annan. Inte hat. Allt för många behöver ställa sig frågan om det verkligen är transkvinnors fel att ciskvinnor blir sexuellt trakasserade. Allt för många behöver ställa sig frågan vad det egentligen skulle skada att införa ett tredje juridiskt kön för de som vill ha det. Allt för många borde ställa sig frågan om det verkligen är könstillhörigheten vi ska ifrågasätta, snarare än könsnormerna.

Vi har ett helt samhälle som svikit de som inte passar in i föreställningen om vad kön är. Min förhoppning är att yngre transpersoner ska kunna växa upp och bli accepterade av omvärlden såsom transpersoner inte blir i dag. Men då krävs det att vi ifrågasätter vad vi tror oss veta och kunna.